Jag
tror att jag har hamnat i något slags katatoniskt läge, tror jag. Jag vet
varken vad jag ska göra eller vad jag har kvar att göra, vad jag har packat och
vad som är kvar. Vad ska med och vad ska vara kvar? Jag har hamnat i något
slags katatoniskt läge, och kan knappt röra mig. Flytten går snart. Jag åker på
torsdag morgon, och flyttlasset går på lördag. Det kännas som om allt
egentligen är ordnat, men jag oroar mig ändå, för de mest absurda
sakerna.
Vart ska vi parkera, med bil och släp? Kommer allt komma med?
Kommer jag glömma något viktigt? Kommer allt få plats i min lägenhet? Är min
lägenhet mycket mindre än jag tror? Har jag ens en balkong, även om jag vet att jag har det?
Tankar, tankar, tankar... oro, oro, oro.
På söndag, så allt är ordnat, kommer jag kunna sätta mig ner och
andas och ta det lugnt. På söndag kommer jag veta hur mycket jag behöver ha,
hur mycket jag har glömt, hur allt ser ut och hur jag kommer trivas. På söndag
ska jag träffa några av mina nya klasskamrater på en fika nånstans i stan, och
det kommer kännas bra. Lite pirrigt, visst, men jag litar på min egen sociala
förmåga (om inte något har förändrats drastiskt). Det är ju inte första gången
jag börjar i en ny klass, i en ny skola, i en ny stad. Jag har ju gjort det
några gånger innan. Visserligen har jag alltid känt någon, men inte denna
gången. Däremot är vi alla vuxna människor nu, plus att jag har Kim och Kaj i
samma stad, vilken är en lättnad.
Jaja,
jag kommer oroa mig tills i oktober, då jag har anpassat mig. Kanske tidigare,
om jag har tur. Innan dess kommer det fortsätta ploppa upp saker som oroar mig.
Det kommer komma moment som jag inte förutspått och så vidare, och så vidare.
Men, hur brukar man säga,
"Att oroa sig idag tar inte bort morgondagens problem, utan
dagens frid."
Ja, det är väl så det är.
