Jag blir så jävla arg på dagens förbannade idealsamhälle.
Alla ska stöpas om till allt annat än det vi faktiskt är, och vi följer detta
så blint så att vi systematiserat tycker illa om oss själva för att vi inte
passar in.
På vandrande fot fick jag ikväll
en stund av klarhet, en stund av naken, elak sanning—en sanning som sprang runt
i huvudet på mig hela vägen från övergångsstället vid ålderdomshemmet och in
till min lägenhet. Sanningen är att jag har tyckt illa om mig själv ända sedan
jag blev så pass självmedveten att jag förstod att jag inte passade in. Vad
gjorde jag då? Jo, jag gjorde allt för att absolut inte passa in. Men hur en än
gör, så finns det ändå en mall som en ska följa. Det spelar ingen roll hur
svart ens hår är eller hur många hål ens kängor har—en ska fortfarande passa in
i den mall som finns, den ytters flexibla, men ack så statiska, mallen.
Jag är så jävla less nu på att
försöka passa in i den förbannade mallen. Jag är så jävla less på att försöka
vara någon jag inte är. I säkert femton år har jag hatat mig själv i smyg, för
att jag är tjock och har en stor näsa. Jag har sett mig själv ur andras ögon—fast
alltid ur mina egna.
Men nu är jag trött på det; jag är
trött på att behöva gå till den gömda plussize-avdelningen på HM och smyga runt
där som om jag skäms; jag är trött på att behöva försvara mig själv genom att
säga, ”men alltså, det är ju inte direkt så att jag har sår under valkar, om du
trodde det”; jag är trött på att behöva känna mig som en valross i ett rum av
enhörningar; jag är trött på att försöka vara något jag inte är.
Så vad är jag?
Jag är klok. Jag är vacker (och snygg och sexig och söt, och allt däremellan!). Jag är musikalisk.
Jag är konstnärlig. Jag är självsäker. Jag är respektingivande. Jag är generös.
Jag är ekonomisk. Jag är lat. Jag är oredig. Jag är tjock och har en stor näsa.
Det är vad jag är, och det är asbra.
Jag skriver inte detta helt öppen
för att jag vill ha något slags medhåll (det behövs inte, för nu har jag
bestämt att det är så—känn på den!), utan för att jag vill att alla ska börja
tänka så om sig själva. Du också. Släpp
det där jävla självhatet och börja tycka om dig själv. Räck fingret åt idealsamhället.
Ge det en rejäl pungspark och ett tuttvred och börja uppskatta att du är du och
ingen annan!
Ikväll fick jag en stund av
klarhet. Den kan vara borta i morgon, och jag kan börja tycka illa om mig själv
igen, men då finns detta, som ett bevis på att jag kom till insikt och att jag
räckte fingret åt idealsamhället (och lyssnade på Metallica, som alltid är där
för mig!).
Tack och hej—jag älskar mig (och dig).
