Vad hände med den större människan?

Jag har berört ämnet tidigare, och samtidigt som jag vet att det är något som pågått länge, så känns det ändå som något relativt nytt, något som trendar 2014. Jag kanske har fel, och jag kanske är något ignorant, men personligen har jag inte stött på begreppen förrän i år: rasifiering. I all ärlighet kan jag förstå konceptet, och förstå viljan att föra kampen om att ta plats som något annat än just vit. Det finns en historia som styrker deras kamp och det finns en känsla av att någon slags rättvisa borde skipas, trots att rättvisa är svåråtkomligt i dagens samhälle. Jag som privilegierad och vit har egentligen ingenting att säga om saken, på grund av att: nej, jag vet inte hur det är att vara förtryckt på grund av hudfärg eller kultur.

Det finns en generell ignorans bland normen idag—en ignorans som antagligen alltid funnits—där människor helt enkelt inte ser problematiken som många rasifierade ser, och de som identifierar sig som rasifierad vill ofta höja frågan, göra den synlig även för normen. Det talas om separatism, om utrymmen som exkluderar vissa folkgrupper (vanligtvis normen), och där rasifierade kan få ta utrymme utan att behöva sänka garden. Jag förstår tänket, precis som kvinnor kan tycka att det är viktigt med forum och rum för enbart kvinnor, och detsamma för män. Jag kan förstå trygghetskänslan, där en kan tala om sina problem med människor som kanske upplever liknande problem. Jag kan förstå vikten av att känna sig inkluderad i en grupp där alla kämpar för samma sak. Trots allt, så känner vi oss alltid som starkast då vi har uppbackning.

Samtidigt som jag kan förstå tänket, förstå syftet, så kommer ändå den där sugande känslan i magen—ni vet, den där känslan en får när en inte är inkluderad. Åh, tänker jag då, det är alltså såhär de som identifierar sig som rasifierad alltid känner sig annars? Ja, så kan det nog mycket väl vara. Är det en skön känsla? Nej. Det är det inte. Om något, så är känslan oerhört obehaglig.

Nu förstår jag deras kamp ännu bättre.

Men sen uppdagas det: separatismens syfte med att få normen att inse, precis som jag gjorde, hur det känns att bli utestängd, att inte få ta varken plats eller ton genom att utöva denna separatistiska agenda, och någonstans inom mig skriker empatin och stampar med foten, ”är det såhär vi löser problemet?”

Löser vi problemet genom att återigen tänka i vi och dem? Är det inte vi-och-dem-tänket som har lagt grunden till allt ont? Rasismen, sexismen, nazismen, fascismen… alla tänker i vi och dem, och nu används alltså eld till att bekämpa eld? Vad hände med att vara den större människan? Vad hände med att inte sjunka till deras nivå, och istället lösa problemet som de konsekvent tänkande individer vi är? Uttrycket, ”don’t get mad – get even”, dyker spontant upp i mitt huvud, tillsammans med filmklichéer som, ”take what you can; give nothing back” och ”är du inte med oss, är du emot oss”. Det talas om en revolution, folk skriver ”fuck god ton”, och rollen som förövare påtvingas människor som aldrig ens lagt en tanke till att det skulle vara något som skiljer vita från rasifierade. Vita dras med en historia och ett kulturarv som är allt annat än vackert, och måste, enligt denna revolution, leva med konsekvenserna. Men hur kan vita bli tvingade till att ta ansvar för vad som hände generationer tidigare? Hur kan en hel folkgrupp bli tvingad att skörda de frön som såtts för flera hundra år sedan i form av att axla rollen som den som har fel?

Är det inte viktigare att vi som samhälle tar ansvar för hur vi vill att framtiden ska se ut? ”Lämna det bakomflutna före dig”, som ett så klokt vårtsvin en gång sade.

Frågan om rasism är självklart oerhört viktig, och som det ser ut idag, i vårt land—och i hela västvärlden—så är det näst intill omöjligt för vita att på något sätt utsättas för rasism, eftersom att vi är normen och en tydlig majoritet. Därför är det inte konstigt att det handlar om vitas fördomar mot andra etniciteter när det talas om rasism. De vita—däribland jag själv—bör därför heller inte ropa, ”rasism! Rasism mot vita!” så fort vi får chansen, för tar vi ett steg tillbaka och ser över situationen, så har våra identiteter i samhället inte fått så mycket som en skråma, egentligen. Som jag har skrivit om tidigare, så handlar det kanske mer om diskriminering i ett sådant skede, än ren och skär rasism. Varför? För att det inte finns någon historisk förankring i att undervärdera vita för deras hudfärg.

Tidigare har jag skrivit om kulturellt beslagtagande, något som anses göras av vita dagligen, och på samma sätt som jag då ansåg att ingen har rätt att äga kultur, så tycker jag heller inte att någon ska få applicera en roll på någon som själv inte godkänt denna roll. Minoritetsgrupper ska inte behöva bli påtvingad en minoritetsroll, och på så sätt bli behandlad som minoritet, och normativa grupper ska inte behöva bli påtvingad en normativ roll, och på så sätt bli behandlad som norm. Allt detta med undantag för de som utövar det som gör så att rollen blir mer av ett faktum än en applicering.  

Vi är alla individer, och jag tycker att vi borde börja leta reda på den större människan igen, och eliminera dem, och istället börja tänka enbart i vi.

Puss på er, och ta hand om varandra, med kärlek och omsorg.    

För lite självkritik och för mycket egoism

Jag blir så ledsen när jag ser hur människor—vanliga människor, som du och jag—uttrycker sitt mittnöje över den nya regeringen, och tar sedan ut detta missnöje över oss andra genom att uttrycka sin lättnad över att SD finns, och att detta missnöje gynnar dem.

Varför är det ingen av dessa som förstår att missnöjet de talar om till slut inte blir missnöje—det blir revolt? Och varför är det så viktigt att vara obstinat, rebellerande och motsträvig till den grad att det är bättre att rösta för främlingsfientlighet än för avskaffande av kärnkraft? Hur ser er moral ut, om ni hellre ser att flygen till er Thailandresa förblir lika billiga som innan, än ser att en ensam liten pojke, som sett sina föräldrar bli mördade och måste resa över halva jordklotet för att söka fristad i ett främmande land, blir accepterad av detta främmande land och mottagen som en av dem? En del menar att Miljöpartiet är det farligaste partiet för Sverige, men hur kan ett parti som värnar för miljön vara sämre än ett parti som föder ett främlingsfientligt samhälle?

Folk är själviska. Där är svaret. De vill inte betala högre skatt för att staten ska göra miljösatsningar—då får de ju inte råd till viktigare saker, som en ny, fin bil från 2012, eller en vårjacka à la senaste modet. De vill inte att deras skattepengar ska gå till människor som bara kommer hit och tror att allt är gratis, och sedan tar deras jobb (dem där jobben som de egentligen inte vill ha, för de tycker att de är bättre än så, fast det talar en inte högt om)! De vill ju inte förändra sig, för det är ju jobbigt.

Det finns för lite självkritik och för mycket egoism i vårt samhälle idag. Ibland kan jag komma på mig själv med att använda uttrycket ”fattig student” för att beskriva min situation, men jag kunde inte ljuga mig mer blå. Jag är inte fattig. Tvärt om, jag har det galet bra. Det enda jag handskas med, egentligen, är lyxproblem. Självklart har inte alla bara lyxproblem, och de lever faktiskt i ett enda stort missnöje. Men är det verkligen värt att rikta sig till SD för detta? Tror ni verkligen att SD är svaret på ert missnöje, när Hitler uppenbarligen inte var svaret på tyskarnas missnöje? Ja, jag vet: en del tycker att det är helt befängt att använda nazistpartiet och Andra Världskriget som en parallell till SD, men folk måste börja se dem fundamentala likheterna. Förliknar jag Jimmie Åkesson till Adolf Hitler? Nej. Menar jag att Sverigedemokrater vill utrota en hel folkgrupp? Nej. Det jag menar när jag drar en parallell till nazistpartiet och Andra Världskriget är att det också var ett missnöjesparti, ett missnöjesparti som växte och som gick över styr. Detta betyder att många som anslöt sig till dem inte nödvändigtvis trodde på deras politik, men tyckte att det skulle vara som en käftsmäll till andra politiker och deras politik. De var så upptagna med att räcka finger åt de andra politikerna, i ilska och frustration, att de inte riktigt tänkte på vad de gjorde. Detsamma gäller dem som röstar på SD enbart för att de inte tyckte att det fanns något annat parti att rösta på. En del börjar till och med att ropa ”nyval”, och hoppas att ett sådant skulle gynna SD ännu mer. När de får frågan om vad SD står för, vet de knappt en fjärdedel av vad partiet står för.

Folk är för själviska, helt enkelt, för att ens ta reda på vad som skulle gynna oss som samhälle. Istället tittar de på vad som kommer att gynna dem och deras närmsta, och bara dem, och inga andra.   

Det är precis som Pippis pappa: folk hetsar upp sig för att material blir omredigerade på grund av att tiderna förändras, och folk tycker att detta är skamligt då det ska vara så som det alltid har varit. Varför kan inte Pippis pappa vara ”negerkung”? Vad är det för fel med det? Det är ju bara ett ord.

Ja, det är bara ett ord, oavsett om det är skrivet eller uttryckt. Men då återstår frågan: om det är ”bara ett ord”, varför är det då så viktigt att behålla det? Just det, det är meningen bakom ordet, det är kontentan av ordet, av uttrycket ”negerkung”. Pippis pappa var ”negerkung”, så är det bara. Varför ska ordet ändras, när det alltid har varit så? Varför ska vi ta hänsyn till de som lever bland oss, vars mening av ordet ”neger” inte samstämmer med vår? Det är vår kultur, de måste ändra på sig! Så resonerar många av de som är emot SVT:s klippning. Det ropas ”censur” och ”skändande av svensk kultur”, medan det samtidigt vrålas att folk är för ”lättkränkta”. Motsägelsen i motståndarnas argument gör så jag inte vet om jag vill skratta eller gråta, och den enda förklaring jag kan falla tillbaka på är: egoism—oviljan och oengagemanget att ändra sig. 

Det är jobbigt att inse att en är egoistisk. Det är jobbigt med självkritik när det handlar om saker som faktiskt kan påverka andra. Det vill vi inte veta av, och det är lättare att skylla ifrån sig på någon annan. Men vi måste alla börja ta ansvar och sluta vara själviska, oavsett om att det handlar om att förstå skillnaden mellan missnöje och sympati, eller att värdera vems innebörd av ett ord som väger tyngst.