Vi har alla varit barn

Det lider mot jul. Idag är det Lucia, vilket betyder att det inte ens är två veckor kvar till julafton. Det betyder också att det bara är elva avsnitt kvar av årets julkalender. För detta sörjer jag. Ja, jag är vuxen och tittar fortfarande på julkalendern. Emellertid har årets julkalender varit lite av en snackis––eller, kanske snarare en jättesnackis. Svenska folket tycks ha delats upp i två lag: de som älskar den och de som hatar den. Ena laget säger att det är det bästa som har hänt i svensk television på tjugo år, att det äntligen kommer ett lärorikt program för både barn och vuxna. Andra laget säger att det är en skymf mot julen att visa något sådant, att deras barn minsann inte tyckte att programmet var något bra och att det var bland de värsta program de någonsin sett.

Men hur kommer det sig att ett program på knappa femton minuter varje dag i tjugofyra dagar kan skapa så mycket uppseende? Vad jag vill minnas så har ingen annan julkalender under mina tjugotre jular väckt så mycket ilska som denna så vad är det då som gör att just denna sticker ut så mycket?

Jag börjar med programmets brister (enligt många):

1. Programmet är inte en följetong

Tydligen anser många att en julkalender ska vara en följetong, att det måste finnas en överhängande berättelse och att det ska komma ett klimax och en upplösning på julafton, det tjugofjärde avsnittet. Annars blir det ointressant och ger ingen julkänsla.

2. Historielektioner hör till skolan, inte teven

Enligt många som kommenterat julkalendern (läs: vuxna människor) så anses inte konceptet med historia höra hemma i en julkalender. Många tycker att barnen får tillräckligt mycket historia på skolan, så varför ska de då behöva spendera femton minuter varje dag i tjugofyra dagar med att lära sig historia? Inte okej, enligt vissa.

3. Programmet innehåller uppseendeväckande material

Barnen i programmet får dricka (alkoholfri) öl och få lära sig om ”vuxenskönt”, döden och fattigdom––allt som barn inte vill veta av och allt som vuxna kanske tycker känns jobbigt att prata om ifall det skulle råka vara så att ett avsnitt av julkalendern skapar frågor som barnen vill ha svar på. Därför får en julkalender inte innehålla dessa ämnen, tycker vissa. Låt barn förbli oskyldiga, menar en del.

4. ”Mina barn tycker inte om julkalendern, och det är det värsta jag sett!”  

Många föräldrar klagar på SVT för att deras barn inte tycker om julkalendern och för att det är det värsta program föräldrarna har sett. Det finns inte så mycket mer att säga om den punkten, för den är ganska enkel (för alla vet ju att det är SVTs skyldighet att se till så att alla barn och vuxna tycker om programmet).

Det finns säkert fler brister, tycker många, men jag kände för att gå vidare för tillfället. Så, istället räknar jag upp några av programmets fördelar:

1. Programmet är inte en följetong

För en gångs skull verkar det som att skaparna av julkalendern har valt att fokusera på ett vettigt innehåll istället för en forcerad berättelse. Detta har, i sin tur, resulterat i att programupplägget inte blivit en följetong, utan istället tjugofyra semi-fristående delar som går att se helt på egen hand. Visserligen går det att argumentera för att skaparna hade kunnat göra det hela till en följetong om barn som reser i tiden, men då också gjort det hela till något förlegat och något som redan gjorts så många gånger. Det är bättre att barn kan få lära sig att det inte alltid behöver vara en följetong, att allt inte alltid behöver ha en dramatisk handling och att dokumentärformatet inte är så fy och skam ändå.

2. Historielektioner hör till vardagen

Det är viktigt att alltid komma ihåg vår historia. Så argumenterar i alla fall jag. Efter femton år i grundskola, gymnasium och universitet så lär jag mig fortfarande saker genom julkalendern, och jag vet inte hur föräldrar tänker men jag tycker i alla fall om att lära mig saker. Jag slår även vad om att mina kära föräldrar är glada för att jag tycker om att lära mig saker och vill säkerligen att jag lär mig så mycket jag kan. Därför tycker jag att det är helt absurt att många vuxna kritiserar julkalendern just för att den lär barnen något. Sätt er istället ner och lär er tillsammans med barnen. Se inte ner på kunskap, för det är den största otjänst ni någonsin kan göra era barn.

3. Programmet innehåller uppseendeväckande material

Barn daltas alldeles för mycket med i dagens samhälle. Det är precis som om många vuxna vill skydda sina barn till den gräns att de skyddas från att lära sig hur världen ser ut, och i detta fall, hur världen har sett ut. Många av de barnprogram som skapats under senare år håller sig så ytliga att de nästan hjärntvättar oss med sin ytlighet. Barn är inte idioter––de förstår koncept som döden, fattigdom, empati, sympati. De förstår saker och kan hantera saker, så varför försöka skydda dem från det oundvikliga? Årets julkalender tar upp många punkter där barn idag säkerligen tänker till en extra gång och kanske till och med blir mer förstående inför hur världen ser ut. De kanske till och med känner en tacksamhet för att de lever just nu och inte under 1800-talet. Vad gäller sexualkunskap så förstår barn mer än vad vi kanske vill tro. Jag var själv väldigt ung då jag förstod hur barn blev till, och det krävdes inget snack med mina föräldrar om ”blommor och bin”, eller någon julkalender som tog upp ämnet, utan det räckte med att leva under nittiotalet. År 2015 är inte annorlunda. Sex är ingenting nytt, för varken barn eller vuxna. Om föräldrar tycker att det är jobbigt att svara på frågor om det eller är rädd att barn ska få konstiga idéer, ja, då är det föräldrarnas ansvar att uppfostra barnen, inte SVTs.

4. Många älskar den, andra hatar den

Visst är det fantastiskt att vi faktiskt kan tycka olika i dagens samhälle? Detta är den första julkalendern jag tycker är bra sedan Tjuvarnas Jul som sändes 2011. Jag tvivlar även på att jag är ensam om att tycka att många av de julkalendrar som har visats inte varit särskilt bra. Inte heller är jag ensam om att inte ha brytt mig ett skvatt. Som barn tittade jag alltid på julkalendern, men det var inte alltid jag tyckte om den, och om jag inte gillade julkalendern så gjorde jag något annat. Det var ingen idé att klaga till mamma, för hon hade bara sagt åt mig att byta kanal eller gjort något annat i femton minuter. Men det är ju så det är: alla kan inte alltid älska allting hela tiden.  

Det är nog ingen hemlighet att jag tycker att årets julkalender är en av de bästa julkalendrarna som någonsin sänts. Hade jag varit barn nu eller om denna hade visats då jag var barn så skulle jag ha varit viking resten av dagen då det avsnittet visades, eller riddare då det avsnittet visades. Jag hade velat smaka på skärpsoppa och åkt till Amerika med båt. Jag tror inte att jag var ett konstigt barn, för jag skulle tro att många barn gör samma sak idag som jag skulle ha gjort. Om inte, så är det inte världens undergång. Programmet är knappa femton minuter om dagen i tjugofyra dagar om året. Det är inte ett program som avgör huruvida det kommer bli jul eller inte, för det blir alltid jul varje år, vare sig vi vill det eller inte. Föräldrar måste sluta kritisera och moralisera det deras barn gör och istället låta dem göra det själva, annars kommer barnen aldrig kunna skapa sig egna åsikter om saker och ting. Människor måste även sluta vara bittra över att allt var bättre förr (jag vet inte hur många gånger jag har sett att folk har dragit upp julkalendrar som visades under sjuttio- och åttiotalet) och istället endera acceptera att tider förändras eller ta eget ansvar för att låta barnen uppleva samma som de själva fick uppleva. Tips: på SVT Öppet Arkiv finns många gamla julkalenderfavoriter, som bland annat Trolltider.

Framför allt så vill jag väl kanske att folk ska sluta vara så otroligt egoistiska och egocentriska, för det är lite det som detta handlar om: att just din åsikt om hur en julkalender ska vara är den rätta åsikten och att SVT borde rätta sig efter den. Ni som nu kanske tycker att jag inte ska säga så mycket då jag inte själv har några barn: ni har rätt, jag har inga barn. Men jag har ju själv varit barn. Det har vi alla, och jag vet inte vad ni tycker och känner, men jag kommer i alla fall ihåg min barndom väldigt väl och hade definitivt inte uppskattat––varken då eller idag—att mina föräldrar kritiserade och moraliserade det jag tyckte om eller inte tyckte om. Jag hade heller inte uppskattat att mina föräldrar alltid stred mina strider åt mig, för då hade jag aldrig lärt mig att själv strida. Spara hellre energin till något ni brinner för, och jag tvivlar på att det är SVTs julkalender.

God jul på er, och ta hand om varandra.     

Jag är gladeligen en nagel i ögat på dig

Innan jag går och lägger mig så måste jag lätta mitt hjärta. Debatten som har blommat upp i dagarna om kroppshets och kroppsideal går mig på nerverna.

Katrin Zytomierska hånar Stina Wollter och alla tjocka kvinnor i tv. Hon skrattar på vår bekostnad. Hon tycker det är oattraktivt med stora kroppar och köper inte att tjocka människor kan vara lyckliga. Då har jag en fråga till dig, Katrin Zytomierska, och till dig som sympatiserar med henne: är din kroppsvikt avgörande för din lycka? Är allt som är bra med ditt liv knutet till din vikt? Om så är fallet så tycker jag synd om dig, för jävlar vilket oerhört tomt liv du måste ha.

Men visst, många tjocka människor är säkert olyckliga. De är säkert olyckliga för att samhället inte accepterar dem. De är säkert olyckliga för att kommersiella klädaffärer inte har kläder i deras storlekar. De är säkert olyckliga för att det bara är smala människor som får synas i media. De är säkert olyckliga för att sådana som du skrattar år dem. Men tror du inte att det är just det som gör dem olycklig? Inte att de inte är smala?

Har du aldrig tänkt på att det är sådana som du som gör tjocka människor olyckliga? Har du aldrig tänkt på att det är sådana som du som driver många människor—särskilt många unga människor, tjocka som smala—till att ta sitt liv, för att sådana som du talar om för dem att de inte räcker till?

Hela mitt liv har jag kämpat för att bli accepterad. Jag har alltid varit tjock, sedan jag var tre år gammal, men vet du vad? Jag har aldrig varit olycklig. Eller jo, jag har varit riktigt jävla deprimerad. Jag har varit så deprimerad att jag har velat ta mitt eget liv. Jag har velat dö. Varför? För att jag inte var den smala tjejen. Jag har sett mig själv i spegeln och hatat mig själv. Men vet du vad? Det har många av mina smala vänner också gått igenom. De har varit så smala att de fått på sig kläder i storlek 36, men de har ändå tyckt att de varit för tjocka. Det handlar alltså inte om vikt: det handlar om självbild, om självförtroende och om kärleken och förhållandet till sig själv och sin kropp.

Det är svårt att älska sig själv när en inte blir accepterad i samhället. Det är svårt att älska sig själv när folk som du gång på gång uttrycker hur fula vi är, tjock som smal. Det handlar inte om kroppen i dina ögon—det handlar om kroppen i mina ögon. Det handlar om hur jag ser på min egen kropp och jag tänker då inte gå ner i vikt för din skull, för att du ska tycka att jag är mer attraktiv. Jag struntar i vad du tycker om mig och min kropp, men tro inte att jag struntar i det du har sagt. Om det du har sagt inspirerar mig till något, så är det att visa upp mig mer, att stå för den jag är, att stå för min tjocka, vackra kropp. Jag är sjukt snygg. Jag är jävligt sexig. Jag är tjock, och jag är lycklig.

Jag är diktator för min kropp. Du har ingen rätt att tillrättavisa mig om min kropp. Du har ingen rätt att säga att min hela existens är fel. Jag finns. Jag är tjock och jag finns. Om det är jobbigt för dig, så vill jag bara säga dig:

men grina då. 

Till alla er vars hela existens kritiseras av samhället: ni finns också. Ni har rätt att finnas. Ni har rätt att få se ut hur ni vill, att få älska vem ni vill, att få tro vad ni vill och att få tycka vad ni vill. Låt inte människor som Katrin Zytomierska tala om för er huruvida ni är hälsosamma eller inte, för vet ni vad? Det har inte hon ett jävla skit med att göra. Hon vet ingenting. Hon vet inte hur många av dina kilon som är muskler och hur många av dina kilon som är ren lycka. Hon vet inte vad du äter om dagarna, hon vet inte hur ofta du motionerar, hon vet inte vilka gener du har eller vilken livssituation du befinner dig i.

Men det ska inte heller spela någon roll, egentligen. Inget av det ska spela någon roll, för du är du, och du är älskad, precis som du är. Även om det många gånger inte känns så, så tro mig: du är älskad, precis som du är.   

Det är du också, Katrin Zytomierska, och du som tycker som henne. Jag förstår att det inte alltid känns som så, och att det är lättare att hitta fel hos andra än att ta itu med sina egna problem, men en dag kommer du också dit. En dag kan du också älska dig själv utan att trycka ner någon annan. En dag kommer du också få bekräftelse från den enda person som räknas – dig själv. 
   

Mvh,

en lycklig tjockis

Folkvettets nötta sidor—sorgligt men sant

Som ett barn på julaftonsmorgon vaknar jag tidigt den lördagen, den 22 augusti, och redan innan klockan slagit nio sitter vi på tåget till Göteborg, Manda, Tuldus och jag. När vi går igenom staden bär nästan var tredje person vi stöter på en Metallicatröja i något utförande. Vädret kunde inte ha varit bättre. Gassande sol, stilla vind och hela Göteborg kryllandes av entusiastiska människor från hela Sverige (och Europa) som väntar på den största hårdrockshändelsen i Sverige 2015: Metallica på Ullevi.

Klockan fyra sätter vi oss på en spårvagn på väg till Ullevi. Solbrillorna är på, humöret är på topp och det spritter av förväntan i våra kroppar. Om mindre än fyra timmar ska konserten vara igång.

Vid Ullevi är det fullt med folk, men vi lyckas ändå komma långt fram i kön och hamnar till slut bara några meter från staketet vid den första barrikaden, bakom the Golden Circle. Jag hamnar på en höjd, på den breda skåra som skyddar kablarna till ljudbordet, och det ger mig en perfekt plats. Här ser jag allt jag vill och behöver se. Människor börjar packas runt oss, tätare och tätare för varje minut som går. När förbandet dragit igång håller stadion fortfarande på att fyllas. Stämningen är något annorlunda idag mot för vad den var förra året, på STHLM Fields. Nu känns den extra laddad, extra elektrisk. Detta är en hårdrockskonsert. En riktig sådan. Ingen festival. Inte ens i närheten. Här har alla ett mål: att se Metallica. På ett sätt är den laddade stämningen berusande—på andra är den skrämmande.

Meshuggah har hunnit bli varma i kläderna. Jag vet inte om det fortfarande är deras andra låt, eller om det är deras femte. Jag hör ingen skillnad. Någonstans strax bakom oss ropar någon, ”mosh pit!” Sekunden senare har vi förvandlats till bollplank för levande studsbollar. I huvudet mässar jag för mig själv, det är en hårdrockskonsert. Det är en hårdrockskonsert. Tanten i mig börjar bli irriterad, att folk inte kan bete sig?! Men det hela räcker i kanske tio minuter. När Meshuggah har spelat klart lägger sig åter lugnet.

Vi väntar.

Minuterna känns som år, och snart har det gått en timme. Ska de inte börja spela snart? Det börjar alla runt oss undra. Plötsligt är det som om en murbräcka träffar mig i sidan och vi får lov att kämpa för våra liv (läs: vår värdighet och våra platser) när ett gäng medelålders till äldre män tror sig ha rätten att klämma sig fram som fettet ur en klämd pormask. Men vart är de tänkt att ta vägen? Fem huvuden framför oss finns ett stängsel. Längre än så tar de sig inte. Men fram ska de, till vilket pris som helst.

Tanten i mig vaknar till liv och bryter sig fram. Jag ställer mig som en sköld mellan mig och mina kamrater och puttar ettrigt tillbaka mot den trängande folkmassan. Kan de, kan jag. De kallar mig för ”lilla gumman”, så jag trycker ännu mer. Jag pressar med hela min tyngd, hela min kropp. Tanten i mig är förbannad, och förbi mig tar de sig i alla fall inte. Jag tar smällarna för många—se, nu kommer självömkan fram. Men skadan är gjord, pormasken är klämd. Nu står jag obehagligt intryckt i hopen av testosteronstinna män med en armbåge knappa centimetern från min näsrygg. Vilken sekund som helst, fruktar jag, kommer jag få den där armbågen i ansiktet, och innehavaren av armbågen kommer inte by sig ett uns. Han ska ju ”skalla varenda en” tills han kommer dit han vill. Jag blir räddad av Manda och Tuldus som drar mig bort från massan, och en annan man låter mig smidigt ansluta mig till mina vänner. Åter igen står vi något tryggt.

Vi väntar en timme till. Scenen har börjat fyllas av en folksamling, alla klädda i vita tröjor. Är det en kör? Kommer de framföra Ecstasy of Gold med en kör? Ja. Ja, så måste det vara. Flera gånger utropar människor runt mig, ”nu! Nu är det dags!”, men ingenting händer. Så vi väntar.

I massan av pormaskfett står nu en kvinna. Hon står där länge. Jag ser inte vad som händer, men jag ser när hon försvinner och plötsligt blir jag puttad på en gång till. Denna gång är det inte för att någon vill tränga sig fram, utan för att flera vill ta sig så långt ifrån den plats där kvinnan stått. På marken står nämligen ett glas fyllt av en gulaktig vätska. Är det öl? Eller… är det där… urin? Folket fastställer på sätt jag inte vet att glaset mycket riktigt innehåller urin. Vart glaset tar vägen senare vill jag inte veta. Jag tar ett steg närmare Manda och Tuldus. Klockan är närmare halv tio. Tålamodet håller på att tryta. Mina fötter gör ont, min höft värker efter den våldsamma kampen och jag är kissnödig (borde jag kissa i en mugg?).

Konserten får väldigt gärna börja nu.  

Väntetiden blir väldigt lång, nästan så att en börjar fundera över huruvida det verkligen är värt det. Jag menar, jag har ju faktiskt sett Metallica förut. Men när Ecstasy of Gold drar igång (förövrigt utan någon körsång, utöver publikens öronbedövande vrål) är alla tvivel som bortblåsta, och de följande två timmarna spenderas i absolut eufori, från första sång till sista. Svetten rinner och fötter ömmar, men det spelar ingen roll. Med beundrande ögon försöker jag få en glimt av dem på scenen. Jag skriver och vrålar så att det river och skär i halsen på mig.

James Hetfield lovordar publiken och sprider lite kärleksfulla visdomsord om hur musiken för oss alla samman, som en enda stor familj, som Metallicafamiljen. En efter en spelas klassiker, publiken vrålar med och trots att de ändå är i femtioårsåldern, rockar de som om de vore trettio; Kirks gitarrsolon sitter som en smäck, Rob krabbar sig fram på scenen som bara han kan göra, Lars trummar sig fram som en ettrig terrier bakom trummorna och James låter precis som han gjorde då jag först började avguda hans röst. Detta är mödan värd. Utan tvekan.

Så plötsligt är allt över. Extralåtarna är färdiga och stadion lyser upp. Det är dags att gå hem, trött och uttömd, sliten men nöjd.  

Det var den störta rockkonserten i Sveriges historia, fick jag veta. Över sextiotretusen besökare hade klämts in på Ullevi—slutsålt. De lyckades förvisso inte slå Håkan Hellströms rekord på över sextioniotusen besökare, men vem kunde egentligen ha räknat med att slå Sveriges vemodshjärta på hemmaplan? Inte ens Metallica besitter svaret på den gåtan. De var emellertid inte långt därifrån. De slog fjolårets konsert i Stockholm med över tiotusen, och jag måste ändå säga att trots att förra året var en speciell upplevelse just för att det var min första Metallicakoncert och för att stämningen var festival och inte hårdrockskonsert, så var det ändå något helt oförglömligt med den där kvällen på Ullevi, den 22 augusti 2015. 

Vad hände egentligen i Babels torn?

Juli är inne i sin andra halvlek, 2015. Det svenska vädret är gråare än någonsin. Klimatet är kallt, men inte bara utomhus. Överallt känns det som att kylan är på väg att ta över. Överallt där en tittar känns det som om solidariteten försvinner och ersätts av egoism och girighet. Folk skriker och klagar över saker som inte ens berör dem och vill få det att låta som att det faktiskt gör det, till allra högsta grad. Men alla vet att det inte gör det, så även de själva. För det är deras fel. Invandrarna. Flyktingarna. Tiggarna. Feministerna. HBTQ-personerna. PK-maffian. Det är deras fel.

Det råder samklang med många på sociala medier, såsom facebook och twitter, tumblr och youtube. Det är mycket enklare att skylla på någon annan än sig själv. Jag har nämnt det förut, kanske till och med flera gånger, men nu är klimatet så kallt av avsky och hat så jag knappt vill leva i denna värld länge. Nu kanske ni tycker att jag är överdramatisk, och det kanske jag är, men det är inte lätt att strida för något när en hela tiden blir motarbetad av pöbeln. Och det känns som om jämställdhet, solidaritet och acceptans aldrig varit så heta ämnen som nu. Alla vill diskutera. Alla vill uttrycka sin åsikt. Alla vill ha rätt.

Efter stormen kring artisten Zara Larsson och hennes hårt riktade kritik mot Bråvallafestivalens misogyni blommade nyligen en diskussion om rasism upp i sociala medier. Det hela startade då artisten Adam Testa reste sig upp från morgonsoffan på TV4:as Nyhetsmorgon i protest mot att TV4 anlitat en youtubeprofil som gjort något tvivelaktiga uttalanden i sina videoklipp på sin youtubekanal. Aktionen hyllades av många men fördömdes av lika många. Adam Testa fick utstå extremt många och grova rasistiska påhopp, samtidigt som youtubeprofilen Louise Andersson Bodin fick utstå extremt många och grova sexistiska påhopp. Adam Tensta kallas för n-as och Louise Andersson Bodin ska våldtas. Direkt blev alltså de båda attackerade av människor som egentligen inte har något som helst med konflikten att göra. Och varför? Känner sig människor förtryckta? Känner de att de måste få uttrycka sina åsikter och sitt hat, annars exploderar de?

Vad är det fel på folk? Vad händer i världen för att detta extrema hat ska frodas?

Det här med tolkningsföreträde är något jag känner att jag vill ta upp. Vad är egentligen tolkningsföreträde? Jo, tolkningsföreträde innebär ungefär att exempelvis en kvinnas åsikter om kvinnliga upplevelser har större tyngd än en mans åsikter om kvinnliga upplevelser. På samma sätt väger åsikter om rasism tyngre från någon som faktiskt utsatts för rasism än från någon som inte har det.

Så, om Adam Tensta kritiserar en av Sveriges största tv-kanaler för att ha anlitat en person som har uttryckt sig rasistiskt när tv-kanalen i fråga själva arbetar för nolltolerans, känns det oerhört skevt när någon som aldrig berörts av rasism ska kritisera Adam Tensta för detta. Nu får en ju såklart tycka vad en vill om hur han valde att genomföra sin protest, men mot vad han valde att protestera borde ju då rimligtvis ingen som aldrig berörts av rasism kritisera. På samma sätt borde därför ingen (och speciellt inte män) heller underminera Zara Larssons och Louise Andersson Bodins upplevelser som kvinnor som blir utsatta för hot och hat på grund av att de säger vad de tycker. 

Jag tycker att det är ett spännande argument som folk har, att den såkallade ”PK-maffian” vill ”tysta ner” folk genom att säga att folk borde vara politiskt korrekta och hålla en sansad diskussionston, när de människor som ger dessa argument ofta är samma människor som vill hota till tystnad. De säger att Sverige håller på att bli något slags politiskt korrekt skitland där en inte får säga vad en tycker, samtidigt som de tycker att de som kritiserar sexism och rasism kan lika gärna hålla käften, för här är det minsann inte så! Det är spännande att se hur deras argument fallerar och inte blir något annat än bevis för hur oerhört egoistiska vi har blivit som samhälle.

Folk klagar på tiggare, att de kommer hit och tar våra pengar, men glömmer det faktum att alla får göra ett val om huruvida de ger pengar eller inte. Samma människor kan beklaga sig över det ”faktum” (som de så gärna vill få det att låta som) att alla tiggare är i maskopi och att de egentligen är medlemmar i stora kriminella nätverk och att det ändå inte är de som tigger som får pengarna, men ingen av dessa människor skulle någonsin tänka sig att ge pengar till välgörenhet och reser hellre till Thailand på semester två gånger om året än att hjälpa en främling utan skor.

Folk klagar på det homosexuella paret på tv som yttrar sig i HBTQ-frågor, även om detta sexuella par och deras kamp för alla människors lika rätt inte påverkar dessa människor på något sätt. Varför får homosexuella och transpersoner en helt egen parad när inte vanliga människor får det? För ”vanliga” människor har aldrig behövt slagits för sin rättighet att existera. I alla fall inte i vårt land.

Det är också därför människor kommer till vårt land, så de inte ska behöva slåss för att existera.  

 

För att sammanfatta detta långa och något flummiga inlägg vill jag klargöra vissa saker:

Håller jag med om allt som Zara Larsson sagt? Nej. Jag håller med om mycket, men inte allt. Och det är okej. En måste inte hålla med om allt.

Tycker jag att det är rätt att Zara Larsson fått så mycket hat mot sig? Nej, absolut inte. Inte ens om de saker jag inte håller med henne om.

Tycker jag att Adam Tensta gjorde rätt att lämna studion? Ja, jag tycker det. Det var ett kraftigt ståndtagande och jag tycker att det är en kamp som ska tas. Det finns givetvis andra sätt han hade kunnat göra det på, men nu gjorde han på detta viset och jag tycker inte det är något fel med det.  

Tycker jag att Adam Tensta förtjänar allt hat han fått för det han gjorde? Nej, det tycker jag verkligen inte. Det är det ingen som gör.

Tycker jag att Louise Andersson Bodin har rätt att uttrycka sig som hon gjort i sina omtalade videor? Rätt har hon ju, det är ju själva definitionen av yttrandefrihet. Däremot behöver jag nödvändigtvis inte hålla med, vilket jag verkligen inte gör. Jag tycker inte att en kan rättfärdiga ett rasistiskt uttalande.

Tycker jag att det är rätt att Louise Andersson Bodin har fått så mycket hat emot sig som hon har fått? Nej, det tycker jag inte. Nog tycker jag att en alltid måste räkna med mothugg om en säger något kontroversiellt, men jag förstår mig verkligen inte på de som tar till sådana extrema och vedervärdiga medel som våldtäkts- och mordhot.

 

Varför kan vi inte bara acceptera varandra för våra likheter och olikheter istället för att hata varandra för dem?  

Tonsättning i sommarnatten

Tallmokvädet 

 
Sakta rullar dimman in
över fur och gran och villande mo.
En sällsam suck från mossa och lav,
sveper över barrtäckta hav
där tusende år lagts till ro.
 
Skymningsskuggan mörknar sig
över fur och gran och villande mo
och för sorgeliga drömmar vid vemodets rand
klämtar klockan för brustna band
där tusende år lagts till ro.

Älvens brus dånar dovt
över fur och gran och villande mo
och i dalens hjärta den skurit itu
flödar älvens strömmar ännu
där tusende år lagts till ro.
 
Vid himlens kant tornar berget högt
över fur och gran och villande mo.
Som en gudabild från svunnen tid
blidkar berget till stilla frid
där tusende år lagts till ro.
 
Tidens vingar slår sina slag
över fur och gran och villande mo.
Som en frusen ådra står den än
som en evigt trogen vän
där tusende år lagts till ro.
 
Nu har dimman rullat in
över fur och gran och villande mo
och en sällsam suck från mossa och lav
har svept över barrtäckta hav
där tusende år lagts till ro.

Av Louise Persson, 27/6-2015.

Frihet eller frihet?—Beslutsångest deluxe.

Beslut. Varför ska det alltid vara så svårt att ta ett beslut? Varför ska det vara svårt att säga, ”sorry, alltså, men jag måste nog välja detta”? En del kanske tycker att beslut inte är något märkvärdigt, att beslut är något som vi måste lära oss att ta, och något vi måste lära oss den hårda vägen. Ja, det håller jag med om. Men å andra sidan är det svårt för någon som har beslutsångest. På riktigt.

Jag gråter och hyperventilerar, suckar och stönar. Ena minuten är jag stensäker på ena saken, och andra har jag ångrat mig. Jag pendlar fram och tillbaka mellan vad jag vill med mitt liv, och vad jag vill med mitt liv. Jag pendlar mellan hjärtat och hjärnan. Jag pendlar från ena benet till det andra. Hemma eller hemma? Lugnet eller myllret? Där allt händer, eller där allt kan hända? Möjligheter eller möjligheter? Frihet eller frihet? Begränsningar eller begränsningar? Allt är relativt, som jag brukar säga. Just därför är det så svårt att bestämma vad som är en frihet och vad som är en begränsning.

Ena valet öppnar upp för ett friare nu. Det öppnar upp för friheten att röra på sig nu, att resa, att socialisera. Men det sätter även begränsningar, såsom ekonomi och åtaganden. Jag måste prestera.  

Andra valet öppnar upp för en friare framtid. Det öppnar upp för friheten att röra på sig i morgon, och att nu istället ta det lugnt, få sinnesro och perspektiv. Men här finns också begränsningar, såsom socialisering och tid. Jag måste prestera.

Nu eller i morgon? Lever jag för dagen, eller lever jag för morgondagen? Jag vet inte, och det värsta är, att de båda valen kan, rätt som det är, byta plats. Bara sådär. På många sätt gör de det redan nu.

Var är mitt tredje alternativ, att gräva ner mig under en sten och stanna där tills sommaren är över?

Ångesten äter mig inifrån och ut. Ena framtiden ser jag knappt, andra vill jag knappt ha. Ena är lockande, andra är säker.

Ska jag gå höger eller vänster? Krona eller klave?

Att dansa i det ensamma

Tonight, we are young, so let’s set the world on fire, we can burn brighter than the suuuun! Det vrålas med i texten medan jag kastar armar och ben runt mig i en frenetisk dans som jag önskar att världen kunde se men är samtidigt glad att den inte gör det.

Det är söndag förmiddag i 15 minuter till när detta författas, och jag sitter och reflekterar över min oproduktiva helg. Kanske är det därför min kropp vill springa, dansa, hoppa, skutta? För att jag varit oproduktiv och passiv? Eller kanske det beror på skiftet i mig—våren är snart här, trots det plötsliga snöfallet efter den omtalade solförmörkelsen jag aldrig fick bevittna.

Det kastar mig tillbaka till våren 2009. Det var sista terminen på första gymnasieåret och jag hade orangea haremsbyxor. Etanol med Urga strömmade ut ifrån högtalarna i vårt stora vardagsrum i Sollefteå. Jag var ensam hemma och dansade som om det vore på liv eller död. Den orientaliska mattan brände mina bara fötter då jag igen och igen stampade i takt med musiken. Jag skrek med i texten som jag inte kunde, men ljudvolymen var så hög att den dränkte mina fullkomligt värdelösa försök att sjunga rätt ord (på ett påhittat språk, dessutom). Jag såg sommaren vid horisonten och ville möta den halvvägs; ljuset, dofterna, gräset, grilla, myggen, bada, Urkult. Jag kände mig desperat efter sommaren och ljuset, som en blomma som sträcker sig efter dagens första strålar.

Även om jag är annorlunda idag, är längtan densamma. Jag längtar efter sommaren, efter solen, efter dofterna, gräset, grilla, myggen, bada, Urkult. Jag längtar efter den gemenskap som varmare väder för med sig. Jag vill röra på mig—jag vill resa; jag vill vara ute hela natten och kravla hem klockan sex på morgonen utan att veta om den verkligen är klockan sex på morgonen eller klockan sex på eftermiddagen; jag vill sitta i gräset med mina vänner och äta picknick och grilla; jag vill dricka kaffe på min balkong; jag vill ta bilen och bara köra dit jag känner för; jag vill ut till Aspsjön och fiska.

Jag vet att det kommer komma. Jag kan se sommaren vid horisonten, men jag vill möta den halvvägs. Så jag dansar i det ensamma, som om det vore på liv eller död, med ett stort leende på läpparna och inväntar den träningsvärk jag vet lurar bakom hörnet, och medan skriker jag med i texten som jag inte kan:

”Etanool asibr adjöö, etanol asibr adjöö!”

Och så var det det där med tvivel...

Tvivlet. Den där lilla, lilla rösten i bakhuvudet som säger åt en att en inte räcker till, att en inte duger som en är, att en inte gjorde det bra nog, att en sade något dumt eller gjorde något dumt. Tvivlet finns alltid hos oss, oavsett om vi vill eller inte. Tvivlet är en del av vår existens, och utan tvivel existerar vi nog inte.

När jag gick tredje året i gymnasiet läste jag filosofi. Där pratade vi om René Descartes och hans ”cogito ergo sum”—”jag tänker, därför finns jag”. Vi pratade även om Descartes teorier om drömmar: att vi inte ska lita på våra sinnen att tala om för oss vad som är verkligt och inte, för i drömmar känns det lika verkligt som i verkligheten. Därför måste vi själva komma fram till vad som är dröm och vad som är verklighet, och om allt känns lika verkligt i både dröm och verklighet, hur ska vi då kunna veta?  

Då räckte jag upp handen och frågade, ”men tvivel då?”

Resten av klassen tittade på mig och läraren bad mig att förklara. ”Vad menar du med tvivel?”

”Jo”, sade jag, ”i drömmar tvivlar en inte. I drömmar är det helt normalt att kaninen är rosa med lila prickar och det är helt självklart att ens följeslagare byter ansikte var tredje sekund. Vi tvivlar aldrig. I alla fall inte på om det är verkligt eller inte.”

Jag har nämligen den teorin, att vi enbart ifrågasätter verkligheten i just verkligheten. Där finns Tvivlet, denna bottenlösa avgrund som aldrig blir mätt, som aldrig får nog. Denna bottenlösa avgrund som kan spy ur sig hur mycket som helst och som en måste kämpa för att säga emot.

Ibland är tvivlet det bästa vi har. Tvivlet är ofta det som får oss att ifrågasätta vårt samhälle, ifrågasätta oss själva och som får oss att växa som människor. Tvivlet får oss att jobba hårdare och att prestera bättre. Vilka skulle vi vara om vi inte tvivlade?  

Men ibland finns det inget värre än tvivel. Ibland finns det inget värre än tanken att en inte är bra nog, att en inte duger. Ibland blir vi tagna på sängen av tvivlet och vi vet inte längre vad som är vad eller vem som är vem—

Är det du, Längtan? Eller är det Ångesten?

Ibland tvivlar vi för mycket. Ibland tvivlar vi för mycket utan ens någon reson i vårt tvivel. Ja, ibland tvivlar vi så mycket att tvivlet blir det enda sanna; tvivlet blir till slut säkerhet, och vi blir alldeles säkra på att vi inte duger, eller att vi inte gjorde bra nog ifrån oss, eller att vi gjorde något dumt.

Jag tvivlar alltid. Även när jag gör saker, tvivlar jag på om jag borde. Det finns där hela tiden, ibland på gott och ibland på ont. Jag önskar ofta att jag inte tvivlade så mycket på mig själv, att jag kunde vara mer säker och mer övertygad om att jag duger, att jag gör tillräckligt bra ifrån mig och att jag oftast inte gör dumma saker, för jag vet ju att det är den verkliga sanningen.

Men detta önskar nog alla då och då. Det viktiga vi måste komma ihåg är att vi existerar tillsammans med Tvivlet.  

Cogito ergo sum. Jag tänker, därför finns jag.  

REVOLUTION: Självuppskattning

 

Jag blir så jävla arg på dagens förbannade idealsamhälle. Alla ska stöpas om till allt annat än det vi faktiskt är, och vi följer detta så blint så att vi systematiserat tycker illa om oss själva för att vi inte passar in.

På vandrande fot fick jag ikväll en stund av klarhet, en stund av naken, elak sanning—en sanning som sprang runt i huvudet på mig hela vägen från övergångsstället vid ålderdomshemmet och in till min lägenhet. Sanningen är att jag har tyckt illa om mig själv ända sedan jag blev så pass självmedveten att jag förstod att jag inte passade in. Vad gjorde jag då? Jo, jag gjorde allt för att absolut inte passa in. Men hur en än gör, så finns det ändå en mall som en ska följa. Det spelar ingen roll hur svart ens hår är eller hur många hål ens kängor har—en ska fortfarande passa in i den mall som finns, den ytters flexibla, men ack så statiska, mallen.

Jag är så jävla less nu på att försöka passa in i den förbannade mallen. Jag är så jävla less på att försöka vara någon jag inte är. I säkert femton år har jag hatat mig själv i smyg, för att jag är tjock och har en stor näsa. Jag har sett mig själv ur andras ögon—fast alltid ur mina egna.

Men nu är jag trött på det; jag är trött på att behöva gå till den gömda plussize-avdelningen på HM och smyga runt där som om jag skäms; jag är trött på att behöva försvara mig själv genom att säga, ”men alltså, det är ju inte direkt så att jag har sår under valkar, om du trodde det”; jag är trött på att behöva känna mig som en valross i ett rum av enhörningar; jag är trött på att försöka vara något jag inte är.

Så vad är jag?

Jag är klok. Jag är vacker (och snygg och sexig och söt, och allt däremellan!). Jag är musikalisk. Jag är konstnärlig. Jag är självsäker. Jag är respektingivande. Jag är generös. Jag är ekonomisk. Jag är lat. Jag är oredig. Jag är tjock och har en stor näsa. Det är vad jag är, och det är asbra.

Jag skriver inte detta helt öppen för att jag vill ha något slags medhåll (det behövs inte, för nu har jag bestämt att det är så—känn på den!), utan för att jag vill att alla ska börja tänka så om sig själva. Du också. Släpp det där jävla självhatet och börja tycka om dig själv. Räck fingret åt idealsamhället. Ge det en rejäl pungspark och ett tuttvred och börja uppskatta att du är du och ingen annan!  

Ikväll fick jag en stund av klarhet. Den kan vara borta i morgon, och jag kan börja tycka illa om mig själv igen, men då finns detta, som ett bevis på att jag kom till insikt och att jag räckte fingret åt idealsamhället (och lyssnade på Metallica, som alltid är där för mig!).

Tack och hej—jag älskar mig (och dig).