Det obeboeliga, det obeständiga och det oberäkneliga

Jag har hittills hållit mig något utanför debatten om nedläggningen av Sollefteå BB (samt avvecklingen av hela landsbygden, egentligen) helt enkelt på grund av att jag inte känner mig tillräckligt insatt. Men ibland känner jag verkligen hur irritationen och ilskan väller upp inom mig.

De största skälen till nedläggningen av BB verkar vara besparingar samt okunskap och oerfarenhet på själva Sollefteå BB. Här någonstans känner jag hur ilskan väller upp. Allt prat om besparingar: absolut, prata på—det är nog inte direkt ovanligt att landsbygdslandsting tar besparingsbeslut som betyder avveckling—och visst, fortsätt att dra paralleller till människor längre norr, som inte klagar, som måste åka tio till tjugo mil på dåliga vintervägar för att komma till en förlossningsklinik. Men när det talas om okunskap och oerfarenhet på Sollefteå BB på grund av att det föds i snitt ett barn om dagen… då kastas jag tillbaka lite till när Kinnberg-Batra sade att lantisar är lite dummare än stadsmänniskor, när Fredrik Reinfeldt sade att människor i Sollefteå helt enkelt bor på fel ställe och till alla de gånger jag själv fått frågan om jag verkligen har fått godkänt i svenska eftersom jag pratar grammatiskt dåligt. Det är elitistiskt och fult att använda stereotyper om landsbygdsmänniskor som grund för ett sådan stort och ödesdigert beslut som att stänga ner en fullt fungerande förlossningsklinik i Norrlands inland. Jag må vara dramatisk, men i mitt huvud blir det som en känga till alla som bor på landsbygden, ungefär som att de diskuterar det hela med avsmak i munnen; det blir som ett stilla förakt mot småstaden som omringas av skog, skog och åter skog i nästan tio mil.

De förblindar sig med statistik och tanken om urbanisering och struntar i att det faktiskt bor människor i dem områden de vill avveckla. Det bor människor där. Med liv, tankar, hopp och drömmar. En gång i tiden, så vitt jag förstår, var Sollefteå BB en förlossningsklinik som kvinnor gärna åkte till även om Sollefteå inte var deras hemkommun. Så vitt jag förstår så har Sollefteå BB bland den bästa statistiken i landet vad gäller lyckade förlossningar. Men så var det ju det där med att det föds för få barn där… vilket tydligen betyder att the end doesn’t justify the means. Så då väljer de att stänga och skicka gravida kvinnor i Sollefteås upptagningsområde till Sundsvall istället, som redan verkar ha problem med överbelastning. Ja, så ser verkligheten ut i Sverige idag. Pengar går före välmående. Besparingar går före folket. Men en del menar ändå att pengar och besparingar är välmående till folket.

I en debatt på SVT sade Göran Greider att det egentligen handlade om en avveckling av välfärdssystemet, att skatterna successivt har sänkts sedan Alliansens styre, och det tycker jag verkar som en ganska rimlig förklaring. Nu har jag inte källor, inga siffror på hur det verkligen ser ut, men det enda jag vet är att så många i detta land är helt villiga till att gnälla på skatten—men välfärden vill de ha gratis. Och samtidigt som de tycker att välfärden ska vara gratis så tycker de att den arga befolkningen i Sollefteå kommun minsann ska hålla tyst och sluta upp med fasonerna, för det kostar för mycket—även om de som bor i Sollefteå kommun har en av Sveriges högsta skattesatser… jag har även hört vissa argument som menar att det minsann kan vara lika lång restid för en gravid kvinna i Stockholm, men se, här är skillnaden: Stockholm är en stad. Det finns byggnader, människor, poliser, ambulanser, värme, vatten och allt som ett samhälle betyder, vart en än vänder sig. Skulle komplikationer ske vintertid i en bilkö i Stockholm är chansen betydligt större att kvinnan i fråga skulle kunna ta sig till ett varmt hus där det finns rena lakan, vatten och värme. Troligtvis skulle det även gå ganska så snabbt för en ambulans att ta sig fram. I Sollefteå, däremot, på den olycksbådande vägen rätt över skogen och bergen, mitt i vintern, finns inget annat än mörk skog, snö, kyla och tystnad i tiotals mil. Det finns knappt mottagning till telefonen. Det må vara samma restid, men premisserna är inte ens i närheten av varandra.  

Vi måste nog börja bli mer solidariska, helt enkelt. Finns det verkligen inget annat val än att avveckla sjukhuset? Finns det ingenting annat som landstinget kan göra besparingar på? Måste något så viktigt som sjukvården vara det som kläms åt? Men det är alltid så, eller hur? När det ska göras besparingar hos kommuner och landsting så är det just sjukvården och skolan som kläms åt först, och kanske hårdast. Om så inte är fallet så är det i alla fall det som märks mest, och kanske just också på grund av att det är två av samhällets grundpelare som det hackas från.

Snart finns det ingenting kvar.      

det ärligaste jag någonsin skrivit.

Ibland hatar jag verkligen världen. Eller rättare sagt, människorna i världen. Ibland hatar jag allihop så innerligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Varför? För att det ibland är helt jävla omöjligt att bara få leva i den här jävla världen. Speciellt om en är kvinna. Och speciellt om en är en tjock kvinna. Det är säkert ännu värre att vara en tjock, rasifierad kvinna. Speciellt i västvärlden. Alla ska komma och tala om för dig hur du ska leva, hur du ska se ut, hur du ska tänka och hur du ska bete dig. Alla har mer rätt än vad du själv har och alla känner dig bättre än du själv, vet om hur du mår och vet vilken medicinsk status du har.

”Nämen, du måste förstå, du är en börda för samhället, för du överkonsumerar mat och det är därför du är överviktig!”

Jaja, visst, okej, jag överkonsumerar mat. Okej. Till skillnad från vem? Jag tror att alla som känner mig kan vittna om att jag inte direkt äter mer än någon annan. Jag kanske rör på mig mindre, men återigen, mindre än vem? Vem blir jag jämförd med? Vem får stå för idealet, för det är fan inte jag? Människor tar sig rätten att hävda att det är så, att jag är en belastning för samhället för att jag är överviktig, att jag överkonsumerar mat (”överkonsumerar jordens begränsade resurser”) och att jag—som existerande fet person—är en lika stor belastning för samhället och världen som rökare och människor som reser med flygplan.

Jag blir inte bara ledsen av att höra detta, jag blir förbannad. Jävligt förbannad. Hatisk. Och folk undrar varför jag är så ”bitter”? Men se er omkring, för i helvete! Lyssna på er själva eller de omkring er när ni/de pratar! Vad är det som är så jävla roligt med en tjock person på teve? Varför är det alltid okej att kommentera, ”men gud så tjock hen har blivit”? Varför ska jag ta det som en komplimang så fort någon säger, ”nämen, har du gått ner i vikt? Jo, jag tror minsann att du har gått ner i vikt!”? Varför är det okej att predika om hur farligt det är med övervikt, för det ”är minsann så”, och folk är bara ”oroliga över din hälsa”? Era skenheliga jävlar, säger jag bara! Jag är en människa som alla andra! Jag belastar samhället på samma sätt som gemene människa! Våga fan inte komma med någon jävla bullshit och säga att jag belastar samhället mer på grund av att jag är överviktig!  

”Åh, men du är fortfarande så ung, vänta tills du är äldre så ska du få se.” Men alltså, cry me a fucking river. Ja, det är klart att det finns människor som får fysiska åkommor av att vara överviktig. Jag är väl inte dum i huvudet? Men jag undrar hur många fler det är som drabbas av mental ohälsa på grund av övervikt, och inte av övervikten per se, men på grund av det konstanta jävla mothugget vi överviktiga får av samhället. Snacka om att inte vara bjuden på festen! Och folk undrar varför människor mår dåligt över sina kroppar?

Öppna ögonen, för fan, om ni inte redan gjort det. Det är fettförakt, för folk är så jävla rädda för större människor som tar lika mycket plats som mindre. Det är vad det handlar om, en nagel i ögat på samhällsnormen och det är folk rädda för. Vakna, för fan.

Over and fucking out.    

Att ta tillbaka makten över ens eget värde

Ibland när jag inte har något att göra och har massor av tid att slå ihjäl så kan jag ställa mig i mitt badrum och dra på mig den mest glamorösa sminkningen jag någonsin gjort, med lösögonfransar, läppstift och hela kittet. Ibland har jag teman, som nittiotal eller åttiotal. Ibland testar jag mina kunskaper och skicklighet. Sedan tar jag säkert tjugo bilder, tvättar av mig sminket och fortsätter leva mitt liv. Vad händer med de tjugo bilderna? 99.9% av dem får aldrig se dagens ljus i sociala medier. Varför? För att bilderna är bara för mig.

Men herregud, tänker ni nu, usch så självcentrerat och löjligt! Vad ska jag ha bilderna till? Att titta på mig själv? Ja, faktiskt.

Det är ingen hemlighet att många av oss lever under det konstanta trycket från samhällsnormen att vara attraktiv. Vi måste vara snygga, för av någon outgrundlig anledning så är det just det som definierar oss idag i samhällets ögon—skönheten. Inte våra intellekt, inte vår moral… vår skönhet. Det är bara det att den norm som finns idag, speciellt för kvinnor, är så absolut ouppnåelig. Hur vet jag det? Hur kan jag sitta här och skriva att det är så? För att bilder vi ser i media, i film, i allt annat än verklighet, är retuscherade. De på bilderna ser inte ens ut så. De förlänger halsarna, förstorar ögonen, skjuter ner axlarna och nyckelbenen, tar bort stora delar av kroppsfettet med en liten penna i ett dataprogram… det är inte på riktigt.

Något som är på riktigt, å andra sidan, är mina bilder på mig själv.

Jag vet vad många tänker. Många tycker säkert att selfies är löjligt och absurt, att det bara är osäkra och töntiga människor som tar selfies och att alla bara gör sig till på sina bilder. Jag har många gånger tyckt att selfies, det är bara töntigt. Jag har varit en av dem som faktiskt tyckt så. Varför måste vi ha sådant bekräftelsebehov? Men sedan förstod jag att det många gånger inte handlar om att få bekräftelse från andra, utan från sig själv. Det är nu vi kommer till kärnan, mina vänner; självbekräftelse. Känslan av att duga. När jag har mina dåliga stunder, då jag hatar mig själv och tycker att jag är fulast i världen, då kan jag gå in i mitt album på min telefon och scrolla igenom alla de bilder jag tagit på mig själv som jag tycker ser fantastiska ut och så mår jag lite bättre. Det handlar inte ens om hur jag ser ut på bilderna, det handlar om känslan jag hade när jag tog dem. Det handlar om det faktum att det bara är jag som ser dessa bilder och att det är jag som bestämmer hur, när och varför de kommer upp till ytan. Det handlar om att ta tillbaka makten över ens egen kropp och bli den enda som dömer. När jag lägger upp en bild på sociala medier så har jag redan genomgått processen med att själv döma bilden och därför har det blivit oviktigt för mig hur många likes bilden får eller hur många som kommenterar. Bilden jag lägger upp brukar oftast vara den bild av mig som jag tycker representerar mig själv bäst för stunden. Många av de bilderna jag tycker ser allra bäst ut, dem lägger jag inte ens ut. Dem behåller jag för mig själv, och vet ni vad? För mig har det stärkt mitt självförtroende oerhört. Jag har aldrig haft så bra självförtroende som jag har idag.

Oavsett om en lägger ut sina bilder eller inte, om en lägger ut alla eller någon enstaka, så finns det ingen som har rätt att döma personen för att hen har hittat en bild som hen är så nöjd med att hen väljer att frivilligt lägga upp för alla att se. Vi måste sluta titta på självförtroende och självacceptans som något fult och ovärdigt, speciellt för kvinnor. Jag tar inte selfies för andras skull, utan för min egen. Jag tar selfies för att jag vill skaffa mig ett vapen mot mina dåliga tankar. Jag tar selfies för att jag vill ta tillbaka makten över min kropp och mitt eget värde.

Varför tar ni selfies?  

Som den gamla filosofen sade

Såhär i uppvaknandet av 2016 så sitter jag återigen och reflekterar över mitt gångna år, såsom en brukar göra en torsdagskväll medan maten står på spisen och tvättmaskinen går. Vem är jag? Vem var jag igår? Vem var jag förra året? Den ständiga frågan om vem jag är återkommer ofta, och aldrig känns det som att jag riktigt får något svar.

Det kan kännas som om jag är på rätt väg men så plötsligt händer något som slungar mig tillbaka flera mil; någon säger något, en annan missförstår. Någon tycker något, en annan tycker annorlunda. Någon visar något, en annan ser något annat. Så står jag där och tvivlar på mig själv, på den jag är. Och så om igen. Det är en ständig iteration som gång på gång filar ner mig, som ett slipband som bara går runt och runt på en träbit. Till slut finns det inget kvar.

Nåja, fullt så dramatiska ska vi inte vara. Men metaforen kvarstår. Det tar mycket energi att försöka stå stadigt i ens åsikter om en själv när en ständigt blir påmind om att andra också har åsikter om en själv och precis som alla andra åsikter så är det ju ens egna som räknas––eller hur? Vilket alla andra också säger, om sina egna åsikter (om mig och alla andra).

Fan också, nu blev det för mycket vitlök i maten och jag som ska till tandläkaren i morgon.

Det enda som är konstant är förändringen, var det en gammal filosof som en gång sade och det stämmer nog. Vi går alltid igenom förändringar, somliga beroende på miljö och somliga beroende på situation. Iterationen är ändlös och konstant, år ut och år in. Det är som en kniv i hjärtat men samtidigt en lättnad: det är inte bara jag.

Jag är inte densamma som jag var förra året, på gott och ont.  Igår var jag en människa, idag en annan. Vem är jag i morgon?           

Vi har alla varit barn

Det lider mot jul. Idag är det Lucia, vilket betyder att det inte ens är två veckor kvar till julafton. Det betyder också att det bara är elva avsnitt kvar av årets julkalender. För detta sörjer jag. Ja, jag är vuxen och tittar fortfarande på julkalendern. Emellertid har årets julkalender varit lite av en snackis––eller, kanske snarare en jättesnackis. Svenska folket tycks ha delats upp i två lag: de som älskar den och de som hatar den. Ena laget säger att det är det bästa som har hänt i svensk television på tjugo år, att det äntligen kommer ett lärorikt program för både barn och vuxna. Andra laget säger att det är en skymf mot julen att visa något sådant, att deras barn minsann inte tyckte att programmet var något bra och att det var bland de värsta program de någonsin sett.

Men hur kommer det sig att ett program på knappa femton minuter varje dag i tjugofyra dagar kan skapa så mycket uppseende? Vad jag vill minnas så har ingen annan julkalender under mina tjugotre jular väckt så mycket ilska som denna så vad är det då som gör att just denna sticker ut så mycket?

Jag börjar med programmets brister (enligt många):

1. Programmet är inte en följetong

Tydligen anser många att en julkalender ska vara en följetong, att det måste finnas en överhängande berättelse och att det ska komma ett klimax och en upplösning på julafton, det tjugofjärde avsnittet. Annars blir det ointressant och ger ingen julkänsla.

2. Historielektioner hör till skolan, inte teven

Enligt många som kommenterat julkalendern (läs: vuxna människor) så anses inte konceptet med historia höra hemma i en julkalender. Många tycker att barnen får tillräckligt mycket historia på skolan, så varför ska de då behöva spendera femton minuter varje dag i tjugofyra dagar med att lära sig historia? Inte okej, enligt vissa.

3. Programmet innehåller uppseendeväckande material

Barnen i programmet får dricka (alkoholfri) öl och få lära sig om ”vuxenskönt”, döden och fattigdom––allt som barn inte vill veta av och allt som vuxna kanske tycker känns jobbigt att prata om ifall det skulle råka vara så att ett avsnitt av julkalendern skapar frågor som barnen vill ha svar på. Därför får en julkalender inte innehålla dessa ämnen, tycker vissa. Låt barn förbli oskyldiga, menar en del.

4. ”Mina barn tycker inte om julkalendern, och det är det värsta jag sett!”  

Många föräldrar klagar på SVT för att deras barn inte tycker om julkalendern och för att det är det värsta program föräldrarna har sett. Det finns inte så mycket mer att säga om den punkten, för den är ganska enkel (för alla vet ju att det är SVTs skyldighet att se till så att alla barn och vuxna tycker om programmet).

Det finns säkert fler brister, tycker många, men jag kände för att gå vidare för tillfället. Så, istället räknar jag upp några av programmets fördelar:

1. Programmet är inte en följetong

För en gångs skull verkar det som att skaparna av julkalendern har valt att fokusera på ett vettigt innehåll istället för en forcerad berättelse. Detta har, i sin tur, resulterat i att programupplägget inte blivit en följetong, utan istället tjugofyra semi-fristående delar som går att se helt på egen hand. Visserligen går det att argumentera för att skaparna hade kunnat göra det hela till en följetong om barn som reser i tiden, men då också gjort det hela till något förlegat och något som redan gjorts så många gånger. Det är bättre att barn kan få lära sig att det inte alltid behöver vara en följetong, att allt inte alltid behöver ha en dramatisk handling och att dokumentärformatet inte är så fy och skam ändå.

2. Historielektioner hör till vardagen

Det är viktigt att alltid komma ihåg vår historia. Så argumenterar i alla fall jag. Efter femton år i grundskola, gymnasium och universitet så lär jag mig fortfarande saker genom julkalendern, och jag vet inte hur föräldrar tänker men jag tycker i alla fall om att lära mig saker. Jag slår även vad om att mina kära föräldrar är glada för att jag tycker om att lära mig saker och vill säkerligen att jag lär mig så mycket jag kan. Därför tycker jag att det är helt absurt att många vuxna kritiserar julkalendern just för att den lär barnen något. Sätt er istället ner och lär er tillsammans med barnen. Se inte ner på kunskap, för det är den största otjänst ni någonsin kan göra era barn.

3. Programmet innehåller uppseendeväckande material

Barn daltas alldeles för mycket med i dagens samhälle. Det är precis som om många vuxna vill skydda sina barn till den gräns att de skyddas från att lära sig hur världen ser ut, och i detta fall, hur världen har sett ut. Många av de barnprogram som skapats under senare år håller sig så ytliga att de nästan hjärntvättar oss med sin ytlighet. Barn är inte idioter––de förstår koncept som döden, fattigdom, empati, sympati. De förstår saker och kan hantera saker, så varför försöka skydda dem från det oundvikliga? Årets julkalender tar upp många punkter där barn idag säkerligen tänker till en extra gång och kanske till och med blir mer förstående inför hur världen ser ut. De kanske till och med känner en tacksamhet för att de lever just nu och inte under 1800-talet. Vad gäller sexualkunskap så förstår barn mer än vad vi kanske vill tro. Jag var själv väldigt ung då jag förstod hur barn blev till, och det krävdes inget snack med mina föräldrar om ”blommor och bin”, eller någon julkalender som tog upp ämnet, utan det räckte med att leva under nittiotalet. År 2015 är inte annorlunda. Sex är ingenting nytt, för varken barn eller vuxna. Om föräldrar tycker att det är jobbigt att svara på frågor om det eller är rädd att barn ska få konstiga idéer, ja, då är det föräldrarnas ansvar att uppfostra barnen, inte SVTs.

4. Många älskar den, andra hatar den

Visst är det fantastiskt att vi faktiskt kan tycka olika i dagens samhälle? Detta är den första julkalendern jag tycker är bra sedan Tjuvarnas Jul som sändes 2011. Jag tvivlar även på att jag är ensam om att tycka att många av de julkalendrar som har visats inte varit särskilt bra. Inte heller är jag ensam om att inte ha brytt mig ett skvatt. Som barn tittade jag alltid på julkalendern, men det var inte alltid jag tyckte om den, och om jag inte gillade julkalendern så gjorde jag något annat. Det var ingen idé att klaga till mamma, för hon hade bara sagt åt mig att byta kanal eller gjort något annat i femton minuter. Men det är ju så det är: alla kan inte alltid älska allting hela tiden.  

Det är nog ingen hemlighet att jag tycker att årets julkalender är en av de bästa julkalendrarna som någonsin sänts. Hade jag varit barn nu eller om denna hade visats då jag var barn så skulle jag ha varit viking resten av dagen då det avsnittet visades, eller riddare då det avsnittet visades. Jag hade velat smaka på skärpsoppa och åkt till Amerika med båt. Jag tror inte att jag var ett konstigt barn, för jag skulle tro att många barn gör samma sak idag som jag skulle ha gjort. Om inte, så är det inte världens undergång. Programmet är knappa femton minuter om dagen i tjugofyra dagar om året. Det är inte ett program som avgör huruvida det kommer bli jul eller inte, för det blir alltid jul varje år, vare sig vi vill det eller inte. Föräldrar måste sluta kritisera och moralisera det deras barn gör och istället låta dem göra det själva, annars kommer barnen aldrig kunna skapa sig egna åsikter om saker och ting. Människor måste även sluta vara bittra över att allt var bättre förr (jag vet inte hur många gånger jag har sett att folk har dragit upp julkalendrar som visades under sjuttio- och åttiotalet) och istället endera acceptera att tider förändras eller ta eget ansvar för att låta barnen uppleva samma som de själva fick uppleva. Tips: på SVT Öppet Arkiv finns många gamla julkalenderfavoriter, som bland annat Trolltider.

Framför allt så vill jag väl kanske att folk ska sluta vara så otroligt egoistiska och egocentriska, för det är lite det som detta handlar om: att just din åsikt om hur en julkalender ska vara är den rätta åsikten och att SVT borde rätta sig efter den. Ni som nu kanske tycker att jag inte ska säga så mycket då jag inte själv har några barn: ni har rätt, jag har inga barn. Men jag har ju själv varit barn. Det har vi alla, och jag vet inte vad ni tycker och känner, men jag kommer i alla fall ihåg min barndom väldigt väl och hade definitivt inte uppskattat––varken då eller idag—att mina föräldrar kritiserade och moraliserade det jag tyckte om eller inte tyckte om. Jag hade heller inte uppskattat att mina föräldrar alltid stred mina strider åt mig, för då hade jag aldrig lärt mig att själv strida. Spara hellre energin till något ni brinner för, och jag tvivlar på att det är SVTs julkalender.

God jul på er, och ta hand om varandra.     

Jag är gladeligen en nagel i ögat på dig

Innan jag går och lägger mig så måste jag lätta mitt hjärta. Debatten som har blommat upp i dagarna om kroppshets och kroppsideal går mig på nerverna.

Katrin Zytomierska hånar Stina Wollter och alla tjocka kvinnor i tv. Hon skrattar på vår bekostnad. Hon tycker det är oattraktivt med stora kroppar och köper inte att tjocka människor kan vara lyckliga. Då har jag en fråga till dig, Katrin Zytomierska, och till dig som sympatiserar med henne: är din kroppsvikt avgörande för din lycka? Är allt som är bra med ditt liv knutet till din vikt? Om så är fallet så tycker jag synd om dig, för jävlar vilket oerhört tomt liv du måste ha.

Men visst, många tjocka människor är säkert olyckliga. De är säkert olyckliga för att samhället inte accepterar dem. De är säkert olyckliga för att kommersiella klädaffärer inte har kläder i deras storlekar. De är säkert olyckliga för att det bara är smala människor som får synas i media. De är säkert olyckliga för att sådana som du skrattar år dem. Men tror du inte att det är just det som gör dem olycklig? Inte att de inte är smala?

Har du aldrig tänkt på att det är sådana som du som gör tjocka människor olyckliga? Har du aldrig tänkt på att det är sådana som du som driver många människor—särskilt många unga människor, tjocka som smala—till att ta sitt liv, för att sådana som du talar om för dem att de inte räcker till?

Hela mitt liv har jag kämpat för att bli accepterad. Jag har alltid varit tjock, sedan jag var tre år gammal, men vet du vad? Jag har aldrig varit olycklig. Eller jo, jag har varit riktigt jävla deprimerad. Jag har varit så deprimerad att jag har velat ta mitt eget liv. Jag har velat dö. Varför? För att jag inte var den smala tjejen. Jag har sett mig själv i spegeln och hatat mig själv. Men vet du vad? Det har många av mina smala vänner också gått igenom. De har varit så smala att de fått på sig kläder i storlek 36, men de har ändå tyckt att de varit för tjocka. Det handlar alltså inte om vikt: det handlar om självbild, om självförtroende och om kärleken och förhållandet till sig själv och sin kropp.

Det är svårt att älska sig själv när en inte blir accepterad i samhället. Det är svårt att älska sig själv när folk som du gång på gång uttrycker hur fula vi är, tjock som smal. Det handlar inte om kroppen i dina ögon—det handlar om kroppen i mina ögon. Det handlar om hur jag ser på min egen kropp och jag tänker då inte gå ner i vikt för din skull, för att du ska tycka att jag är mer attraktiv. Jag struntar i vad du tycker om mig och min kropp, men tro inte att jag struntar i det du har sagt. Om det du har sagt inspirerar mig till något, så är det att visa upp mig mer, att stå för den jag är, att stå för min tjocka, vackra kropp. Jag är sjukt snygg. Jag är jävligt sexig. Jag är tjock, och jag är lycklig.

Jag är diktator för min kropp. Du har ingen rätt att tillrättavisa mig om min kropp. Du har ingen rätt att säga att min hela existens är fel. Jag finns. Jag är tjock och jag finns. Om det är jobbigt för dig, så vill jag bara säga dig:

men grina då. 

Till alla er vars hela existens kritiseras av samhället: ni finns också. Ni har rätt att finnas. Ni har rätt att få se ut hur ni vill, att få älska vem ni vill, att få tro vad ni vill och att få tycka vad ni vill. Låt inte människor som Katrin Zytomierska tala om för er huruvida ni är hälsosamma eller inte, för vet ni vad? Det har inte hon ett jävla skit med att göra. Hon vet ingenting. Hon vet inte hur många av dina kilon som är muskler och hur många av dina kilon som är ren lycka. Hon vet inte vad du äter om dagarna, hon vet inte hur ofta du motionerar, hon vet inte vilka gener du har eller vilken livssituation du befinner dig i.

Men det ska inte heller spela någon roll, egentligen. Inget av det ska spela någon roll, för du är du, och du är älskad, precis som du är. Även om det många gånger inte känns så, så tro mig: du är älskad, precis som du är.   

Det är du också, Katrin Zytomierska, och du som tycker som henne. Jag förstår att det inte alltid känns som så, och att det är lättare att hitta fel hos andra än att ta itu med sina egna problem, men en dag kommer du också dit. En dag kan du också älska dig själv utan att trycka ner någon annan. En dag kommer du också få bekräftelse från den enda person som räknas – dig själv. 
   

Mvh,

en lycklig tjockis

Folkvettets nötta sidor—sorgligt men sant

Som ett barn på julaftonsmorgon vaknar jag tidigt den lördagen, den 22 augusti, och redan innan klockan slagit nio sitter vi på tåget till Göteborg, Manda, Tuldus och jag. När vi går igenom staden bär nästan var tredje person vi stöter på en Metallicatröja i något utförande. Vädret kunde inte ha varit bättre. Gassande sol, stilla vind och hela Göteborg kryllandes av entusiastiska människor från hela Sverige (och Europa) som väntar på den största hårdrockshändelsen i Sverige 2015: Metallica på Ullevi.

Klockan fyra sätter vi oss på en spårvagn på väg till Ullevi. Solbrillorna är på, humöret är på topp och det spritter av förväntan i våra kroppar. Om mindre än fyra timmar ska konserten vara igång.

Vid Ullevi är det fullt med folk, men vi lyckas ändå komma långt fram i kön och hamnar till slut bara några meter från staketet vid den första barrikaden, bakom the Golden Circle. Jag hamnar på en höjd, på den breda skåra som skyddar kablarna till ljudbordet, och det ger mig en perfekt plats. Här ser jag allt jag vill och behöver se. Människor börjar packas runt oss, tätare och tätare för varje minut som går. När förbandet dragit igång håller stadion fortfarande på att fyllas. Stämningen är något annorlunda idag mot för vad den var förra året, på STHLM Fields. Nu känns den extra laddad, extra elektrisk. Detta är en hårdrockskonsert. En riktig sådan. Ingen festival. Inte ens i närheten. Här har alla ett mål: att se Metallica. På ett sätt är den laddade stämningen berusande—på andra är den skrämmande.

Meshuggah har hunnit bli varma i kläderna. Jag vet inte om det fortfarande är deras andra låt, eller om det är deras femte. Jag hör ingen skillnad. Någonstans strax bakom oss ropar någon, ”mosh pit!” Sekunden senare har vi förvandlats till bollplank för levande studsbollar. I huvudet mässar jag för mig själv, det är en hårdrockskonsert. Det är en hårdrockskonsert. Tanten i mig börjar bli irriterad, att folk inte kan bete sig?! Men det hela räcker i kanske tio minuter. När Meshuggah har spelat klart lägger sig åter lugnet.

Vi väntar.

Minuterna känns som år, och snart har det gått en timme. Ska de inte börja spela snart? Det börjar alla runt oss undra. Plötsligt är det som om en murbräcka träffar mig i sidan och vi får lov att kämpa för våra liv (läs: vår värdighet och våra platser) när ett gäng medelålders till äldre män tror sig ha rätten att klämma sig fram som fettet ur en klämd pormask. Men vart är de tänkt att ta vägen? Fem huvuden framför oss finns ett stängsel. Längre än så tar de sig inte. Men fram ska de, till vilket pris som helst.

Tanten i mig vaknar till liv och bryter sig fram. Jag ställer mig som en sköld mellan mig och mina kamrater och puttar ettrigt tillbaka mot den trängande folkmassan. Kan de, kan jag. De kallar mig för ”lilla gumman”, så jag trycker ännu mer. Jag pressar med hela min tyngd, hela min kropp. Tanten i mig är förbannad, och förbi mig tar de sig i alla fall inte. Jag tar smällarna för många—se, nu kommer självömkan fram. Men skadan är gjord, pormasken är klämd. Nu står jag obehagligt intryckt i hopen av testosteronstinna män med en armbåge knappa centimetern från min näsrygg. Vilken sekund som helst, fruktar jag, kommer jag få den där armbågen i ansiktet, och innehavaren av armbågen kommer inte by sig ett uns. Han ska ju ”skalla varenda en” tills han kommer dit han vill. Jag blir räddad av Manda och Tuldus som drar mig bort från massan, och en annan man låter mig smidigt ansluta mig till mina vänner. Åter igen står vi något tryggt.

Vi väntar en timme till. Scenen har börjat fyllas av en folksamling, alla klädda i vita tröjor. Är det en kör? Kommer de framföra Ecstasy of Gold med en kör? Ja. Ja, så måste det vara. Flera gånger utropar människor runt mig, ”nu! Nu är det dags!”, men ingenting händer. Så vi väntar.

I massan av pormaskfett står nu en kvinna. Hon står där länge. Jag ser inte vad som händer, men jag ser när hon försvinner och plötsligt blir jag puttad på en gång till. Denna gång är det inte för att någon vill tränga sig fram, utan för att flera vill ta sig så långt ifrån den plats där kvinnan stått. På marken står nämligen ett glas fyllt av en gulaktig vätska. Är det öl? Eller… är det där… urin? Folket fastställer på sätt jag inte vet att glaset mycket riktigt innehåller urin. Vart glaset tar vägen senare vill jag inte veta. Jag tar ett steg närmare Manda och Tuldus. Klockan är närmare halv tio. Tålamodet håller på att tryta. Mina fötter gör ont, min höft värker efter den våldsamma kampen och jag är kissnödig (borde jag kissa i en mugg?).

Konserten får väldigt gärna börja nu.  

Väntetiden blir väldigt lång, nästan så att en börjar fundera över huruvida det verkligen är värt det. Jag menar, jag har ju faktiskt sett Metallica förut. Men när Ecstasy of Gold drar igång (förövrigt utan någon körsång, utöver publikens öronbedövande vrål) är alla tvivel som bortblåsta, och de följande två timmarna spenderas i absolut eufori, från första sång till sista. Svetten rinner och fötter ömmar, men det spelar ingen roll. Med beundrande ögon försöker jag få en glimt av dem på scenen. Jag skriver och vrålar så att det river och skär i halsen på mig.

James Hetfield lovordar publiken och sprider lite kärleksfulla visdomsord om hur musiken för oss alla samman, som en enda stor familj, som Metallicafamiljen. En efter en spelas klassiker, publiken vrålar med och trots att de ändå är i femtioårsåldern, rockar de som om de vore trettio; Kirks gitarrsolon sitter som en smäck, Rob krabbar sig fram på scenen som bara han kan göra, Lars trummar sig fram som en ettrig terrier bakom trummorna och James låter precis som han gjorde då jag först började avguda hans röst. Detta är mödan värd. Utan tvekan.

Så plötsligt är allt över. Extralåtarna är färdiga och stadion lyser upp. Det är dags att gå hem, trött och uttömd, sliten men nöjd.  

Det var den störta rockkonserten i Sveriges historia, fick jag veta. Över sextiotretusen besökare hade klämts in på Ullevi—slutsålt. De lyckades förvisso inte slå Håkan Hellströms rekord på över sextioniotusen besökare, men vem kunde egentligen ha räknat med att slå Sveriges vemodshjärta på hemmaplan? Inte ens Metallica besitter svaret på den gåtan. De var emellertid inte långt därifrån. De slog fjolårets konsert i Stockholm med över tiotusen, och jag måste ändå säga att trots att förra året var en speciell upplevelse just för att det var min första Metallicakoncert och för att stämningen var festival och inte hårdrockskonsert, så var det ändå något helt oförglömligt med den där kvällen på Ullevi, den 22 augusti 2015.