det ärligaste jag någonsin skrivit.

Ibland hatar jag verkligen världen. Eller rättare sagt, människorna i världen. Ibland hatar jag allihop så innerligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Varför? För att det ibland är helt jävla omöjligt att bara få leva i den här jävla världen. Speciellt om en är kvinna. Och speciellt om en är en tjock kvinna. Det är säkert ännu värre att vara en tjock, rasifierad kvinna. Speciellt i västvärlden. Alla ska komma och tala om för dig hur du ska leva, hur du ska se ut, hur du ska tänka och hur du ska bete dig. Alla har mer rätt än vad du själv har och alla känner dig bättre än du själv, vet om hur du mår och vet vilken medicinsk status du har.

”Nämen, du måste förstå, du är en börda för samhället, för du överkonsumerar mat och det är därför du är överviktig!”

Jaja, visst, okej, jag överkonsumerar mat. Okej. Till skillnad från vem? Jag tror att alla som känner mig kan vittna om att jag inte direkt äter mer än någon annan. Jag kanske rör på mig mindre, men återigen, mindre än vem? Vem blir jag jämförd med? Vem får stå för idealet, för det är fan inte jag? Människor tar sig rätten att hävda att det är så, att jag är en belastning för samhället för att jag är överviktig, att jag överkonsumerar mat (”överkonsumerar jordens begränsade resurser”) och att jag—som existerande fet person—är en lika stor belastning för samhället och världen som rökare och människor som reser med flygplan.

Jag blir inte bara ledsen av att höra detta, jag blir förbannad. Jävligt förbannad. Hatisk. Och folk undrar varför jag är så ”bitter”? Men se er omkring, för i helvete! Lyssna på er själva eller de omkring er när ni/de pratar! Vad är det som är så jävla roligt med en tjock person på teve? Varför är det alltid okej att kommentera, ”men gud så tjock hen har blivit”? Varför ska jag ta det som en komplimang så fort någon säger, ”nämen, har du gått ner i vikt? Jo, jag tror minsann att du har gått ner i vikt!”? Varför är det okej att predika om hur farligt det är med övervikt, för det ”är minsann så”, och folk är bara ”oroliga över din hälsa”? Era skenheliga jävlar, säger jag bara! Jag är en människa som alla andra! Jag belastar samhället på samma sätt som gemene människa! Våga fan inte komma med någon jävla bullshit och säga att jag belastar samhället mer på grund av att jag är överviktig!  

”Åh, men du är fortfarande så ung, vänta tills du är äldre så ska du få se.” Men alltså, cry me a fucking river. Ja, det är klart att det finns människor som får fysiska åkommor av att vara överviktig. Jag är väl inte dum i huvudet? Men jag undrar hur många fler det är som drabbas av mental ohälsa på grund av övervikt, och inte av övervikten per se, men på grund av det konstanta jävla mothugget vi överviktiga får av samhället. Snacka om att inte vara bjuden på festen! Och folk undrar varför människor mår dåligt över sina kroppar?

Öppna ögonen, för fan, om ni inte redan gjort det. Det är fettförakt, för folk är så jävla rädda för större människor som tar lika mycket plats som mindre. Det är vad det handlar om, en nagel i ögat på samhällsnormen och det är folk rädda för. Vakna, för fan.

Over and fucking out.    

Att ta tillbaka makten över ens eget värde

Ibland när jag inte har något att göra och har massor av tid att slå ihjäl så kan jag ställa mig i mitt badrum och dra på mig den mest glamorösa sminkningen jag någonsin gjort, med lösögonfransar, läppstift och hela kittet. Ibland har jag teman, som nittiotal eller åttiotal. Ibland testar jag mina kunskaper och skicklighet. Sedan tar jag säkert tjugo bilder, tvättar av mig sminket och fortsätter leva mitt liv. Vad händer med de tjugo bilderna? 99.9% av dem får aldrig se dagens ljus i sociala medier. Varför? För att bilderna är bara för mig.

Men herregud, tänker ni nu, usch så självcentrerat och löjligt! Vad ska jag ha bilderna till? Att titta på mig själv? Ja, faktiskt.

Det är ingen hemlighet att många av oss lever under det konstanta trycket från samhällsnormen att vara attraktiv. Vi måste vara snygga, för av någon outgrundlig anledning så är det just det som definierar oss idag i samhällets ögon—skönheten. Inte våra intellekt, inte vår moral… vår skönhet. Det är bara det att den norm som finns idag, speciellt för kvinnor, är så absolut ouppnåelig. Hur vet jag det? Hur kan jag sitta här och skriva att det är så? För att bilder vi ser i media, i film, i allt annat än verklighet, är retuscherade. De på bilderna ser inte ens ut så. De förlänger halsarna, förstorar ögonen, skjuter ner axlarna och nyckelbenen, tar bort stora delar av kroppsfettet med en liten penna i ett dataprogram… det är inte på riktigt.

Något som är på riktigt, å andra sidan, är mina bilder på mig själv.

Jag vet vad många tänker. Många tycker säkert att selfies är löjligt och absurt, att det bara är osäkra och töntiga människor som tar selfies och att alla bara gör sig till på sina bilder. Jag har många gånger tyckt att selfies, det är bara töntigt. Jag har varit en av dem som faktiskt tyckt så. Varför måste vi ha sådant bekräftelsebehov? Men sedan förstod jag att det många gånger inte handlar om att få bekräftelse från andra, utan från sig själv. Det är nu vi kommer till kärnan, mina vänner; självbekräftelse. Känslan av att duga. När jag har mina dåliga stunder, då jag hatar mig själv och tycker att jag är fulast i världen, då kan jag gå in i mitt album på min telefon och scrolla igenom alla de bilder jag tagit på mig själv som jag tycker ser fantastiska ut och så mår jag lite bättre. Det handlar inte ens om hur jag ser ut på bilderna, det handlar om känslan jag hade när jag tog dem. Det handlar om det faktum att det bara är jag som ser dessa bilder och att det är jag som bestämmer hur, när och varför de kommer upp till ytan. Det handlar om att ta tillbaka makten över ens egen kropp och bli den enda som dömer. När jag lägger upp en bild på sociala medier så har jag redan genomgått processen med att själv döma bilden och därför har det blivit oviktigt för mig hur många likes bilden får eller hur många som kommenterar. Bilden jag lägger upp brukar oftast vara den bild av mig som jag tycker representerar mig själv bäst för stunden. Många av de bilderna jag tycker ser allra bäst ut, dem lägger jag inte ens ut. Dem behåller jag för mig själv, och vet ni vad? För mig har det stärkt mitt självförtroende oerhört. Jag har aldrig haft så bra självförtroende som jag har idag.

Oavsett om en lägger ut sina bilder eller inte, om en lägger ut alla eller någon enstaka, så finns det ingen som har rätt att döma personen för att hen har hittat en bild som hen är så nöjd med att hen väljer att frivilligt lägga upp för alla att se. Vi måste sluta titta på självförtroende och självacceptans som något fult och ovärdigt, speciellt för kvinnor. Jag tar inte selfies för andras skull, utan för min egen. Jag tar selfies för att jag vill skaffa mig ett vapen mot mina dåliga tankar. Jag tar selfies för att jag vill ta tillbaka makten över min kropp och mitt eget värde.

Varför tar ni selfies?  

Som den gamla filosofen sade

Såhär i uppvaknandet av 2016 så sitter jag återigen och reflekterar över mitt gångna år, såsom en brukar göra en torsdagskväll medan maten står på spisen och tvättmaskinen går. Vem är jag? Vem var jag igår? Vem var jag förra året? Den ständiga frågan om vem jag är återkommer ofta, och aldrig känns det som att jag riktigt får något svar.

Det kan kännas som om jag är på rätt väg men så plötsligt händer något som slungar mig tillbaka flera mil; någon säger något, en annan missförstår. Någon tycker något, en annan tycker annorlunda. Någon visar något, en annan ser något annat. Så står jag där och tvivlar på mig själv, på den jag är. Och så om igen. Det är en ständig iteration som gång på gång filar ner mig, som ett slipband som bara går runt och runt på en träbit. Till slut finns det inget kvar.

Nåja, fullt så dramatiska ska vi inte vara. Men metaforen kvarstår. Det tar mycket energi att försöka stå stadigt i ens åsikter om en själv när en ständigt blir påmind om att andra också har åsikter om en själv och precis som alla andra åsikter så är det ju ens egna som räknas––eller hur? Vilket alla andra också säger, om sina egna åsikter (om mig och alla andra).

Fan också, nu blev det för mycket vitlök i maten och jag som ska till tandläkaren i morgon.

Det enda som är konstant är förändringen, var det en gammal filosof som en gång sade och det stämmer nog. Vi går alltid igenom förändringar, somliga beroende på miljö och somliga beroende på situation. Iterationen är ändlös och konstant, år ut och år in. Det är som en kniv i hjärtat men samtidigt en lättnad: det är inte bara jag.

Jag är inte densamma som jag var förra året, på gott och ont.  Igår var jag en människa, idag en annan. Vem är jag i morgon?