När allt man vet av är krig

Jag sitter och tänker på de våldsamma demonstrationerna i mellanöstern om nidfilmen om profeten Muhammed. 

Att många muslimer känner sig kränkta av filmen är ett faktum, och när någon känner sig kränkt så måste man utgå ifrån att personen i fråga har blivit kränkt, eftersom en kränkning inte är objektiv. Att man sedan, rent personligen, kan tycka att det är en löjlig sak att reta upp sig på, är en annan sak. Men man måste även komma ihåg att det kan vara mycket känsligt för någon/några. 

Att demonstrationerna i mellanöstern varit våldsamma är det inget snack om. Att många tycker att demonstranterna har gått för långt är det inte heller något snack om. Att många muslimer runt om i världen skäms för att ha samma religion som många av de våldsamma extremisterna, är det inte heller något snack om. Idag såg jag också på nyheterna, att fredliga demonstrationer har uppstått i flera länder runt om i Europa, bland annat i Sverige. Dessa demonstranter är muslimer, och de demonstrerar mot våldet i mellanöstern – och mot nidfilmen om profeten Muhammed. De har alltså en fredlig demonstration där de talar om för allmänheten att, "nej, vi tycker inte att det är okej att ni gör narr av vår religion; vi känner oss kränkta."

Min reflektion över det hela är; kan man ha en fredlig demonstration i ett land som varit krigshärjat i nära tjugo år? Kan man hävda sig utan våld? Vet man hur man gör? 

I Sverige vet vi hur man gör för att ha en fredlig demonstration. Vi vet vad demokrati innebär, och vi vet vad yttrandefrihet är. Vi behöver inte ta till våld för att hävda oss. Vi vet hur man ska göra för att folk ska lyssna. Men vet man det när allt man vet av är krig? 

Jag kan tänka mig att människor i min ålder som bor i Afghanistan knappt kommer ihåg vad fred innebär. För dem är det en dröm, en utopi som är långt borta. Många av dem kommer inte ihåg hur det känns att gå på en gata utan att vara orolig. Många av dem har kanske inte ens varit med om en dag utan våld. Vad vet jag? För allt jag någonsin vetat av är fred. Men alla är inte lika privilegierad som jag.  

Nej, jag ska inte gå så djupt in i detta. 

Jag ville mest bara ge er en tankeställare; vi som är vana vid fred, demokrati, jämställdhet, yttrandefrihet... kan vi sätta oss in i deras situation, och har vi verkligen rättigheten att döma dem? Om vi hade vänt på kakan, så det vore fred i mellanöstern och krig här; hade saker och ting varit annorlunda då?     

Ung och Bortskämd

Nej, jag syftar inte på SVTs dokumentärserie.

Jag syftar på dagens otacksamma, bortskämda ungdomar som inte än har lärt sig uppskatta det som de redan har. Med risk för att låta som en bitterfitta (ursäkta ordvalet, men känner inte för att förfina något så speciellt mycket just nu) så vill jag bara säga; att tycka något enbart för att tycka är inte särskilt progressivt och inte heller särskilt lärorikt. Det är bara ödslad energi som kunnat läggas någonstans där det gjort bättre nytta!

Varför nu denna plötsliga irritation? Nyligen har jag (och ett x antal andra) varit involverad i en diskussion med ett gäng ungdomar som bestämt sig för att kämpa för något de tycker är fel. Låter inte så farligt, va? Nästan inspirerande! Men vänta, ni har inte riktigt förstått allt! Vad tyckte de var fel? Jo; de fick inga personliga datorer, som skolan lovat dem, muntligt. Istället fick de varsitt USB-minne medan datorerna ska få gå till årskursen under. Det låter som världens undergång, va? Ja, absolut. 

Ursäkta min sarkasm. Om ni känner att ni inte kommer stå ut med negativitet, sarkasm och cynism, stanna nu. Annars får ni gärna fortsätta läsa.

Ungdomarna tycker inte att det räcker med fickminnen och bestämmer sig därför att kalla in till strejk! Detta hoppas de ska leda till någon slags förändring (kanske får de varsin dator?)! Datum och tid är planerat, och nu skapar de ett öppet evenemang på facebook för att försöka sprida informationen. Det enda de inte verkar vara beredda på är mothugg. Finns det folk som tycker att man inte ska bete sig som en femåring för att få den dator man blivit lovad?! Så, nu hamnar de stackars ungdomarna i en fullskalig (och kanske lite för avancerad, för deras mognadsnivå) diskussion!

Det som det handlar om är alltså ett gäng 16- 18-åringar som tycker att de ska få personliga datorer, gratis från skolan. De hävdar att det handlar om rättvisa och om att kunna prestera bättre, men i grund och botten handlar det om girighet. De hävdar att det är det brutna löftet som är problemet, att det är symboliskt, att en socka lika gärna kunnat vara det skolan lovat. Men i grund och botten handlar det om girighet. De vill ha en dator, och så var det med det. 

Motargument som, "vi har klarat oss bra utan datorer hittills, så ni har alla möjligheter i världen att klara av samma sak" och "det finns datasalar" uppskattas inte, och i slutändan plockas de bort från diskussionen. Man märker tydligt hur både deras argumentation och hyfs överhuvudtaget börjar gå utför, och i slutet av diskussionens liv har de slösat allt krut de har, och motargumenten har inte ens hunnit halvvägs. 

Varför skulle skolan ge dem datorer då skolan inte ens har råd att ha kvar brickorna i matsalen? Varför ska de får datorer då skolan inte ens kan hålla värmen på under vinterhelgerna? Varför ska de få datorer då skolan varit tvungen att ta bort program för att de inte haft råd att behålla dem? Varför skulle de få datorer då en massiv, nödvändig och dyr renovering av skolan är inplanerad? Varför skulle de få datorer då skolan inte har råd att köpa in tillräckligt mycket skolmaterial som det är? Frågeställningarna är ändlösa, och deras ända svar är; för de lovade!  

Ja, visst. Det är alltid en lika stor besvikelse då folk inte håller vad de lovat. Men går man i strejk för det? Om det handlar om mänskliga rättigheter, ja. Om det handlar om global orättvisa, ja. Om det handlar om att skolans brutna löfte hämmar elevernas utbildning, ja. 

Men inte om det handlar om att, "de fick datorer men inte vi"!

Personligen vill jag, som skattebetalare, inte se att mina skattepengar går till att bidra till dagens bortskämda ungdomar. Jag vill att mina skattepengar ska gå till nödvändiga saker, som resurser till elever som verkligen behöver det.

Ställ det i ett annat perspektiv; vi får betalt för att gå i skola. Andra länder betalar för att få gå i skola. En del har inte ens möjligheten att gå i skola.

Cynikern i mig tycker att det kanske är lika bra ifall jorden går under i år, som indianerna förutspått. Då slipper vi i alla fall se framtiden i händerna på dessa bortskämda ungdomar. Om den rationella i mig ska få tycka till, så säger jag, att det finns mycket orättvisa i världen, och att stackars tvåor på en gymnasieskola i Sollefteå kommun inte får datorer, är inte direkt högst upp på listan.

Kommentarer som, "men lägg av, vi bor i Sverige!" och "vem bryr sig om andra länder? Det är deras problem och detta är vårt!" visar bara den solidariska nivå som denna diskussion har hållit sig på. De har alltså inte kunna se på saken ur ett större perspektiv och inse att det inte alls är särskilt viktigt. Men vad spelar det för roll? De är ju bara en dator. 

Och det är just det det handlar om; bara en dator. Det handlar alltså inte om att göra ett bättre skolarbete eller utvecklas rent intellektuellt. Det handlar om att lovat är lovat och Gud nåde dig om du bryter det löftet! Ja, ungefär så.

Fler och fler skolor använder sig mer och mer av datorer och surfplattor, men medelbetygen sjunker. En tillfällighet? Kanske. Är det värt att ta risken? Nej. 

Jag har så mycket mer att säga om detta, men inte just nu. Det sista jag kommer säga är detta; en dag kommer kanske även dessa ungdomar vakna upp och inse hur lyckligt lottade de är att få födas, växa upp och leva i ett av världens mest privilegierade länder.  

Avslutar gör jag med några visa ord från poeten John Lennon; 

Imagine no possessions;
(I wonder if you can?)

No need for greed or hunger--

a brotherhood of man! 

 

"Swedish girls are the hottest!"

Hm... jag är nog väldigt sen med att reagera, men plötsligt har skönhet även blivit rankad på grund av land! Hur går detta ihop? Du kommer från Frankrike? Nej, då är du inte lika vacker som en svensk! 

Var är det då som gör så att så många tycker att svenska kvinnor är de vackraste i världen? Är det det blonda håret? De blå ögonen? Längden? Bysten? Är det språket? Intelligensen? Jag vet inte. Nog för att många säger att kombinationen blont och blåögt är typiskt nordiskt, men Sverige är ju inte det enda landet i Norden, plus att jag antar att det föds blonda flickor med blå ögon lite överallt i världen. 

Men, nu ska jag inte spela blåögd, skämt åsido, för nog vet jag att mycket handlar om långa kvinnor med blont hår, blå ögon och stora bröst. Min fundering är då som lyder; nu när det finns många i denna värld som har just den kombinationen, genetiskt eller kosmetiskt, varför är då de svenska så speciella? Vad är skillnaden mellan en engelsk brunett som blonderat håret, och en svensk brunett som blonderat håret? Frågar man den frågan till folk från andra länder, är svaret i stora drag lika; för att svenskar är... från Sverige!   

Skönhet, överhuvudtaget, borde man inte kunna ranka, tycker jag. Det är som om man skulle säga att det är en regel att en cardigan alltid är snyggare än en skjorta, just för att det är en cardigan och inte en skjorta. Men båda har ju knappar, båda är toppar och båda kommer i alla möjliga färger? Och att säga att svenska tjejer är de snyggaste, och då syfta mestadels på de blonda, så drar man slutsatsen att de flesta kvinnor i Sverige är just blonda, vilket är helt absurt. 

Om man då gå tillbaka till frågan som gällde de två brunetterna, så var ju svaret att svensken är vackrare för att svensken är just... svensk. Så, alltså är det egentligen inte utseendet i sig som är den tyngst vägande faktorn, utan etniciteten. Sverige är alltså ett exotiskt land för väldigt många. Svenskar är spännande människor för många. Varför? Kanske för att Sverige är ett litet land som inte gör så mycket liv för sig, men som sätter en stämpel ändå. 

Och det känns ju rätt betryggande ändå att min skönhet egentligen inte hänger på hur jag ser ut, utan på var jag kommer ifrån, och jag kommer ju ändå från Sverige, och måste alltså vara en av världens snyggaste! 

 

Eller...?