Skrämmande

Jag har upptäckt något som skrämmer mig; eskaleringen av rasistiska uttalanden hos folk som annars inte brukar ha behovet att uttrycka sig så. 

Låt mig förklara lite bättre:

I samhället idag har vi blivit så pass medvetna om våra rättigheter att många av oss tycker att vi har all rätt i världen att uttrycka oss precis som vi vill utan att behöva bry oss om ifall det kan finnas folk som tar illa vid sig, och attityden är idag—mer än någonsin så länge jag har kunnat snappa upp det, vågar jag påstå—uppbyggd med någon slags rebellisk underton. Jag kan känna att folk i Sverige har idag blivit mer och mer måna om att vara pk, och det har gått så pass långt att många som är emot hela den radikala pk-attityden har helt enkelt sökt sig till den andra extrema punkten, och istället blivit anti-pk. De behöver inte nödvändigtvis vara politiskt inkorrekta, utan helt enkelt emot de som vill vara politiskt korrekta.

    Det i sig behöver varken vara konstigt eller ens värt att diskutera, det finns anti-materia till all materia. Det som dock är konstigt, värt att diskutera och mycket skrämmande är hur och var många utav dessa människor väljer att uttrycka sig.

    Det vanligaste stället jag upptäckt är på Facebook, sidan där de som skriver dessa saker helt öppet visar att de faktiskt tycker som de gör, genom att dela det så ens familj och vänner och kanske till och med en vänners vänner kan se det. Man tar ställning till kontroversiella frågor som är så känsliga, att ett litet ord kan få det hela att explodera. 

    

Ett av de känsligaste ämnena i Sverige är idag invandringen. 

Personligen anser jag att nog finns det brister i vårt lands invandrarpolitik, men det är ju inte invandrarnas fel, utan politikernas. Att det finns brister är det nog många som tycker, och det är nog detta, skulle jag tro, som gör dem  upprörda. Problemet är att de inte vet hur de ska hantera sin ilska, och vet inte riktigt vem eller vilka de ska ta ut den på. Så, istället för att rikta sina aggressioner mot regeringen, där den riktiga problematiken finns, så riktar de den mot de människor som kan göra allra minst för att lösa problematiken; invandrarna själva. 

    Många blir fientliga, men trevliga när de möter personen i fråga ansikte mot ansikte. Typiskt svenskt och ett klart tecken på okunnighet.

Men, handlar detta om alla invandrare? Nej, självklart inte. Varför skulle dessa människor någonsin ha något emot en amerikanska? Eller en engelsman? Eller en fransyska? Eller en japan? När allt kommer till kritan och man frågar dessa människor vilka de syftar på då de säger "de där människorna", så pratar de flesta om muslimer. 

För det är Muslimernas fel att det blir färre skolavslutningar i kyrkan! (Att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder försvinner liksom någonstans under argumentationsselektionen...)

För det är Muslimernas fel att det inte finns några jobb! (Att svenskarna ofta vägrar ta de såkallade "skitjobben" som städare, vaktmästare och inom hemtjänsten har liksom också försvunnit någonstans längs vägen.) 

Det bygger på okunnighet, okunnighet om vår egen kultur och deras. Hur många muslimska barn tror ni vägrar gå in i kyrkan på skolavslutningen för att de känner sig kränkta? Jag skulle gissa att det inte alls är många. Jag kan själv vägra att gå in i kyrkor vissa gånger, då jag känner mig extra emot kristendomen, och då jag går in i kyrkor har det inget som helst att göra med att jag på något sätt känner mig andlig.

    Men, säger många, de skulle inte tillåta dig använda deras moskéer på det sättet!

    Oj förlåt, jag visste inte att våra kyrkor var så viktiga... ursäkta mig. Jag visste inte att vi svenskar går i kyrkan varje söndag och lyssnar på gudstjänsten. 

Jag blir så frustrerad då invandrarhatet inte ens är riktad mot invandrare, utan mot en speciell folkgrupp, och den huvudsakliga anledningen är att deras kultur skiljer sig från vår. De har en annan religion. Men åter igen, Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Vi har inte längre någon fast religion. Och de religiösa jag känner och har talat om detta med, tycker inte alls likadant. De är inte främlingsfientliga. 

Från och med att filmen med Ekeroth och co. publicerades har debatterna gått heta; hade de rätt eller hade de fel? Fler och fler kommer ur sina skal och säger öppet, via exempelvis Facebook, att de tycker att de gjorde rätt, och det som nästan är värre än att folk stödjer dessa SD-pajasar, är att folk faktiskt går in och gillar dessa uttalanden, kommenterar och uppmuntrar! Jag vill inte på något sätt verka vara pretentiöst pk, men detta är skrämmande. Mycket skrämmande.  

Vad är anledningen till att jag nu blivit så trött på detta då? Jo, nyligen har nyheten spridit sig på Facebook, att en tioårig pojke från Laxå inte fick vara pepparkaksgubbe i Luciatåget för att någon kunde ta illa vid sig. Denna historia spred sig som en löpeld och fick folket på Facebook att se rött, säga saker som "vi bor i Sverige" och "får vi inte ha kvar någon tradition för dessa invandrare?" osv. Det visade sedan, enligt en lärare eller rektor eller what not, att det hela var ett missförstånd; de skulle inte sjunga pepparkakssången, och därför hade de bestämt att inga pepparkaksgubbar skulle få vara med.

Jag tycker inte det är så konstigt. Jag ville vara tomte när jag var liten, men det bestämdes att där inte skulle vara några tomtar, för vi skulle inte sjunga Tomtarnas Julnatt. 

    Flickor får inte vara stjärngossar, och pojkar får inte vara Lucia, men detta ifrågasätts inte. Nej, det är ju tradition. Ja, jäklar. 

Och Lucia var ju blond också, med blå ögon, visst var det så? 

Nej, nu är jag sur och trött och har PMS. 

Trevlig andra jävla advent, i en traditionsenlig anda.  

När allt man vet av är krig

Jag sitter och tänker på de våldsamma demonstrationerna i mellanöstern om nidfilmen om profeten Muhammed. 

Att många muslimer känner sig kränkta av filmen är ett faktum, och när någon känner sig kränkt så måste man utgå ifrån att personen i fråga har blivit kränkt, eftersom en kränkning inte är objektiv. Att man sedan, rent personligen, kan tycka att det är en löjlig sak att reta upp sig på, är en annan sak. Men man måste även komma ihåg att det kan vara mycket känsligt för någon/några. 

Att demonstrationerna i mellanöstern varit våldsamma är det inget snack om. Att många tycker att demonstranterna har gått för långt är det inte heller något snack om. Att många muslimer runt om i världen skäms för att ha samma religion som många av de våldsamma extremisterna, är det inte heller något snack om. Idag såg jag också på nyheterna, att fredliga demonstrationer har uppstått i flera länder runt om i Europa, bland annat i Sverige. Dessa demonstranter är muslimer, och de demonstrerar mot våldet i mellanöstern – och mot nidfilmen om profeten Muhammed. De har alltså en fredlig demonstration där de talar om för allmänheten att, "nej, vi tycker inte att det är okej att ni gör narr av vår religion; vi känner oss kränkta."

Min reflektion över det hela är; kan man ha en fredlig demonstration i ett land som varit krigshärjat i nära tjugo år? Kan man hävda sig utan våld? Vet man hur man gör? 

I Sverige vet vi hur man gör för att ha en fredlig demonstration. Vi vet vad demokrati innebär, och vi vet vad yttrandefrihet är. Vi behöver inte ta till våld för att hävda oss. Vi vet hur man ska göra för att folk ska lyssna. Men vet man det när allt man vet av är krig? 

Jag kan tänka mig att människor i min ålder som bor i Afghanistan knappt kommer ihåg vad fred innebär. För dem är det en dröm, en utopi som är långt borta. Många av dem kommer inte ihåg hur det känns att gå på en gata utan att vara orolig. Många av dem har kanske inte ens varit med om en dag utan våld. Vad vet jag? För allt jag någonsin vetat av är fred. Men alla är inte lika privilegierad som jag.  

Nej, jag ska inte gå så djupt in i detta. 

Jag ville mest bara ge er en tankeställare; vi som är vana vid fred, demokrati, jämställdhet, yttrandefrihet... kan vi sätta oss in i deras situation, och har vi verkligen rättigheten att döma dem? Om vi hade vänt på kakan, så det vore fred i mellanöstern och krig här; hade saker och ting varit annorlunda då?     

Ung och Bortskämd

Nej, jag syftar inte på SVTs dokumentärserie.

Jag syftar på dagens otacksamma, bortskämda ungdomar som inte än har lärt sig uppskatta det som de redan har. Med risk för att låta som en bitterfitta (ursäkta ordvalet, men känner inte för att förfina något så speciellt mycket just nu) så vill jag bara säga; att tycka något enbart för att tycka är inte särskilt progressivt och inte heller särskilt lärorikt. Det är bara ödslad energi som kunnat läggas någonstans där det gjort bättre nytta!

Varför nu denna plötsliga irritation? Nyligen har jag (och ett x antal andra) varit involverad i en diskussion med ett gäng ungdomar som bestämt sig för att kämpa för något de tycker är fel. Låter inte så farligt, va? Nästan inspirerande! Men vänta, ni har inte riktigt förstått allt! Vad tyckte de var fel? Jo; de fick inga personliga datorer, som skolan lovat dem, muntligt. Istället fick de varsitt USB-minne medan datorerna ska få gå till årskursen under. Det låter som världens undergång, va? Ja, absolut. 

Ursäkta min sarkasm. Om ni känner att ni inte kommer stå ut med negativitet, sarkasm och cynism, stanna nu. Annars får ni gärna fortsätta läsa.

Ungdomarna tycker inte att det räcker med fickminnen och bestämmer sig därför att kalla in till strejk! Detta hoppas de ska leda till någon slags förändring (kanske får de varsin dator?)! Datum och tid är planerat, och nu skapar de ett öppet evenemang på facebook för att försöka sprida informationen. Det enda de inte verkar vara beredda på är mothugg. Finns det folk som tycker att man inte ska bete sig som en femåring för att få den dator man blivit lovad?! Så, nu hamnar de stackars ungdomarna i en fullskalig (och kanske lite för avancerad, för deras mognadsnivå) diskussion!

Det som det handlar om är alltså ett gäng 16- 18-åringar som tycker att de ska få personliga datorer, gratis från skolan. De hävdar att det handlar om rättvisa och om att kunna prestera bättre, men i grund och botten handlar det om girighet. De hävdar att det är det brutna löftet som är problemet, att det är symboliskt, att en socka lika gärna kunnat vara det skolan lovat. Men i grund och botten handlar det om girighet. De vill ha en dator, och så var det med det. 

Motargument som, "vi har klarat oss bra utan datorer hittills, så ni har alla möjligheter i världen att klara av samma sak" och "det finns datasalar" uppskattas inte, och i slutändan plockas de bort från diskussionen. Man märker tydligt hur både deras argumentation och hyfs överhuvudtaget börjar gå utför, och i slutet av diskussionens liv har de slösat allt krut de har, och motargumenten har inte ens hunnit halvvägs. 

Varför skulle skolan ge dem datorer då skolan inte ens har råd att ha kvar brickorna i matsalen? Varför ska de får datorer då skolan inte ens kan hålla värmen på under vinterhelgerna? Varför ska de få datorer då skolan varit tvungen att ta bort program för att de inte haft råd att behålla dem? Varför skulle de få datorer då en massiv, nödvändig och dyr renovering av skolan är inplanerad? Varför skulle de få datorer då skolan inte har råd att köpa in tillräckligt mycket skolmaterial som det är? Frågeställningarna är ändlösa, och deras ända svar är; för de lovade!  

Ja, visst. Det är alltid en lika stor besvikelse då folk inte håller vad de lovat. Men går man i strejk för det? Om det handlar om mänskliga rättigheter, ja. Om det handlar om global orättvisa, ja. Om det handlar om att skolans brutna löfte hämmar elevernas utbildning, ja. 

Men inte om det handlar om att, "de fick datorer men inte vi"!

Personligen vill jag, som skattebetalare, inte se att mina skattepengar går till att bidra till dagens bortskämda ungdomar. Jag vill att mina skattepengar ska gå till nödvändiga saker, som resurser till elever som verkligen behöver det.

Ställ det i ett annat perspektiv; vi får betalt för att gå i skola. Andra länder betalar för att få gå i skola. En del har inte ens möjligheten att gå i skola.

Cynikern i mig tycker att det kanske är lika bra ifall jorden går under i år, som indianerna förutspått. Då slipper vi i alla fall se framtiden i händerna på dessa bortskämda ungdomar. Om den rationella i mig ska få tycka till, så säger jag, att det finns mycket orättvisa i världen, och att stackars tvåor på en gymnasieskola i Sollefteå kommun inte får datorer, är inte direkt högst upp på listan.

Kommentarer som, "men lägg av, vi bor i Sverige!" och "vem bryr sig om andra länder? Det är deras problem och detta är vårt!" visar bara den solidariska nivå som denna diskussion har hållit sig på. De har alltså inte kunna se på saken ur ett större perspektiv och inse att det inte alls är särskilt viktigt. Men vad spelar det för roll? De är ju bara en dator. 

Och det är just det det handlar om; bara en dator. Det handlar alltså inte om att göra ett bättre skolarbete eller utvecklas rent intellektuellt. Det handlar om att lovat är lovat och Gud nåde dig om du bryter det löftet! Ja, ungefär så.

Fler och fler skolor använder sig mer och mer av datorer och surfplattor, men medelbetygen sjunker. En tillfällighet? Kanske. Är det värt att ta risken? Nej. 

Jag har så mycket mer att säga om detta, men inte just nu. Det sista jag kommer säga är detta; en dag kommer kanske även dessa ungdomar vakna upp och inse hur lyckligt lottade de är att få födas, växa upp och leva i ett av världens mest privilegierade länder.  

Avslutar gör jag med några visa ord från poeten John Lennon; 

Imagine no possessions;
(I wonder if you can?)

No need for greed or hunger--

a brotherhood of man! 

 

"Swedish girls are the hottest!"

Hm... jag är nog väldigt sen med att reagera, men plötsligt har skönhet även blivit rankad på grund av land! Hur går detta ihop? Du kommer från Frankrike? Nej, då är du inte lika vacker som en svensk! 

Var är det då som gör så att så många tycker att svenska kvinnor är de vackraste i världen? Är det det blonda håret? De blå ögonen? Längden? Bysten? Är det språket? Intelligensen? Jag vet inte. Nog för att många säger att kombinationen blont och blåögt är typiskt nordiskt, men Sverige är ju inte det enda landet i Norden, plus att jag antar att det föds blonda flickor med blå ögon lite överallt i världen. 

Men, nu ska jag inte spela blåögd, skämt åsido, för nog vet jag att mycket handlar om långa kvinnor med blont hår, blå ögon och stora bröst. Min fundering är då som lyder; nu när det finns många i denna värld som har just den kombinationen, genetiskt eller kosmetiskt, varför är då de svenska så speciella? Vad är skillnaden mellan en engelsk brunett som blonderat håret, och en svensk brunett som blonderat håret? Frågar man den frågan till folk från andra länder, är svaret i stora drag lika; för att svenskar är... från Sverige!   

Skönhet, överhuvudtaget, borde man inte kunna ranka, tycker jag. Det är som om man skulle säga att det är en regel att en cardigan alltid är snyggare än en skjorta, just för att det är en cardigan och inte en skjorta. Men båda har ju knappar, båda är toppar och båda kommer i alla möjliga färger? Och att säga att svenska tjejer är de snyggaste, och då syfta mestadels på de blonda, så drar man slutsatsen att de flesta kvinnor i Sverige är just blonda, vilket är helt absurt. 

Om man då gå tillbaka till frågan som gällde de två brunetterna, så var ju svaret att svensken är vackrare för att svensken är just... svensk. Så, alltså är det egentligen inte utseendet i sig som är den tyngst vägande faktorn, utan etniciteten. Sverige är alltså ett exotiskt land för väldigt många. Svenskar är spännande människor för många. Varför? Kanske för att Sverige är ett litet land som inte gör så mycket liv för sig, men som sätter en stämpel ändå. 

Och det känns ju rätt betryggande ändå att min skönhet egentligen inte hänger på hur jag ser ut, utan på var jag kommer ifrån, och jag kommer ju ändå från Sverige, och måste alltså vara en av världens snyggaste! 

 

Eller...?

Den bleke svensken?

Det jag gör, mer än något annat, är att skriva. Det är mitt sätt att fly från verkligheten och få utlopp för min fantasi. Jag skriver både på svenska och på engelska, och hade jag kunnat ett annat språk, hade jag nog skrivit på det, med. När jag vill skriva på svenska, vill jag skriva om svenskar, och när jag vill skriva på engelska, vill jag skriva om engelsktalande personer, mest för att skapa bättre trovärdighet. Men då kommer vi till mitt problem; om jag nu vill skriva om, exempelvis amerikanare, fast på svenska? Hur går det då ihop? 

Efter många år med pennan i handen har jag kommit fram till att den typiska svenska vardagen är väldigt grå och trist. Det må vara bara fördomar från min sida, men känslan av att svensken är blek i jämförelse till den extravagante amerikanaren går inte att förbise. 

När jag tänker svenskt ser jag framför mig en man i en grå långrock, med en portfölj i ena handen och med ett paraply i det andra, väntandes på bussen i en småstad någonstans i Sverige. Det finns inget som riktigt sticker ut och inget som riktigt är mindre eller större än det andra. Det är Lilla Landet Lagom, där alla färgstarka karaktärer är så svåra att skriva om så att folk kan relatera, att det nästan vore ett självmordsförsök att ens försöka. När jag känner mig melankolisk kan jag relatera, men inte om jag känner mig... färgstark. 

Men nu ska jag inte vara så pessimistisk att det gränsar till bittert. Nej, Sverige kan vara färgglatt också! Men när jag tänker Sverige i färger, tänker jag grönt, gult, blått... sofistikerade färger i en blandning som endera passar en midsommarnatt eller en kväll med kulturvetare som dricker vin och diskuterar konst. En oerhörd snäv syn, jag vet, men vissa bilder är svåra att ändra.  

Om man då jämför med Amerika, ett land som fascinerar mig endast för den stora kompott människor och kultur som finns, så ser jag också en man i en grå långrock som väntar på bussen, men bredvid honom står en kvinna med vampyrdrömmar som hon lever ut genom sin klädsel, och bredvid henne står där en man i vit kostym, stora solglasögon och en rosa scarf, och vars ring på fingret kostade mer än själva bussbolaget. Kön fortsätter i samma stil med människor i olika färger, med olika kulturer och olika, färgstarka bakgrunder. 

Om jag skulle tänka USA i färger, skulle jag tänka chockrosa, glitter, blanksvart, blodrött, brandgult, och turkos. Varför? För att det känns med livligt. 

Å andra sidan, om man ska ställa dessa båda bredvid varandra märker man snabbt att de svenska färgerna är mer jordnära, mer stadgade, medan de amerikanska är mer "all over the place", så att säga. 

Så, för att sammanfatta; borde jag tänka över vad jag vill skriva? Ar svensken verkligen blekare än amerikanaren? Eller är svensken bara mer... odefinierad? Har svensken fler undertoner än amerikanaren?

En trend att vara oförskämd?

Varför cyklar jag alltid i motvind?! (bokstavligt, alltså...) Det spelar ingen roll vare sig jag cyklar till stan eller hem, så cyklar jag likt förbannat i motvind! 

Nåja.

Nu har jag arbetat på en högstadieskola i Sollefteå i snart fem månader, och jag kan ärligt säga att jag är orolig. Jag är orolig för dagens ungdomar, och jag tänker inte räkna in mig i den skaran. Jag ser mig själv som minst tjugo år äldre även om jag är bara fyra år äldre. 

Varför? 

Därför att det är tydligt att vi är på helt olika plan vad gäller utveckling, respekt och moral.

Det känns så ledsamt att behöva tala om för en sextonåring, "sådär säger man inte", och sedan få svaret, "men jag skiter väl i vad du säger!"

Det känns så ledsamt att även om alla inte beter sig så omoget, så är det ingen som sätter ner foten och visar att det inte är okej att bete sig på det sättet. Det bevisar bara att de andra inte tar det på lika stort allvar som jag gör. Men jag tänker inte låta en spydig och respektlös kommentar som, "Pratade jag med dig, eller?" gå förbi obemärkt. Jag har minsann tillräckligt mycket integritet för att kunna säga att jag inte tar den kränkningen och jag är då inte rädd för att tillrättavisa den eleven och säga att sådär gör man inte.  

Men vad gör man när man inte når fram?

Jag kan inte banka in en lärdom i huvudet på en annan människa; lärdomen måste komma av sig själv.

Är det en trend att vara oförskämd? Jag vill gärna minnas att när jag gick i högstadiet (och för att inte tala om gymnasiet!) så var det inte tal om att vara respektlös mot en lärare/vikarie. Jag har den självdistansen att kunna säga att vi inte alltid var änglar och att vi nog gjort vår del av djävulskap, men aldrig i denna skala. Jag kan inte minnas att någon av mina klasskamrater under högstadiet tittade en lärare i ögonen, höjde på ögonbrynen och spottade så giftigt man kunde, "Pratade jag med dig, eller?!" utan att inse felet och be om ursäkt. 

Jag har gjort mycket i mina dagar; tjafsat, fått en lärare att gråta, ifrågasatt läraren etc. Men jag har alltid strävat efter att vara så artig och rättvis som möjligt och alltid bett om ursäkt för mina misstag. 

Efter fem månader på en skola, och efter ett x antal lektioner med minst en respektlös kommentar på varje, så har jag fått en ursäkt, och den ursäkten kom från där jag minst anade det.

Det värsta jag vet är när folk försöker förklara detta fenomen genom att säga, "Ja men, du är annorlunda! Du var mycket mer mogen då än vad de är nu!" för jag tycker inte det är ett hållande argument! 

En sextonåring ska kunna ta att en äldre person säger att det sextonåringen just gjorde inte är accepterat. 

En sextonåring ska vara gammal nog att kunna ta ansvar och kunna se konsekvenserna av sitt handlande. 

En sextonåring ska snart börja gymnasiet, och om den tror att respektlöshet, spydighet, arrogans och nonchalans funkar på gymnasiet kommer de få sig en rejäl kalldusch och en fet käftsmäll. 

Jag blir arg. Egentligen helt utan anledning, för vad är det att bli arg över? Det är inte mitt problem att de är respektlösa. Men jag blir arg. Varför? För att jag bryr mig. En tråkig kliché, jag vet, men jag bryr mig om dem och jag vill inte att de ska möta en massa mottugg i sina liv. 

Men tyvärr tror jag att om de inte ställer om snarast, så kommer de också cykla i motvind, och denna gången menar jag det inte bokstavligt.

Den mystiska självkontrollen

Det där med självkontroll har alltid varit ett mysterium för mig. Jag vet själva grunden, och nog har jag kunnat kontrollera mig själv från gång till gång, men de flesta gånger, då jag verkligen behöver den, så har den kontrollen liksom glidit igenom mina fingrar. Jag vet, att redan som liten så avundades jag de som kunde vara lugna i alla skeden, och visste att så ville jag bli.

Men jag har aldrig riktigt varit sådan.

Ibland kan jag riktigt skämmas över mig själv då jag vet att jag låtit för mycket, varit lite för högljudd eller tagit lite för stort utrymme. Det är aldrig meningen att det ska bli så, utan det bara blir. En växel läggs i, av ren automatik, och det går egentligen inte riktigt att lägga ur den. Det är precis som om jaget och självet går alldeles olika vägar, och inte samarbetar för fem öre, och lämnar detet till att helt styra och ställa, som om det är en inbyggd drift att gå alldeles för långt. Det finns så många gånger då jag kommit på mig själv, och har velat satt stopp för det som händer, men det är redan för sent.

Det finns alldeles för mycket jag vill dela med mig av, och ibland kanske det till och med blir för mycket. Ja, ibland kanske det till och med blir så mycket så att vissa blir helt slut. Jag blir ibland som en energiutsugare istället för en energigivare. Jag vill inte vara så. Jag vill kunna inspirera, jag vill kunna ge energi, och jag vill framför allt kunna sätta ett leende på människors läppar och få dem att känna att världen kanske inte är så mörk i alla fall.

Min största rädsla är att folk ska se mig som en egocentrisk, arrogant och bekräftelsesökande människa som måste ta plats för att synas. För jag är inte så. Inte medvetet, i varje fall. Jag vill inte vara en sådan som folk rullar ögonen åt och tänker, "jaha, nu är det lika bra att jag går". Jag vet ju självfallet inte hur människor tänker när de ser/träffar/pratar med mig, men den osäkerheten finns alltid inom mig, och är något jag har kämpat med i många år nu, och något jag antagligen kommer kämpa med i många år till. Det är inte direkt något jag vill, men man får inte alltid som man vill, men man kan ju i varje fall drömma.

Nåväl, jag har nog alltid levt i en drömvärld...

Men enligt astrologin så är allt detta vanligt för Fisken; "However, their feelings run so deep they are often overwhelmed by them as the characteristic Piscean energy scatters itself beyond its limits."

Men nu ska jag inte komma med några bortförklaringar. Allt ligger på mig. Det är jag själv som måste se till att ändra det jag vill ändra. Det är jag själv som måste se till att träna upp min självkontroll, och det är jag själv som måste se till att mina fötter nuddar jorden. Ingen annan kan ta - och ska ta - detta ansvar.

Kanske jag ska börja meditera?

Det hårlösa folket

Bara under de senaste dagarna har debatterna angående kroppsbehåring varit heta. Eller ja, debatt och debatt; argumenten har varit relativt ensidiga, då de som opponerar sig endast utvecklar sina tankar till saker som "fy fan vad jävla vidrigt!" Men, varför? Varför tycker man att något så naturligt som hår är äckligt? Det spelar ingen roll vart på kroppen det sitter, så är det inget annat än döda husceller. Det finns där för en anledning, annars hade det försvunnit genom evolutionen för länge sedan.

Som många säkerligen vet, så var det efter årets final i Melodifestivalen, då en kvinna visade lite hår i armhålan, som debatterna drog igång. Inte för att jag egentligen förstår varför detta är så oerhört provocerande, men tydligen var det så.

Det som jag egentligen tycker är mest fascinerande med detta fenomen (för nog får vi kalla det för just "fenomen", alltid, eftersom det händer i det demokratiska och jämställda Sverige) är att "hår är äckligt" inte sträcker sig till allt hår, nej, utan endast till "kroppsbehåring". Men, tänker ni nu, är inte håret på huvudet också kroppsbehåring? Nej, tydligen inte. Inte enligt de som tycker att hår är äckligt, för skulle man av någon anledning ha rakad skalle och rakade ögonbryn, ja, då skulle det också vara provocerande.

Men, och nu kommer det stora "men"-et; det är fullt accepterat att män har hår, precis vart de vill, och att inte ha hår, precis vart de vill. Varför? Jo, för att det är männen som har rätt att välja och vraka bland kvinnor, och för att det är kvinnorna som ska rätta sig efter vad männen vill ha. Tittar man på alla andra djurarter, så är det honorna som väljer vem av hanarna som ska få befrukta henne.

Hår under armarna hos kvinnor är fy skam, och äckligt och vidrigt, tycker många.

Lika många, om inte fler, tycker att det är fullt normalt och inte något man ska skämmas för, även om några av dem inte skulle ha det själv.

Jag har en liten uppmaning till alla er som tycker det är äckligt; då så, raka er. Ingen kommer väl till er och säger att ni är äckliga bara för att ni rakar er? Möter ni en kvinna på stan som råkar ha hår under armarna, titta bort. Ni behöver inte stirra håret i vitögat och bara vältra er i hur äckligt ni tycker det är, och ni behöver verkligen inte uttrycka i ord och handling hur äcklig och efterbliven ni tycker kvinnan i fråga är, bara för att hon har valt att låta det växa (bara för att hon har valt något som går emot normen). Det är ni själva som skapar denna olustighet inom er, istället för att bara tänka, "så skulle jag aldrig göra, tur att jag inte är den människan" och sedan släppa det och gå vidare med era liv. Det är väl inte direkt så att ni går fram till en krydda i affären som ni inte tycker är god för att bara stå där och beklagar er över hur äcklig just den kryddan är? Jag tror de flesta vet svaret till den frågan.

Men frågan är egentligen mycket större än så; det handlar inte bara om lite hår under en kvinnoarm - hat mot kroppshår på kvinnor är i helhet något mycket allvarligt, och jag tror inte att denna hetsiga debatt har kunnat komma så mycket lägligare än nu.

I dagens samhälle lär vi barn att kroppshår är något äckligt, och att kroppshår = dålig hygien. Det som skrämmer mig i detta resonemang är;

1) Barnen (flickor) mår dåligt då de kommer in i puberteten och håret börjar växa, istället för att vara stolta över att de börjar bli kvinnor

2) Barnen lär sig att bara man rakar sig, så kommer den bra hygienen av sig själv, utan att få veta varken hur man tar hand om sina rakade områden eller vad konsekvenserna blir om man inte gör det

3) Barnen är fullt omedvetna om att denna fixering vid just kroppsbehåring grundas i den psykiska (sociala) sexualdriften (främst hos män) och inte den fysiska (biologiska), och tror istället att man ska se ut som en Barbiedocka för att bli accepterad i dagens samhälle

4) Istället för att leda våra barn till en mer jämställd och fri framtid, så skapar vi fler och fler gränser, och striktare och striktare normer och tar ett jättekliv tillbaka i vår sociala och demokratiska utveckling

Och jag vet inte vad ni har lärt er, men jag har i alla fall lärt mig att bra hygien grundar sig i bra vanor, såsom rena kläder och regelbundna duschar (inte för ofta dock, för då torkar huden ut). Inte i huruvida man har hår på kroppen eller inte.

Men idag är det ju inte direkt många som ifrågasätter varför man ska raka sig under armarna - man gör det bara för att man ska göra det.

Jag samtalade med min älskade mormor idag, som fyller 88 år i år. Hon är nog en av mina största förebilder, och vad man än pratar med henne om, så har man en spännande konversation. Vi kom in på ämnet om just kroppsbehåring och jag frågade henne hur det var när hon var ung, och hennes svar löd: "Då var det inte ens tal om att ta bort hår." Hon menade specifikt könshåret, och när jag frågade om hår under armarna svarade hon att det var många som rakade sig under armarna, men mestadels då man var ute och dansade, så att man inte skulle lukta så mycket svett, och att männen gjorde desamma. Jag frågade hur de reagerade på de som inte rakade sig under armarna, och hon ryckte på axlarna och sade, "Ja, vadå? De ville inte, och det fanns ingen som sa något om det, för vad är det att tala om?"
På den tiden var alltså inte rakat en fråga om ideal, utan en fråga om tillfällig hygien.
Idag har vi lite bättre möjligheter att hålla en bra tillfällig hygien, oavsett om man har rakat sig under armarna, eller inte.
Min gamla mormor skakade på huvudet då jag frågade om hon sett på nyheterna nyligen om "håret under armen", och hon suckade och sade; "Det är så fjantigt. Så fjantigt. Varför får man inte ha hår under armarna? Alla har ju det! Varför är det så många som blir så arga?"

Ja, mormor, jag önskar att jag kunnat ge dig svaret på den frågan.



Efter helgens Melodifestival, och efter att en glad kvinnan visade upp en hårig armhåla i tv, så lades en bild på henne ut på facebook. Hon blev känd över en natt, för att tala klarspråk. Eller ja, hon blev väl kanske snarare ökänd. Mothugget blev enormt, och bilden delades hejvilt på sajten. Hon blev hånad, mobbad och trakasserad, och ingen verkade visa särskilt mycket ånger.

Detta gav en sådan reaktion, så kvinnor och män över hela Sverige lade ut bilder på sina håriga armhålor i ett facebookevenemang som heter Ta håret tillbaka! och bloggerskan Hanna Fridén gjorde ett slagkraftigt inlägg om incidenten i sin blogg under titeln "Fångas i TV med orakade armhålor - Då förtjänar du att mobbas och trakasseras på internet" för att visa sitt stöd till denna utsatta kvinna som helt ofrivilligt blev en hackkyckling över en natt. Tack för att ni alla finns och för att ni vågar sätta ner foten och säga att denna kränkning är inte okej!

Trots denna motståndsrörelse till hårhatet, så fortsätter människor att uttrycka sitt hat till kroppshår på kvinnor (oavsett om det är män som själva har hår under armarna) och fortsätter bli provocerade av de kvinnor som väljer att låta håret växa och är stolt över det.

Men hur vill "hårhatarna" att framtiden ska se ut, egentligen? Vill de att vi ska bli Det hårlösa folket som ska se ut som om vi aldrig gick igenom puberteten? (Förlåt, jag menar Det hårlösa folket med hår på huvudet!)

Jag skulle gärna vilja bedja till dessa människor att växa upp en gnutta och börja inse att om kroppshåret inte fyllde någon funktion så skulle evolutionen ha tagit bort det håret för ett x antal år sedan, men alla tycker vi olika. Det är bara synd då man istället för att argumentera för sin sak, väljer att håna andra människor som väljer andra vägar än en själv.

Personligen slår jag ett slag för integritet och mod!

Mitt bidrag till Ta håret tillbaka!-kampanjen!

Sluta att hata, folket! Var istället glada för att det finns åsikter i mångfald, för tänk vad tråkig världen hade varit om alla tyckte, tänkte och agerade likadant! Och tänk vad mycket annat man kan lägga krut på än hat!

För att avsluta vill jag åter igen citera mig underbara mormor om de som valde att inte raka sig under armarna: "Ja, vadå? De ville inte, och det fanns ingen som sa något om det, för vad är det att tala om?"

Kön vs Genus

Efter att ha deltagit i många debatter om just genusperspektiv och vad som är kvinnligt/feminint och manligt/maskulint så har jag märkt att det är många som inte riktigt vet skillnaden mellan kön och genus.
Men det finns en relativt enkel regel:

KÖN = manligt/kvinnligt (male/female)

Det biologiska och fysiska könet. Hit hör alltså fysiska attribut såsom bröst, könsorgan och kroppsbehåring.

Exempel:

Kvinnor har XX-kromosomer.
Män har XY-kromosomer.
Kvinnor har en livmoder och menstruerar, det har inte män.
Män har generellt kraftigare benstomme än kvinnor.

GENUS = maskulint/feminint (masculine/feminine)

Det sociala könet, dvs den sociala uppbyggnaden av könsroller och de attribut som är socialt passande för män och kvinnor.

Exempel:

Rosa är en "tjejfärg" medan blå är en "killfärg".
Hushållsarbete utgörs oftast av kvinnor.
Män har byxor medan kvinnor har klänning.




Många glömmer lätt denna skillnad, då den är viktigt när man debatterar om relaterade ämnen. Till exempel så är det många som tror att feminister vill att kvinnor ska vara precis lika som männen, rent fysiskt, om än inte bättre, och att kvinnor kan klarar sig fint utan dem; alltså är det vissa som tror att feminism = kvinnor klarar sig utan män.
Om man då först och främst tittar på ordet, feminism, så ser vi att det härstammar från ordet feminin vilket är ett genusbaserat ord. Alltså handlar inte feminism om att ändra på det fysiska könet, utan att ändra på genustänket.

Hur ska vi kunna ta oss framåt i dagens samhälle om vi fortfarande sitter fast i samma banor, och vägrar inse att vi måste ändra på vårt genustänk om vi vill ha ett jämställt samhälle?

(Och för att förtydliga; jämställdhet betyder inte att kvinnor är bättre än män - jämställdhet betyder att kvinnor är lika bra som män, i ett genusperspektiv!)

Mycket utav detta är inte männens fel, så vi kan inte skylla på dem. Mycket utav detta är kvinnornas eget fel; vi tillåter det att vara på detta viset, medan vi gnäller om en förändring. Sätt istället ner foten och visa att ni inte längre tänker ta detta, och visar att kvinnan har en röst som klingar precis lika högt som mannen.

Men det är inte bara kvinnor som är offer i denna eviga jämställdhetstvist. Männen är också offer. Varför skulle en man inte kunna ta hand om sitt barn lika bra som en mor? Varför är det svårare för två män att adoptera än två kvinnor? Varför är det så tabubelagt för män att ha "kvinnorelaterade" yrken, såsom sjuksköterska och balettdansare? Är en man som lyssnar på Sarah Brightman och Britney Spears mindre maskulin är en man som lyssnar på Metallica och Slayer? De är ju båda män... räcker inte det?
Jämställdhet handlar ju om att vi ska väga lika, män och kvinnor, utan att vi ska blanda in för mycket av våra genus.

Kvinnor och män ska stå bredvid varandra, inte över eller under varandra!

Om inte vi ändrar vårt genustänk, hur kan vi då förvänta oss att förändringen kommer med åren? Om våra barn växer upp med vår syn, hur kan vi då tro att de kommer ha en annan syn när de är i våra skor?

Mitt nya motto är; Alla är vi barn i början.

Vägen till ett jämställt samhälle kommer vara lång och krokig, och vi kommer göra många misstag i början, men det måste börja någonstans. Det har redan börjat, men vi måste haka på och vi måste framför allt förstå att jämställdhet, det är något att kämpa för.

Att åldras med värdighet

Nog kan man väl kanske tycka att tjugo år är lite väl ungt för att börja reflektera över sitt liv, men jag har i alla fall kommit fram till att jag tycker om att bli äldre. Jag har själv alltid haft större respekt för de äldre, och jag känner att ju äldre man själv blir, desto mer lyssnar människor på en. Man har fått mer "livserfarenhet". Egentligen tycker jag inte alls om ordet, och speciellt inte när det missbrukas av vuxna i diskussioner med barn eller ungdomar, för det finns olika sorters livserfarenhet, och alla är inte desamma.
Men nog kan jag erkänna att ordet har en starkare mening än jag först trodde.

När jag var fjorton - femton, så trodde jag att jag redan var vuxen och visste allt. Jag hade tillräckligt mycket "livserfarenhet" för att kunna hålla diskussioner om saker jag inte hade den blekaste aning om, och jag hade rätt i allt. Nu vet jag att det inte alls var så. Nu kan jag se tillbaka på mig själv, och skratta, samtidigt som jag skäms. Men alla är vi barn i början.

Nu är jag tjugo år, och jag känner mig inte direkt äldre, men jag vet att jag är det. Jag vet att jag nu har lämnat mina tonår bakom mig, och jag vet nu att jag har fått en helt annan status i samhället. Nu kommer inte folk längre rynka på pannan på en arbetsplats när man nämner sin ålder, för nu passar man in. Man kanske fortfarande är i det yngre laget, men man passar in. Nu har ju jag aldrig riktigt varit mycket för att just passa in, men jag tycker att det är ganska skönt att kunna luta sig tillbaka och inte längre måsta slåss med näbbar och klor för att visa världen att man faktiskt har en hjärna, för nu är man "vuxen"; nu har man hjärnan på papper, officiellt.

Kan knappt vänta på att bli ännu äldre.

Men, nog kan jag förstå de människor som känner ångest inför att bli gammal; ungdomsdagarna är över, och man blir klassad som först "medelålders" och sedan "äldre" människa. Man ser alla som är yngre än en själv, gå igenom samma glasdagar som en själv, och man önskar att man hade varit kvar i den tiden för evigt, då man var som snyggast, som livligast och som intensivast.
Men å andra sidan så anser jag att man bör tänka igenom hur mycket man har i sin ryggsäck, hur mycket livserfarenhet man har samlat på sig under livets gång, och hur intressant man kan vara i en konversation. En yngling har ingenting i ryggsäcken i jämförelse med en åttioårig människa.
Tänker bara tillbaka till förra sommaren jag spenderade i Strömstad hos min mormors syster och hennes man, där båda är över nittio. Varje kväll fylldes med berättelser om deras spännande äventyr, och jag kände att jag nog inte respekterat en människa lika mycket som jag respekterade dem just då.

Men (för det kommer alltid ett "men"), trots att jag hyser denna respekt för vuxna och äldre, så anser jag också att det är väldigt viktigt att de vuxna och äldre lyssnar på ungdomar. Även om de inte har lika mycket livserfarenhet, så har de ändå livserfarenhet, och man kan ju bara gå ifrån sig själv. Man kan ju inte förvänta sig att alla människor ha lika stor ryggsäck som en själv, men faktum kvarstår att alla har varsin ryggsäck.

Om jag hade haft makten att förändra samhället med ett fingerknäpp, så skulle jag göra så att de äldre fick den respekt de förtjänar, och jag skulle se till att människor ändrar sina syner om åldring, rynkor, grått hår, och så vidare.
Det är så många som är rädd för detta, att de till och med lägger sig under kniven för att få det ändrat. De väljer att ta bort det där som inger så mycket respekt, vilket, enligt mig, resulterar i att man helt enkelt inte respekterar sig själv.
Det är ju sådant som visar att man levt, så varför ändra det?!

Jag avslutar detta eviga rabblande med en fundering: Vi ska åldras med stil, men inte med värdighet?

Det högutbildade landet

Sverige är känt för att vara ett demokratiskt och högutbildat land där regeringen lägger mycket fokus på just utbildning. Det har länge varit så, och jag känner att jag själv har känt av det (till en viss del) under min egen skolgång. Även om det var ett år sedan jag gick ut gymnasiet, och fyra år sedan jag gick ut grundskolan, så känns det ändå som att jag först nu kan ta ett steg tillbaka och se över det hela på ett sätt jag inte kunnat förut.

Jag har kommit fram till att skolan för mig var en trygghet, ett andra hem. Jag visste att så fort jag klivit innanför dörrarna till skolan, så skulle dagen ge mig något, om det så var en lärdom eller något annat. Att jag kanske inte tänkte på det just då är ju en annan sak. Skolan gav mig en anledning att kliva upp på morgonen, och gå och lägga mig på kvällen. Men mest av allt var skolan en evig moralstege. Det kanske låter klyschigt eller kanske till och med konstigt, men så var det. I skolan fick jag lära mig hur jag tänker självständigt. Jag fick lära mig vikten av kunskap, vikten av ansvar, och jag fick, framför allt, lära mig vikten av respekt.

Med detta sagt så vill jag nu reflektera på dagens skolungdomar. Jag kan inte säga att respekten har försvunnit helt, men nog kan jag se en nedåtgående spiral. Det känns som om respekten, överhuvudtaget, har börjat försvinna smått. Människor har inte längre tid att visa hänsyn till varandra, ungdomar som vuxna, men framför allt så känns det som om viljan att lära sig var respekt innebär har liksom försvunnit lite.

Nu ska man ju inte dra alla över en kam, för det finns många människor, unga som gamla, som vet den fulla meningen med respekt, och visar hänsyn till andra. Men det finns också de som säkerligen vet vad respekt handlar om, men som är för arroganta för att använda sig av det. För vissa känns det till och med som om "respekt" har blivit ett skällsord. Det känns som om vissa använder det för att trycka ner andra, och ordet har nästan börjat användas som en bestraffning.

Och när det kommer till skolan i det högutbildade landet Sverige idag, så känns det som om ordet "respekt" är så tvetydigt det kan bli. "Vi ska respektera varandra" har blivit som en befallning istället för en självklarhet. När jag gick i skolan var det en självklarhet att respektera varandra, även om det inte var så för vissa. Det var en självklarhet ta med sig pennan till lektionen, och gjorde man inte det så var den ens eget fel. Det var en självklarhet att göra som läraren sa, även om man tyckte det var otroligt onödigt. Det var en självklarhet att plocka upp efter sig om man stökat ned, även om det tog lite längre tid att ta sig ur klassrummet. Det var en självklarhet att resa sig upp för äldre människor på bussen, även om det betydde att man själv var tvungen att stå.
Det känns som om den självklarheten inte längre är en självklarhet idag, utan en av många vägar i ett vägskäl där man måste stå och fundera ett tag innan man väljer väg.

Och på grund av förändringen från självklarhet till val, har även attityden till att lära sig förändrats. Det känns som om vissa skolbarn idag helt enkelt saknar respekt för kunskap. Jag vet, det låter konstigt, men det känns som om många är för arroganta för att ta till sig vikten av kunskap, på grund av respektlösheten.

Hur går det ihop med ryktet om det högutbildade landet Sverige?

Om jag hade kunnat visa skolungdomarna hur det kommer bli i gymnasiet, så hade jag gjort det, för det räcker inte med att berätta; de har inte tid att lyssna på dem som är äldre.

Konsten att debattera

Argumentation. Hur bygger man upp ett argument? Vilket är det bästa sättet att vinna i en debatt?

Många om och men surrar runt just debatter, diskussioner och argumentationer. En del tror att det handlar om att låta mest, en del tror att det handlar om avancerande termer och en del tror att det har att göra med hur smart man är eller hur duktig man är på att få alla andra att låta dumma. Men jag tror det handlar om förmågan att kunna lyssna på andra människor och ifrågasätta deras åsikter.

Det är ju inte riktigt så att man blir övertygad av någon bara för att personen i fråga låter mest, eller av någon som är så arrogant att den får en själv att låta dum. Man blir inte heller övertygad av någon som kastar en massa avancerade uttryck mot en, och som slår knut på sig själv för att verka mer professionell än vad personen egentligen är.

För att kunna ha en givande diskussion måste man;

1) Veta vad man pratar om; goda förkunskaper ger goda argument. Har man inget mer är lösbaserade åsikter bör man inte kasta sig in i en argumentation.
2) Känna något för ämnet; diskussionen blir ganska blek och livlös om man inte brinner för, eller åtminstone har starka åsikter, om ämnet. Om man inte är särskilt intresserad blir det dessutom svårare att stå på sig och göra det som krävs för att övertyga sin motståndare.

Dessa faktorer innefattar allt som har med att övertyga att göra, enligt mig. Det gäller även politiker.

Vem lyssnar folket på mest? Den som pratar över våra huvuden, eller den som pratar i höjd med våra huvuden? Avancerade termer gör ingen människa klokare - de är bara synonymer som låter lite snyggare.

Hade just argumentation med mina klasser idag. Med vissa var det lättare, med vissa var det svårare. Men det som var märkbart svårast för alla var att hantera det faktum att de kanske inte alls fick den åsikt de ville ha. Vissa var egentligen för något de skulle argumentera emot, och då visade det sig hur lite man vet vid sexton års ålder om att debattera.
Jag försökte förklara att ibland måste man "gå i någon annans skor" för att kunna hålla ännu fastare för sin sak, och lättare kunna övertala folk. Man måste kunna kika över staketet för att kunna förbereda sig för attack, och så länge det bara är i klassrummet är det ju bara lek och spel, men övning ger färdighet.

Nu ska ju inte jag påstå att jag är en fulländad debattör; jag har fortfarande mycket att lära. Men jag har kommit en lång väg, ifrån att ha varit den obstinata, högljudda högstadieeleven som ville ha rätt i allt jag sade och som tyckte att jag visste allt, till den jag är idag. Jag har lärt mig att välja mina strider med omsorg, och följa mina två punkter.

Och en annan sak som är viktig; det är mer trovärdigt att vara ödmjuk och erkänna sina misstag än att hålla fast vid att man aldrig gör fel. Det är ingen svaghet - det är en styrka.

Ödmjukt hyckleri

Nu har jag gjort det jag lovade mig själv att aldrig göra; startat en blogg.

Nåja, nu har väl jag bestämt mig för att inte starta en blogg blogg, utan mer ett ställe där jag kan skriva ner och dela med mig av mina tusen tankar och idéer som flyger genom mitt huvud.

Och dagens tanke jag tänkte dela med mig av är denna; är det okej att vara en "ödmjuk hycklare"?

Igår blev det en liten visit till Sollefteås mysigaste uteställe, Appelbergs, och trots att jag många gånger sagt att jag inte förstår mig på hela konceptet med att dricka sig full på ett sådant ställe, så ser jag ändå en slags tjusning i det hela. Jag vet inte om det var för att jag inte längre var ensam nykter, eller om det var för att det spelades härlig livemusik för en gångs skull, men då jag stod framför scenen och skrek med i "Sad but true" så kände jag ändå att det var rätt härligt att vara på ett ställe där ingen brydde sig ifall man gjorde bort sig, för ingen var särskilt kapabel till att döma.
Men ja, nog kan jag medge att mycket hade nog att göra med livebandet. Att gå ut med vänner är ju alltid kul, absolut, men det är det där med den dunkande musiken, och de vårdslösa dansarna på ett trångt dansgolv som inte riktigt faller mig i smaken. Det kan vara trevligt, då man verkligen känner för att dansa, men jag föredrar att stå framför människor som faktiskt underhåller genom att göra det de älskar, och delar mig sig av det. Det är ju då man kan få visa sin uppskattning till deras hängivenhet - och tålamod. Att spela på en krog en lördagskväll är nog inte det lättaste och det mest givande. Men lite stöd fick de, även om vi kanske kom igång lite väl sent.
Och som fina Vera sa; "Ja, vi var då inte särskilt många, men vi gav då allt!"

Visst finns det människor som inte borde vara bland folk. Jag brukar inte vilja kritisera folk så, men det kan jag medge att jag tycker, och stå för det. Vissa borde inte dricka bland folk, och vissa borde inte gå på ett ställe som Appelbergs, agera respektlöst och tro att det är okej, för det är inte okej. Jag tror det är mycket därför jag har varit så emot uteställen så länge, och det är nog därför jag fortfarande är tveksam, även om jag erkänner att det har sin charm.

Men ja, för att summera; fler liveband till Sollefteå och människor borde sluta bete sig respektlöst!

Ja, nu ska vi se... är jag en ödmjuk hycklare? Eller så kanske jag bara är ödmjuk?

Eller så är jag bara en hycklare.