Den mystiska självkontrollen

Det där med självkontroll har alltid varit ett mysterium för mig. Jag vet själva grunden, och nog har jag kunnat kontrollera mig själv från gång till gång, men de flesta gånger, då jag verkligen behöver den, så har den kontrollen liksom glidit igenom mina fingrar. Jag vet, att redan som liten så avundades jag de som kunde vara lugna i alla skeden, och visste att så ville jag bli.

Men jag har aldrig riktigt varit sådan.

Ibland kan jag riktigt skämmas över mig själv då jag vet att jag låtit för mycket, varit lite för högljudd eller tagit lite för stort utrymme. Det är aldrig meningen att det ska bli så, utan det bara blir. En växel läggs i, av ren automatik, och det går egentligen inte riktigt att lägga ur den. Det är precis som om jaget och självet går alldeles olika vägar, och inte samarbetar för fem öre, och lämnar detet till att helt styra och ställa, som om det är en inbyggd drift att gå alldeles för långt. Det finns så många gånger då jag kommit på mig själv, och har velat satt stopp för det som händer, men det är redan för sent.

Det finns alldeles för mycket jag vill dela med mig av, och ibland kanske det till och med blir för mycket. Ja, ibland kanske det till och med blir så mycket så att vissa blir helt slut. Jag blir ibland som en energiutsugare istället för en energigivare. Jag vill inte vara så. Jag vill kunna inspirera, jag vill kunna ge energi, och jag vill framför allt kunna sätta ett leende på människors läppar och få dem att känna att världen kanske inte är så mörk i alla fall.

Min största rädsla är att folk ska se mig som en egocentrisk, arrogant och bekräftelsesökande människa som måste ta plats för att synas. För jag är inte så. Inte medvetet, i varje fall. Jag vill inte vara en sådan som folk rullar ögonen åt och tänker, "jaha, nu är det lika bra att jag går". Jag vet ju självfallet inte hur människor tänker när de ser/träffar/pratar med mig, men den osäkerheten finns alltid inom mig, och är något jag har kämpat med i många år nu, och något jag antagligen kommer kämpa med i många år till. Det är inte direkt något jag vill, men man får inte alltid som man vill, men man kan ju i varje fall drömma.

Nåväl, jag har nog alltid levt i en drömvärld...

Men enligt astrologin så är allt detta vanligt för Fisken; "However, their feelings run so deep they are often overwhelmed by them as the characteristic Piscean energy scatters itself beyond its limits."

Men nu ska jag inte komma med några bortförklaringar. Allt ligger på mig. Det är jag själv som måste se till att ändra det jag vill ändra. Det är jag själv som måste se till att träna upp min självkontroll, och det är jag själv som måste se till att mina fötter nuddar jorden. Ingen annan kan ta - och ska ta - detta ansvar.

Kanske jag ska börja meditera?

Det hårlösa folket

Bara under de senaste dagarna har debatterna angående kroppsbehåring varit heta. Eller ja, debatt och debatt; argumenten har varit relativt ensidiga, då de som opponerar sig endast utvecklar sina tankar till saker som "fy fan vad jävla vidrigt!" Men, varför? Varför tycker man att något så naturligt som hår är äckligt? Det spelar ingen roll vart på kroppen det sitter, så är det inget annat än döda husceller. Det finns där för en anledning, annars hade det försvunnit genom evolutionen för länge sedan.

Som många säkerligen vet, så var det efter årets final i Melodifestivalen, då en kvinna visade lite hår i armhålan, som debatterna drog igång. Inte för att jag egentligen förstår varför detta är så oerhört provocerande, men tydligen var det så.

Det som jag egentligen tycker är mest fascinerande med detta fenomen (för nog får vi kalla det för just "fenomen", alltid, eftersom det händer i det demokratiska och jämställda Sverige) är att "hår är äckligt" inte sträcker sig till allt hår, nej, utan endast till "kroppsbehåring". Men, tänker ni nu, är inte håret på huvudet också kroppsbehåring? Nej, tydligen inte. Inte enligt de som tycker att hår är äckligt, för skulle man av någon anledning ha rakad skalle och rakade ögonbryn, ja, då skulle det också vara provocerande.

Men, och nu kommer det stora "men"-et; det är fullt accepterat att män har hår, precis vart de vill, och att inte ha hår, precis vart de vill. Varför? Jo, för att det är männen som har rätt att välja och vraka bland kvinnor, och för att det är kvinnorna som ska rätta sig efter vad männen vill ha. Tittar man på alla andra djurarter, så är det honorna som väljer vem av hanarna som ska få befrukta henne.

Hår under armarna hos kvinnor är fy skam, och äckligt och vidrigt, tycker många.

Lika många, om inte fler, tycker att det är fullt normalt och inte något man ska skämmas för, även om några av dem inte skulle ha det själv.

Jag har en liten uppmaning till alla er som tycker det är äckligt; då så, raka er. Ingen kommer väl till er och säger att ni är äckliga bara för att ni rakar er? Möter ni en kvinna på stan som råkar ha hår under armarna, titta bort. Ni behöver inte stirra håret i vitögat och bara vältra er i hur äckligt ni tycker det är, och ni behöver verkligen inte uttrycka i ord och handling hur äcklig och efterbliven ni tycker kvinnan i fråga är, bara för att hon har valt att låta det växa (bara för att hon har valt något som går emot normen). Det är ni själva som skapar denna olustighet inom er, istället för att bara tänka, "så skulle jag aldrig göra, tur att jag inte är den människan" och sedan släppa det och gå vidare med era liv. Det är väl inte direkt så att ni går fram till en krydda i affären som ni inte tycker är god för att bara stå där och beklagar er över hur äcklig just den kryddan är? Jag tror de flesta vet svaret till den frågan.

Men frågan är egentligen mycket större än så; det handlar inte bara om lite hår under en kvinnoarm - hat mot kroppshår på kvinnor är i helhet något mycket allvarligt, och jag tror inte att denna hetsiga debatt har kunnat komma så mycket lägligare än nu.

I dagens samhälle lär vi barn att kroppshår är något äckligt, och att kroppshår = dålig hygien. Det som skrämmer mig i detta resonemang är;

1) Barnen (flickor) mår dåligt då de kommer in i puberteten och håret börjar växa, istället för att vara stolta över att de börjar bli kvinnor

2) Barnen lär sig att bara man rakar sig, så kommer den bra hygienen av sig själv, utan att få veta varken hur man tar hand om sina rakade områden eller vad konsekvenserna blir om man inte gör det

3) Barnen är fullt omedvetna om att denna fixering vid just kroppsbehåring grundas i den psykiska (sociala) sexualdriften (främst hos män) och inte den fysiska (biologiska), och tror istället att man ska se ut som en Barbiedocka för att bli accepterad i dagens samhälle

4) Istället för att leda våra barn till en mer jämställd och fri framtid, så skapar vi fler och fler gränser, och striktare och striktare normer och tar ett jättekliv tillbaka i vår sociala och demokratiska utveckling

Och jag vet inte vad ni har lärt er, men jag har i alla fall lärt mig att bra hygien grundar sig i bra vanor, såsom rena kläder och regelbundna duschar (inte för ofta dock, för då torkar huden ut). Inte i huruvida man har hår på kroppen eller inte.

Men idag är det ju inte direkt många som ifrågasätter varför man ska raka sig under armarna - man gör det bara för att man ska göra det.

Jag samtalade med min älskade mormor idag, som fyller 88 år i år. Hon är nog en av mina största förebilder, och vad man än pratar med henne om, så har man en spännande konversation. Vi kom in på ämnet om just kroppsbehåring och jag frågade henne hur det var när hon var ung, och hennes svar löd: "Då var det inte ens tal om att ta bort hår." Hon menade specifikt könshåret, och när jag frågade om hår under armarna svarade hon att det var många som rakade sig under armarna, men mestadels då man var ute och dansade, så att man inte skulle lukta så mycket svett, och att männen gjorde desamma. Jag frågade hur de reagerade på de som inte rakade sig under armarna, och hon ryckte på axlarna och sade, "Ja, vadå? De ville inte, och det fanns ingen som sa något om det, för vad är det att tala om?"
På den tiden var alltså inte rakat en fråga om ideal, utan en fråga om tillfällig hygien.
Idag har vi lite bättre möjligheter att hålla en bra tillfällig hygien, oavsett om man har rakat sig under armarna, eller inte.
Min gamla mormor skakade på huvudet då jag frågade om hon sett på nyheterna nyligen om "håret under armen", och hon suckade och sade; "Det är så fjantigt. Så fjantigt. Varför får man inte ha hår under armarna? Alla har ju det! Varför är det så många som blir så arga?"

Ja, mormor, jag önskar att jag kunnat ge dig svaret på den frågan.



Efter helgens Melodifestival, och efter att en glad kvinnan visade upp en hårig armhåla i tv, så lades en bild på henne ut på facebook. Hon blev känd över en natt, för att tala klarspråk. Eller ja, hon blev väl kanske snarare ökänd. Mothugget blev enormt, och bilden delades hejvilt på sajten. Hon blev hånad, mobbad och trakasserad, och ingen verkade visa särskilt mycket ånger.

Detta gav en sådan reaktion, så kvinnor och män över hela Sverige lade ut bilder på sina håriga armhålor i ett facebookevenemang som heter Ta håret tillbaka! och bloggerskan Hanna Fridén gjorde ett slagkraftigt inlägg om incidenten i sin blogg under titeln "Fångas i TV med orakade armhålor - Då förtjänar du att mobbas och trakasseras på internet" för att visa sitt stöd till denna utsatta kvinna som helt ofrivilligt blev en hackkyckling över en natt. Tack för att ni alla finns och för att ni vågar sätta ner foten och säga att denna kränkning är inte okej!

Trots denna motståndsrörelse till hårhatet, så fortsätter människor att uttrycka sitt hat till kroppshår på kvinnor (oavsett om det är män som själva har hår under armarna) och fortsätter bli provocerade av de kvinnor som väljer att låta håret växa och är stolt över det.

Men hur vill "hårhatarna" att framtiden ska se ut, egentligen? Vill de att vi ska bli Det hårlösa folket som ska se ut som om vi aldrig gick igenom puberteten? (Förlåt, jag menar Det hårlösa folket med hår på huvudet!)

Jag skulle gärna vilja bedja till dessa människor att växa upp en gnutta och börja inse att om kroppshåret inte fyllde någon funktion så skulle evolutionen ha tagit bort det håret för ett x antal år sedan, men alla tycker vi olika. Det är bara synd då man istället för att argumentera för sin sak, väljer att håna andra människor som väljer andra vägar än en själv.

Personligen slår jag ett slag för integritet och mod!

Mitt bidrag till Ta håret tillbaka!-kampanjen!

Sluta att hata, folket! Var istället glada för att det finns åsikter i mångfald, för tänk vad tråkig världen hade varit om alla tyckte, tänkte och agerade likadant! Och tänk vad mycket annat man kan lägga krut på än hat!

För att avsluta vill jag åter igen citera mig underbara mormor om de som valde att inte raka sig under armarna: "Ja, vadå? De ville inte, och det fanns ingen som sa något om det, för vad är det att tala om?"

Kön vs Genus

Efter att ha deltagit i många debatter om just genusperspektiv och vad som är kvinnligt/feminint och manligt/maskulint så har jag märkt att det är många som inte riktigt vet skillnaden mellan kön och genus.
Men det finns en relativt enkel regel:

KÖN = manligt/kvinnligt (male/female)

Det biologiska och fysiska könet. Hit hör alltså fysiska attribut såsom bröst, könsorgan och kroppsbehåring.

Exempel:

Kvinnor har XX-kromosomer.
Män har XY-kromosomer.
Kvinnor har en livmoder och menstruerar, det har inte män.
Män har generellt kraftigare benstomme än kvinnor.

GENUS = maskulint/feminint (masculine/feminine)

Det sociala könet, dvs den sociala uppbyggnaden av könsroller och de attribut som är socialt passande för män och kvinnor.

Exempel:

Rosa är en "tjejfärg" medan blå är en "killfärg".
Hushållsarbete utgörs oftast av kvinnor.
Män har byxor medan kvinnor har klänning.




Många glömmer lätt denna skillnad, då den är viktigt när man debatterar om relaterade ämnen. Till exempel så är det många som tror att feminister vill att kvinnor ska vara precis lika som männen, rent fysiskt, om än inte bättre, och att kvinnor kan klarar sig fint utan dem; alltså är det vissa som tror att feminism = kvinnor klarar sig utan män.
Om man då först och främst tittar på ordet, feminism, så ser vi att det härstammar från ordet feminin vilket är ett genusbaserat ord. Alltså handlar inte feminism om att ändra på det fysiska könet, utan att ändra på genustänket.

Hur ska vi kunna ta oss framåt i dagens samhälle om vi fortfarande sitter fast i samma banor, och vägrar inse att vi måste ändra på vårt genustänk om vi vill ha ett jämställt samhälle?

(Och för att förtydliga; jämställdhet betyder inte att kvinnor är bättre än män - jämställdhet betyder att kvinnor är lika bra som män, i ett genusperspektiv!)

Mycket utav detta är inte männens fel, så vi kan inte skylla på dem. Mycket utav detta är kvinnornas eget fel; vi tillåter det att vara på detta viset, medan vi gnäller om en förändring. Sätt istället ner foten och visa att ni inte längre tänker ta detta, och visar att kvinnan har en röst som klingar precis lika högt som mannen.

Men det är inte bara kvinnor som är offer i denna eviga jämställdhetstvist. Männen är också offer. Varför skulle en man inte kunna ta hand om sitt barn lika bra som en mor? Varför är det svårare för två män att adoptera än två kvinnor? Varför är det så tabubelagt för män att ha "kvinnorelaterade" yrken, såsom sjuksköterska och balettdansare? Är en man som lyssnar på Sarah Brightman och Britney Spears mindre maskulin är en man som lyssnar på Metallica och Slayer? De är ju båda män... räcker inte det?
Jämställdhet handlar ju om att vi ska väga lika, män och kvinnor, utan att vi ska blanda in för mycket av våra genus.

Kvinnor och män ska stå bredvid varandra, inte över eller under varandra!

Om inte vi ändrar vårt genustänk, hur kan vi då förvänta oss att förändringen kommer med åren? Om våra barn växer upp med vår syn, hur kan vi då tro att de kommer ha en annan syn när de är i våra skor?

Mitt nya motto är; Alla är vi barn i början.

Vägen till ett jämställt samhälle kommer vara lång och krokig, och vi kommer göra många misstag i början, men det måste börja någonstans. Det har redan börjat, men vi måste haka på och vi måste framför allt förstå att jämställdhet, det är något att kämpa för.

Att åldras med värdighet

Nog kan man väl kanske tycka att tjugo år är lite väl ungt för att börja reflektera över sitt liv, men jag har i alla fall kommit fram till att jag tycker om att bli äldre. Jag har själv alltid haft större respekt för de äldre, och jag känner att ju äldre man själv blir, desto mer lyssnar människor på en. Man har fått mer "livserfarenhet". Egentligen tycker jag inte alls om ordet, och speciellt inte när det missbrukas av vuxna i diskussioner med barn eller ungdomar, för det finns olika sorters livserfarenhet, och alla är inte desamma.
Men nog kan jag erkänna att ordet har en starkare mening än jag först trodde.

När jag var fjorton - femton, så trodde jag att jag redan var vuxen och visste allt. Jag hade tillräckligt mycket "livserfarenhet" för att kunna hålla diskussioner om saker jag inte hade den blekaste aning om, och jag hade rätt i allt. Nu vet jag att det inte alls var så. Nu kan jag se tillbaka på mig själv, och skratta, samtidigt som jag skäms. Men alla är vi barn i början.

Nu är jag tjugo år, och jag känner mig inte direkt äldre, men jag vet att jag är det. Jag vet att jag nu har lämnat mina tonår bakom mig, och jag vet nu att jag har fått en helt annan status i samhället. Nu kommer inte folk längre rynka på pannan på en arbetsplats när man nämner sin ålder, för nu passar man in. Man kanske fortfarande är i det yngre laget, men man passar in. Nu har ju jag aldrig riktigt varit mycket för att just passa in, men jag tycker att det är ganska skönt att kunna luta sig tillbaka och inte längre måsta slåss med näbbar och klor för att visa världen att man faktiskt har en hjärna, för nu är man "vuxen"; nu har man hjärnan på papper, officiellt.

Kan knappt vänta på att bli ännu äldre.

Men, nog kan jag förstå de människor som känner ångest inför att bli gammal; ungdomsdagarna är över, och man blir klassad som först "medelålders" och sedan "äldre" människa. Man ser alla som är yngre än en själv, gå igenom samma glasdagar som en själv, och man önskar att man hade varit kvar i den tiden för evigt, då man var som snyggast, som livligast och som intensivast.
Men å andra sidan så anser jag att man bör tänka igenom hur mycket man har i sin ryggsäck, hur mycket livserfarenhet man har samlat på sig under livets gång, och hur intressant man kan vara i en konversation. En yngling har ingenting i ryggsäcken i jämförelse med en åttioårig människa.
Tänker bara tillbaka till förra sommaren jag spenderade i Strömstad hos min mormors syster och hennes man, där båda är över nittio. Varje kväll fylldes med berättelser om deras spännande äventyr, och jag kände att jag nog inte respekterat en människa lika mycket som jag respekterade dem just då.

Men (för det kommer alltid ett "men"), trots att jag hyser denna respekt för vuxna och äldre, så anser jag också att det är väldigt viktigt att de vuxna och äldre lyssnar på ungdomar. Även om de inte har lika mycket livserfarenhet, så har de ändå livserfarenhet, och man kan ju bara gå ifrån sig själv. Man kan ju inte förvänta sig att alla människor ha lika stor ryggsäck som en själv, men faktum kvarstår att alla har varsin ryggsäck.

Om jag hade haft makten att förändra samhället med ett fingerknäpp, så skulle jag göra så att de äldre fick den respekt de förtjänar, och jag skulle se till att människor ändrar sina syner om åldring, rynkor, grått hår, och så vidare.
Det är så många som är rädd för detta, att de till och med lägger sig under kniven för att få det ändrat. De väljer att ta bort det där som inger så mycket respekt, vilket, enligt mig, resulterar i att man helt enkelt inte respekterar sig själv.
Det är ju sådant som visar att man levt, så varför ändra det?!

Jag avslutar detta eviga rabblande med en fundering: Vi ska åldras med stil, men inte med värdighet?