Det högutbildade landet

Sverige är känt för att vara ett demokratiskt och högutbildat land där regeringen lägger mycket fokus på just utbildning. Det har länge varit så, och jag känner att jag själv har känt av det (till en viss del) under min egen skolgång. Även om det var ett år sedan jag gick ut gymnasiet, och fyra år sedan jag gick ut grundskolan, så känns det ändå som att jag först nu kan ta ett steg tillbaka och se över det hela på ett sätt jag inte kunnat förut.

Jag har kommit fram till att skolan för mig var en trygghet, ett andra hem. Jag visste att så fort jag klivit innanför dörrarna till skolan, så skulle dagen ge mig något, om det så var en lärdom eller något annat. Att jag kanske inte tänkte på det just då är ju en annan sak. Skolan gav mig en anledning att kliva upp på morgonen, och gå och lägga mig på kvällen. Men mest av allt var skolan en evig moralstege. Det kanske låter klyschigt eller kanske till och med konstigt, men så var det. I skolan fick jag lära mig hur jag tänker självständigt. Jag fick lära mig vikten av kunskap, vikten av ansvar, och jag fick, framför allt, lära mig vikten av respekt.

Med detta sagt så vill jag nu reflektera på dagens skolungdomar. Jag kan inte säga att respekten har försvunnit helt, men nog kan jag se en nedåtgående spiral. Det känns som om respekten, överhuvudtaget, har börjat försvinna smått. Människor har inte längre tid att visa hänsyn till varandra, ungdomar som vuxna, men framför allt så känns det som om viljan att lära sig var respekt innebär har liksom försvunnit lite.

Nu ska man ju inte dra alla över en kam, för det finns många människor, unga som gamla, som vet den fulla meningen med respekt, och visar hänsyn till andra. Men det finns också de som säkerligen vet vad respekt handlar om, men som är för arroganta för att använda sig av det. För vissa känns det till och med som om "respekt" har blivit ett skällsord. Det känns som om vissa använder det för att trycka ner andra, och ordet har nästan börjat användas som en bestraffning.

Och när det kommer till skolan i det högutbildade landet Sverige idag, så känns det som om ordet "respekt" är så tvetydigt det kan bli. "Vi ska respektera varandra" har blivit som en befallning istället för en självklarhet. När jag gick i skolan var det en självklarhet att respektera varandra, även om det inte var så för vissa. Det var en självklarhet ta med sig pennan till lektionen, och gjorde man inte det så var den ens eget fel. Det var en självklarhet att göra som läraren sa, även om man tyckte det var otroligt onödigt. Det var en självklarhet att plocka upp efter sig om man stökat ned, även om det tog lite längre tid att ta sig ur klassrummet. Det var en självklarhet att resa sig upp för äldre människor på bussen, även om det betydde att man själv var tvungen att stå.
Det känns som om den självklarheten inte längre är en självklarhet idag, utan en av många vägar i ett vägskäl där man måste stå och fundera ett tag innan man väljer väg.

Och på grund av förändringen från självklarhet till val, har även attityden till att lära sig förändrats. Det känns som om vissa skolbarn idag helt enkelt saknar respekt för kunskap. Jag vet, det låter konstigt, men det känns som om många är för arroganta för att ta till sig vikten av kunskap, på grund av respektlösheten.

Hur går det ihop med ryktet om det högutbildade landet Sverige?

Om jag hade kunnat visa skolungdomarna hur det kommer bli i gymnasiet, så hade jag gjort det, för det räcker inte med att berätta; de har inte tid att lyssna på dem som är äldre.

Konsten att debattera

Argumentation. Hur bygger man upp ett argument? Vilket är det bästa sättet att vinna i en debatt?

Många om och men surrar runt just debatter, diskussioner och argumentationer. En del tror att det handlar om att låta mest, en del tror att det handlar om avancerande termer och en del tror att det har att göra med hur smart man är eller hur duktig man är på att få alla andra att låta dumma. Men jag tror det handlar om förmågan att kunna lyssna på andra människor och ifrågasätta deras åsikter.

Det är ju inte riktigt så att man blir övertygad av någon bara för att personen i fråga låter mest, eller av någon som är så arrogant att den får en själv att låta dum. Man blir inte heller övertygad av någon som kastar en massa avancerade uttryck mot en, och som slår knut på sig själv för att verka mer professionell än vad personen egentligen är.

För att kunna ha en givande diskussion måste man;

1) Veta vad man pratar om; goda förkunskaper ger goda argument. Har man inget mer är lösbaserade åsikter bör man inte kasta sig in i en argumentation.
2) Känna något för ämnet; diskussionen blir ganska blek och livlös om man inte brinner för, eller åtminstone har starka åsikter, om ämnet. Om man inte är särskilt intresserad blir det dessutom svårare att stå på sig och göra det som krävs för att övertyga sin motståndare.

Dessa faktorer innefattar allt som har med att övertyga att göra, enligt mig. Det gäller även politiker.

Vem lyssnar folket på mest? Den som pratar över våra huvuden, eller den som pratar i höjd med våra huvuden? Avancerade termer gör ingen människa klokare - de är bara synonymer som låter lite snyggare.

Hade just argumentation med mina klasser idag. Med vissa var det lättare, med vissa var det svårare. Men det som var märkbart svårast för alla var att hantera det faktum att de kanske inte alls fick den åsikt de ville ha. Vissa var egentligen för något de skulle argumentera emot, och då visade det sig hur lite man vet vid sexton års ålder om att debattera.
Jag försökte förklara att ibland måste man "gå i någon annans skor" för att kunna hålla ännu fastare för sin sak, och lättare kunna övertala folk. Man måste kunna kika över staketet för att kunna förbereda sig för attack, och så länge det bara är i klassrummet är det ju bara lek och spel, men övning ger färdighet.

Nu ska ju inte jag påstå att jag är en fulländad debattör; jag har fortfarande mycket att lära. Men jag har kommit en lång väg, ifrån att ha varit den obstinata, högljudda högstadieeleven som ville ha rätt i allt jag sade och som tyckte att jag visste allt, till den jag är idag. Jag har lärt mig att välja mina strider med omsorg, och följa mina två punkter.

Och en annan sak som är viktig; det är mer trovärdigt att vara ödmjuk och erkänna sina misstag än att hålla fast vid att man aldrig gör fel. Det är ingen svaghet - det är en styrka.

Ödmjukt hyckleri

Nu har jag gjort det jag lovade mig själv att aldrig göra; startat en blogg.

Nåja, nu har väl jag bestämt mig för att inte starta en blogg blogg, utan mer ett ställe där jag kan skriva ner och dela med mig av mina tusen tankar och idéer som flyger genom mitt huvud.

Och dagens tanke jag tänkte dela med mig av är denna; är det okej att vara en "ödmjuk hycklare"?

Igår blev det en liten visit till Sollefteås mysigaste uteställe, Appelbergs, och trots att jag många gånger sagt att jag inte förstår mig på hela konceptet med att dricka sig full på ett sådant ställe, så ser jag ändå en slags tjusning i det hela. Jag vet inte om det var för att jag inte längre var ensam nykter, eller om det var för att det spelades härlig livemusik för en gångs skull, men då jag stod framför scenen och skrek med i "Sad but true" så kände jag ändå att det var rätt härligt att vara på ett ställe där ingen brydde sig ifall man gjorde bort sig, för ingen var särskilt kapabel till att döma.
Men ja, nog kan jag medge att mycket hade nog att göra med livebandet. Att gå ut med vänner är ju alltid kul, absolut, men det är det där med den dunkande musiken, och de vårdslösa dansarna på ett trångt dansgolv som inte riktigt faller mig i smaken. Det kan vara trevligt, då man verkligen känner för att dansa, men jag föredrar att stå framför människor som faktiskt underhåller genom att göra det de älskar, och delar mig sig av det. Det är ju då man kan få visa sin uppskattning till deras hängivenhet - och tålamod. Att spela på en krog en lördagskväll är nog inte det lättaste och det mest givande. Men lite stöd fick de, även om vi kanske kom igång lite väl sent.
Och som fina Vera sa; "Ja, vi var då inte särskilt många, men vi gav då allt!"

Visst finns det människor som inte borde vara bland folk. Jag brukar inte vilja kritisera folk så, men det kan jag medge att jag tycker, och stå för det. Vissa borde inte dricka bland folk, och vissa borde inte gå på ett ställe som Appelbergs, agera respektlöst och tro att det är okej, för det är inte okej. Jag tror det är mycket därför jag har varit så emot uteställen så länge, och det är nog därför jag fortfarande är tveksam, även om jag erkänner att det har sin charm.

Men ja, för att summera; fler liveband till Sollefteå och människor borde sluta bete sig respektlöst!

Ja, nu ska vi se... är jag en ödmjuk hycklare? Eller så kanske jag bara är ödmjuk?

Eller så är jag bara en hycklare.