Det lider mot jul. Idag är det Lucia, vilket betyder att det
inte ens är två veckor kvar till julafton. Det betyder också att det bara är
elva avsnitt kvar av årets julkalender. För detta sörjer jag. Ja, jag är vuxen
och tittar fortfarande på julkalendern. Emellertid har årets julkalender varit
lite av en snackis––eller, kanske snarare en jättesnackis. Svenska folket tycks
ha delats upp i två lag: de som älskar den och de som hatar den. Ena laget
säger att det är det bästa som har hänt i svensk television på tjugo år, att det
äntligen kommer ett lärorikt program för både barn och vuxna. Andra laget säger
att det är en skymf mot julen att visa något sådant, att deras barn minsann
inte tyckte att programmet var något bra och att det var bland de värsta program
de någonsin sett.
Men hur kommer det sig att ett
program på knappa femton minuter varje dag i tjugofyra dagar kan skapa så
mycket uppseende? Vad jag vill minnas så har ingen annan julkalender under mina
tjugotre jular väckt så mycket ilska som denna så vad är det då som gör att
just denna sticker ut så mycket?
Jag börjar med programmets brister
(enligt många):
1. Programmet är inte
en följetong
Tydligen anser många att en julkalender ska vara en
följetong, att det måste finnas en överhängande berättelse och att det ska
komma ett klimax och en upplösning på julafton, det tjugofjärde avsnittet.
Annars blir det ointressant och ger ingen julkänsla.
2. Historielektioner hör
till skolan, inte teven
Enligt många som kommenterat julkalendern (läs: vuxna
människor) så anses inte konceptet med historia höra hemma i en julkalender.
Många tycker att barnen får tillräckligt mycket historia på skolan, så varför
ska de då behöva spendera femton minuter varje dag i tjugofyra dagar med att lära sig historia? Inte okej, enligt vissa.
3. Programmet
innehåller uppseendeväckande material
Barnen i programmet får dricka (alkoholfri) öl och få lära
sig om ”vuxenskönt”, döden och fattigdom––allt som barn inte vill veta av och allt som vuxna kanske tycker känns jobbigt
att prata om ifall det skulle råka vara så att ett avsnitt av julkalendern
skapar frågor som barnen vill ha svar på. Därför får en julkalender inte innehålla dessa ämnen, tycker vissa.
Låt barn förbli oskyldiga, menar en del.
4. ”Mina barn tycker
inte om julkalendern, och det är det värsta jag sett!”
Många föräldrar klagar på SVT för att deras barn inte tycker
om julkalendern och för att det är det värsta program föräldrarna har sett. Det
finns inte så mycket mer att säga om den punkten, för den är ganska enkel (för
alla vet ju att det är SVTs skyldighet att se till så att alla barn och vuxna
tycker om programmet).
Det finns säkert fler brister, tycker många, men jag kände
för att gå vidare för tillfället. Så, istället räknar jag upp några av
programmets fördelar:
1. Programmet är inte
en följetong
För en gångs skull verkar det som att skaparna av
julkalendern har valt att fokusera på ett vettigt innehåll istället för en
forcerad berättelse. Detta har, i sin tur, resulterat i att programupplägget
inte blivit en följetong, utan istället tjugofyra semi-fristående delar som går
att se helt på egen hand. Visserligen går det att argumentera för att skaparna
hade kunnat göra det hela till en följetong om barn som reser i tiden, men då
också gjort det hela till något förlegat och något som redan gjorts så många
gånger. Det är bättre att barn kan få lära sig att det inte alltid behöver vara
en följetong, att allt inte alltid behöver ha en dramatisk handling och att
dokumentärformatet inte är så fy och skam ändå.
2. Historielektioner
hör till vardagen
Det är viktigt att alltid komma ihåg vår historia. Så
argumenterar i alla fall jag. Efter femton år i grundskola, gymnasium och
universitet så lär jag mig fortfarande saker genom julkalendern, och jag vet
inte hur föräldrar tänker men jag tycker i alla fall om att lära mig saker. Jag
slår även vad om att mina kära föräldrar är glada för att jag tycker om att
lära mig saker och vill säkerligen att jag lär mig så mycket jag kan. Därför
tycker jag att det är helt absurt att många vuxna kritiserar julkalendern just
för att den lär barnen något. Sätt er istället ner och lär er tillsammans med
barnen. Se inte ner på kunskap, för det är den största otjänst ni någonsin
kan göra era barn.
3. Programmet
innehåller uppseendeväckande material
Barn daltas alldeles för mycket med i dagens samhälle. Det
är precis som om många vuxna vill skydda sina barn till den gräns att de
skyddas från att lära sig hur världen ser ut, och i detta fall, hur världen har sett
ut. Många av de barnprogram som skapats under senare år håller sig så ytliga
att de nästan hjärntvättar oss med sin ytlighet. Barn är inte idioter––de
förstår koncept som döden, fattigdom, empati, sympati. De förstår saker och kan
hantera saker, så varför försöka skydda dem från det oundvikliga? Årets
julkalender tar upp många punkter där barn idag säkerligen tänker till en extra
gång och kanske till och med blir mer förstående inför hur världen ser ut. De
kanske till och med känner en tacksamhet för att de lever just nu och inte
under 1800-talet. Vad gäller sexualkunskap så förstår barn mer än vad vi kanske
vill tro. Jag var själv väldigt ung då jag förstod hur barn blev till, och det
krävdes inget snack med mina föräldrar om ”blommor och bin”, eller någon
julkalender som tog upp ämnet, utan det räckte med att leva under nittiotalet.
År 2015 är inte annorlunda. Sex är ingenting nytt, för varken barn eller vuxna.
Om föräldrar tycker att det är jobbigt att svara på frågor om det eller är rädd
att barn ska få konstiga idéer, ja, då är det föräldrarnas ansvar att uppfostra barnen, inte SVTs.
4. Många älskar den, andra
hatar den
Visst är det fantastiskt att vi faktiskt kan tycka olika i
dagens samhälle? Detta är den första julkalendern jag tycker är bra sedan Tjuvarnas Jul som sändes 2011. Jag
tvivlar även på att jag är ensam om att tycka att många av de julkalendrar som
har visats inte varit särskilt bra. Inte heller är jag ensam om att inte ha
brytt mig ett skvatt. Som barn tittade jag alltid på julkalendern, men det var
inte alltid jag tyckte om den, och om jag inte gillade julkalendern så gjorde
jag något annat. Det var ingen idé att klaga till mamma, för hon hade bara sagt
åt mig att byta kanal eller gjort något annat i femton minuter. Men det är ju
så det är: alla kan inte alltid älska allting hela tiden.
Det är nog ingen hemlighet att jag tycker att årets
julkalender är en av de bästa julkalendrarna som någonsin sänts. Hade jag varit
barn nu eller om denna hade visats då jag var barn så skulle jag ha varit
viking resten av dagen då det avsnittet visades, eller riddare då det avsnittet
visades. Jag hade velat smaka på skärpsoppa och åkt till Amerika med båt. Jag
tror inte att jag var ett konstigt barn, för jag skulle tro att många barn gör
samma sak idag som jag skulle ha gjort. Om inte, så är det inte världens
undergång. Programmet är knappa femton minuter om dagen i tjugofyra dagar om
året. Det är inte ett program som avgör huruvida det kommer bli jul eller inte,
för det blir alltid jul varje år, vare sig vi vill det eller inte. Föräldrar
måste sluta kritisera och moralisera det deras barn gör och istället låta dem
göra det själva, annars kommer barnen aldrig kunna skapa sig egna åsikter om
saker och ting. Människor måste även sluta vara bittra över att allt var bättre
förr (jag vet inte hur många gånger jag har sett att folk har dragit upp julkalendrar
som visades under sjuttio- och åttiotalet) och istället endera acceptera att
tider förändras eller ta eget ansvar för att låta barnen uppleva samma som de
själva fick uppleva. Tips: på SVT Öppet
Arkiv finns många gamla julkalenderfavoriter, som bland annat Trolltider.
Framför allt så vill jag väl
kanske att folk ska sluta vara så otroligt egoistiska och egocentriska, för det
är lite det som detta handlar om: att just din
åsikt om hur en julkalender ska vara är den rätta åsikten och att SVT borde
rätta sig efter den. Ni som nu kanske tycker att jag inte ska säga så mycket då
jag inte själv har några barn: ni har rätt, jag har inga barn. Men jag har ju
själv varit barn. Det har vi alla, och jag vet inte vad ni tycker och känner,
men jag kommer i alla fall ihåg min barndom väldigt väl och hade definitivt
inte uppskattat––varken då eller idag—att mina föräldrar kritiserade och
moraliserade det jag tyckte om eller inte tyckte om. Jag hade heller inte uppskattat att mina
föräldrar alltid stred mina strider åt mig, för då hade jag aldrig lärt mig att
själv strida. Spara hellre energin till något ni brinner för, och jag tvivlar
på att det är SVTs julkalender.
God jul på er, och ta hand om
varandra.
