Hur långt ska vi låta hatet gå?

Hat. Skadeglädje. Illvilja.

”Slit ut hans ryggrad levande!”

”Ser jag honom i mina trakter ska jag rövknulla honom!”

”Nej fan, knäck av en sopkvast och kör upp i röven på honom. Se bara till att den kommer ut genom munnen med buken.”

Tio likes. Tjugo likes. Trettio likes… och siffrorna ökar.

Det är ganska hemska kommentarer, eller hur? Grova, sadistiska, otäcka. Tagna ur sin kontext skulle vem som helst undra vilka psykopater som skulle skriva något sådant. Ni skulle undra vilken stackars människa som måste stå ut med att något sådant riktas mot henom.

När jag sedan talar om att det handlar om reaktionerna på en artikel som sprids angående Anders Eklunds—mannen som bland annat ligger bakom det omtalade Englamordet—misshandel på en svensk anstalt i somras, skulle ni då helt plötsligt se på kommentarerna annorlunda? Från både kommentarerna och delningarna på sociala medier att avgöra, så skulle ni nog det. Men varför? Antagligen för att många av er har någon form av tanke om att rättvisa snarare handlar om hämnd än om något annat, för det är väl rättvist att en person som förgripit sig på ett barn och sedan dödat denna oskyldiga lilla varelse ska få sin ryggrad utsliten medan hen fortfarande lever! Eller…?

Jag förstår att människor vill uttrycka sin ilska över vad mannen har gjort—för visst är det ett fruktansvärt brott, alltid! Men jag undrar om det verkligen är värt att spy ur sig sådana grova, otäcka saker, bara för sakens skull? Vad vill folk ha sagt med dessa kommentarer? Att de tycker att det som mannen har gjort är fruktansvärt? Tycker du inte det borde du sitta inne med honom, för då är det något i ditt huvud som inte stämmer överens med hur ett civiliserat samhälle fungerar. För den sakens skull behöver du varken ta upp våldtäkt, spetsning eller någon annan tortyrmetod.

Åter igen efterlyser jag den större människan, det konsekventa tänkandet, och humaniteten och ödmjukheten. Ingen behöver tycka om denna man. Ingen behöver sympatisera med honom, eller ens önska honom någon som helst lycka i livet. Men att hetsa varandra genom att på sociala medier sprida de sätt som ni tycker att han ska dö på?

Hat föder bara mer hat; pöbeln må vara förklädd med sociala medier, men det är fortfarande pöbeln. Ta istället ett kliv tillbaka och rannsaka er själva: är detta verkligen det ni vill stå för? Vill ni vara de människor som önskar andra döden, eller vill ni hellre vara människor som kan behärska er när det kommer till allmänna utrymmen? Finns det ingen gräns på vad som är okej och inte okej vad gäller internet, cyberrymden och frånvaron av verkliga samtal människor emellan?

Hur långt ska vi låta hatet gå, och hur länge ska vi tolerera oss själva att falla till en sådan primitiv nivå att vi önskar att slita ut någons ryggrad levande?

Främst av allt vill jag bara få bort hatet från mitt nyhetsflöde på Facebook.

Vad hände med den större människan?

Jag har berört ämnet tidigare, och samtidigt som jag vet att det är något som pågått länge, så känns det ändå som något relativt nytt, något som trendar 2014. Jag kanske har fel, och jag kanske är något ignorant, men personligen har jag inte stött på begreppen förrän i år: rasifiering. I all ärlighet kan jag förstå konceptet, och förstå viljan att föra kampen om att ta plats som något annat än just vit. Det finns en historia som styrker deras kamp och det finns en känsla av att någon slags rättvisa borde skipas, trots att rättvisa är svåråtkomligt i dagens samhälle. Jag som privilegierad och vit har egentligen ingenting att säga om saken, på grund av att: nej, jag vet inte hur det är att vara förtryckt på grund av hudfärg eller kultur.

Det finns en generell ignorans bland normen idag—en ignorans som antagligen alltid funnits—där människor helt enkelt inte ser problematiken som många rasifierade ser, och de som identifierar sig som rasifierad vill ofta höja frågan, göra den synlig även för normen. Det talas om separatism, om utrymmen som exkluderar vissa folkgrupper (vanligtvis normen), och där rasifierade kan få ta utrymme utan att behöva sänka garden. Jag förstår tänket, precis som kvinnor kan tycka att det är viktigt med forum och rum för enbart kvinnor, och detsamma för män. Jag kan förstå trygghetskänslan, där en kan tala om sina problem med människor som kanske upplever liknande problem. Jag kan förstå vikten av att känna sig inkluderad i en grupp där alla kämpar för samma sak. Trots allt, så känner vi oss alltid som starkast då vi har uppbackning.

Samtidigt som jag kan förstå tänket, förstå syftet, så kommer ändå den där sugande känslan i magen—ni vet, den där känslan en får när en inte är inkluderad. Åh, tänker jag då, det är alltså såhär de som identifierar sig som rasifierad alltid känner sig annars? Ja, så kan det nog mycket väl vara. Är det en skön känsla? Nej. Det är det inte. Om något, så är känslan oerhört obehaglig.

Nu förstår jag deras kamp ännu bättre.

Men sen uppdagas det: separatismens syfte med att få normen att inse, precis som jag gjorde, hur det känns att bli utestängd, att inte få ta varken plats eller ton genom att utöva denna separatistiska agenda, och någonstans inom mig skriker empatin och stampar med foten, ”är det såhär vi löser problemet?”

Löser vi problemet genom att återigen tänka i vi och dem? Är det inte vi-och-dem-tänket som har lagt grunden till allt ont? Rasismen, sexismen, nazismen, fascismen… alla tänker i vi och dem, och nu används alltså eld till att bekämpa eld? Vad hände med att vara den större människan? Vad hände med att inte sjunka till deras nivå, och istället lösa problemet som de konsekvent tänkande individer vi är? Uttrycket, ”don’t get mad – get even”, dyker spontant upp i mitt huvud, tillsammans med filmklichéer som, ”take what you can; give nothing back” och ”är du inte med oss, är du emot oss”. Det talas om en revolution, folk skriver ”fuck god ton”, och rollen som förövare påtvingas människor som aldrig ens lagt en tanke till att det skulle vara något som skiljer vita från rasifierade. Vita dras med en historia och ett kulturarv som är allt annat än vackert, och måste, enligt denna revolution, leva med konsekvenserna. Men hur kan vita bli tvingade till att ta ansvar för vad som hände generationer tidigare? Hur kan en hel folkgrupp bli tvingad att skörda de frön som såtts för flera hundra år sedan i form av att axla rollen som den som har fel?

Är det inte viktigare att vi som samhälle tar ansvar för hur vi vill att framtiden ska se ut? ”Lämna det bakomflutna före dig”, som ett så klokt vårtsvin en gång sade.

Frågan om rasism är självklart oerhört viktig, och som det ser ut idag, i vårt land—och i hela västvärlden—så är det näst intill omöjligt för vita att på något sätt utsättas för rasism, eftersom att vi är normen och en tydlig majoritet. Därför är det inte konstigt att det handlar om vitas fördomar mot andra etniciteter när det talas om rasism. De vita—däribland jag själv—bör därför heller inte ropa, ”rasism! Rasism mot vita!” så fort vi får chansen, för tar vi ett steg tillbaka och ser över situationen, så har våra identiteter i samhället inte fått så mycket som en skråma, egentligen. Som jag har skrivit om tidigare, så handlar det kanske mer om diskriminering i ett sådant skede, än ren och skär rasism. Varför? För att det inte finns någon historisk förankring i att undervärdera vita för deras hudfärg.

Tidigare har jag skrivit om kulturellt beslagtagande, något som anses göras av vita dagligen, och på samma sätt som jag då ansåg att ingen har rätt att äga kultur, så tycker jag heller inte att någon ska få applicera en roll på någon som själv inte godkänt denna roll. Minoritetsgrupper ska inte behöva bli påtvingad en minoritetsroll, och på så sätt bli behandlad som minoritet, och normativa grupper ska inte behöva bli påtvingad en normativ roll, och på så sätt bli behandlad som norm. Allt detta med undantag för de som utövar det som gör så att rollen blir mer av ett faktum än en applicering.  

Vi är alla individer, och jag tycker att vi borde börja leta reda på den större människan igen, och eliminera dem, och istället börja tänka enbart i vi.

Puss på er, och ta hand om varandra, med kärlek och omsorg.    

För lite självkritik och för mycket egoism

Jag blir så ledsen när jag ser hur människor—vanliga människor, som du och jag—uttrycker sitt mittnöje över den nya regeringen, och tar sedan ut detta missnöje över oss andra genom att uttrycka sin lättnad över att SD finns, och att detta missnöje gynnar dem.

Varför är det ingen av dessa som förstår att missnöjet de talar om till slut inte blir missnöje—det blir revolt? Och varför är det så viktigt att vara obstinat, rebellerande och motsträvig till den grad att det är bättre att rösta för främlingsfientlighet än för avskaffande av kärnkraft? Hur ser er moral ut, om ni hellre ser att flygen till er Thailandresa förblir lika billiga som innan, än ser att en ensam liten pojke, som sett sina föräldrar bli mördade och måste resa över halva jordklotet för att söka fristad i ett främmande land, blir accepterad av detta främmande land och mottagen som en av dem? En del menar att Miljöpartiet är det farligaste partiet för Sverige, men hur kan ett parti som värnar för miljön vara sämre än ett parti som föder ett främlingsfientligt samhälle?

Folk är själviska. Där är svaret. De vill inte betala högre skatt för att staten ska göra miljösatsningar—då får de ju inte råd till viktigare saker, som en ny, fin bil från 2012, eller en vårjacka à la senaste modet. De vill inte att deras skattepengar ska gå till människor som bara kommer hit och tror att allt är gratis, och sedan tar deras jobb (dem där jobben som de egentligen inte vill ha, för de tycker att de är bättre än så, fast det talar en inte högt om)! De vill ju inte förändra sig, för det är ju jobbigt.

Det finns för lite självkritik och för mycket egoism i vårt samhälle idag. Ibland kan jag komma på mig själv med att använda uttrycket ”fattig student” för att beskriva min situation, men jag kunde inte ljuga mig mer blå. Jag är inte fattig. Tvärt om, jag har det galet bra. Det enda jag handskas med, egentligen, är lyxproblem. Självklart har inte alla bara lyxproblem, och de lever faktiskt i ett enda stort missnöje. Men är det verkligen värt att rikta sig till SD för detta? Tror ni verkligen att SD är svaret på ert missnöje, när Hitler uppenbarligen inte var svaret på tyskarnas missnöje? Ja, jag vet: en del tycker att det är helt befängt att använda nazistpartiet och Andra Världskriget som en parallell till SD, men folk måste börja se dem fundamentala likheterna. Förliknar jag Jimmie Åkesson till Adolf Hitler? Nej. Menar jag att Sverigedemokrater vill utrota en hel folkgrupp? Nej. Det jag menar när jag drar en parallell till nazistpartiet och Andra Världskriget är att det också var ett missnöjesparti, ett missnöjesparti som växte och som gick över styr. Detta betyder att många som anslöt sig till dem inte nödvändigtvis trodde på deras politik, men tyckte att det skulle vara som en käftsmäll till andra politiker och deras politik. De var så upptagna med att räcka finger åt de andra politikerna, i ilska och frustration, att de inte riktigt tänkte på vad de gjorde. Detsamma gäller dem som röstar på SD enbart för att de inte tyckte att det fanns något annat parti att rösta på. En del börjar till och med att ropa ”nyval”, och hoppas att ett sådant skulle gynna SD ännu mer. När de får frågan om vad SD står för, vet de knappt en fjärdedel av vad partiet står för.

Folk är för själviska, helt enkelt, för att ens ta reda på vad som skulle gynna oss som samhälle. Istället tittar de på vad som kommer att gynna dem och deras närmsta, och bara dem, och inga andra.   

Det är precis som Pippis pappa: folk hetsar upp sig för att material blir omredigerade på grund av att tiderna förändras, och folk tycker att detta är skamligt då det ska vara så som det alltid har varit. Varför kan inte Pippis pappa vara ”negerkung”? Vad är det för fel med det? Det är ju bara ett ord.

Ja, det är bara ett ord, oavsett om det är skrivet eller uttryckt. Men då återstår frågan: om det är ”bara ett ord”, varför är det då så viktigt att behålla det? Just det, det är meningen bakom ordet, det är kontentan av ordet, av uttrycket ”negerkung”. Pippis pappa var ”negerkung”, så är det bara. Varför ska ordet ändras, när det alltid har varit så? Varför ska vi ta hänsyn till de som lever bland oss, vars mening av ordet ”neger” inte samstämmer med vår? Det är vår kultur, de måste ändra på sig! Så resonerar många av de som är emot SVT:s klippning. Det ropas ”censur” och ”skändande av svensk kultur”, medan det samtidigt vrålas att folk är för ”lättkränkta”. Motsägelsen i motståndarnas argument gör så jag inte vet om jag vill skratta eller gråta, och den enda förklaring jag kan falla tillbaka på är: egoism—oviljan och oengagemanget att ändra sig. 

Det är jobbigt att inse att en är egoistisk. Det är jobbigt med självkritik när det handlar om saker som faktiskt kan påverka andra. Det vill vi inte veta av, och det är lättare att skylla ifrån sig på någon annan. Men vi måste alla börja ta ansvar och sluta vara själviska, oavsett om att det handlar om att förstå skillnaden mellan missnöje och sympati, eller att värdera vems innebörd av ett ord som väger tyngst.  

I valets kölvatten

Det finns ett slags mörker som ligger tungt över Sverige nu. I alla fall över min del av Sverige, över min syn på Sverige, över mitt Sverige. Regeringsbytet satt där det skulle—Stadsminister Lövfen låter inte så tokigt—men trots detta, trots röd vinst, har vi ändå inte vunnit; ca 13% av Sveriges befolkning röstade på ett parti vars värdegrunder står så långt ifrån mina egna, och många andras, samt ett parti som under flera år visat sitt sanna ansikte genom näthat och våldshot. En del kanske inte tycker att 13% är så mycket, men det är var tionde du möter på gatan, var tionde du möter på bussen, var tionde du träffar på jobbet. Det kan vara personer som du och jag, våra grannar, våra vänner, vår familj.

Men det som gör mig mest ledsen är inte deras sympatisörer; det är de människor som inte tagit sig tid till att faktiskt läsa om partiet och satt sig in i vad partiet vill i andra frågor än sin kärnfråga; det är de människor som tycker att alla andra partier bara pratar strunt och vill, på något vis, vara rebelliska och visa sitt missnöje; det är de människor som inte vet vilket parti de vill rösta på, och röstar på något annat, bara för att inte behöva välja block. Det är vad som gör mig mest ledsen—det är ju trots allt Sveriges framtid vi röstar om.

Det som skrämmer mig, däremot, är de som vet vad partiet står för, och ändå röstar på dem. Dessa människor skrämmer mig mer än vad jag egentligen vill erkänna. En person som, på riktigt, sympatiserar med Sverigedemokraterna, är inte en person jag vill möta i en mörk gränd. Jag har ingenting att frukta på grund av hudfärg, men jag har något att frukta på grund av att jag är kvinna, på grund av att jag är feminist, och på grund av att jag inte sympatiserar med dem. Titta på partimedlemmarnas brottsregister. Titta på bara det senaste årets avslöjanden kring hot och hets mot folkgrupp. För några år sedan ville en av de som nu ska sitta i regeringen, slå ner folk med järnrör, kallade en kvinna för ”hora” och sade till Soran Ismail att ”detta är inte ditt land”. De människor som sympatiserar med dessa, skrämmer mig. Människor som kommer att sitta, eller redan sitter, i riksdagen länkar till rasistiska hemsidor, uttrycker sig homofobiskt och rasistiskt, hyllar nazister, kränker kvinnor och hånar folk som tycker annorlunda. Hur kan sådana människor bli framröstade av folket till att sitta i Sveriges riksdag?

Det måste vara okunskap. Jag vill inte ens tänka på möjligheten att var tionde person jag möter på gatan känner till Sverigedemokraternas värdegrund, och sympatiserar med den. Jag vill inte det. Jag vågar inte det.

Nog fick vi en ny statsminister, en röd statsminister, men såhär i valets kölvatten vill jag ännu inte hurra. Feministiskt Initiativ kom inte över 4%, Vänsterpartiet kommer inte ens ingå i regeringen, och Sverigedemokraterna har fått vågmästarrollen. Det är inte bara höstvindar som blåser nu; hela Europa känner av högervindarna som har blåst sedan Europavalet i maj. Någonstans på vägen, trodde jag att Sverige skulle ha vetat bättre.

Kanske går detta i vågor, och när högervågen kulminerar, börjar vänstervågen växa? Frågan är bara: hur mycket måste vi offra, innan vänstervågen har tagit över?

       

Det handlar mindre om rasism – och mer om diskriminering

På Allehandas hemsida publicerades det nyligen en insändare med innebörden att ”vita” inte kan råka ut för rasism. Rasism, per definition, bygger på en föreställning om att människorna är uppdelade i raser, och att vissa raser är av högre rang än andra. Rasism går hand i hand med rasbiologi, föreställningen om att det finns biologiska skillnader beroende på vilken hudfärg en person har.

Per definition kan alltså ”vita” råka ut för rasism, men visst finns det en viss sanning i att ”vita” inte riktigt råkar ut för lika mycket rasism som ”bruna”. Omvänd rasism är ett begrepp som, i sig, hänvisar till en privilegierad grupp som blir utsatt för kritik på grund av dess hudfärg—men som kanske mest motsätter deras sociala ställning, och precis som hos alla som ligger på topp, så slås alla taggar utåt.

Men hur blir det med diskriminering? Kan en privilegierad grupp bli utsatt för diskriminering? Svaret är enkelt – ja. Fördomar på grund av hudfärg är diskriminering. Det behöver inte nödvändigtvis betyda rasism, men det betyder diskriminering. Att stänga ute en viss typ av människor från exempelvis en viss typ av kultur, på grund av hudfärg, är diskriminering, på samma sätt som det är diskriminering att applicera rosa på flickor och blått på pojkar, eller att neka människor med piercingar ett arbete med kunder. Att frånta ”vita” rätten att bära en tatuering av en kontinent där majoriteten av befolkningen inte är ”vit”, genom nedvärderande uttryck, är diskriminering, speciellt i ett land där den mänskliga rättigheten, valfriheten och rätten till sin egen kropp, går före allt som har att göra med stolthet eller anspråk på olika kulturer.

Men vem har rätt att göra anspråk på en kultur? Vem har rätt att bedöma vem som har befogenhet att omfamna en kultur och anamma den? Finns det någon som kan göra denna bedömning, överhuvudtaget? Om symbolismen, det rika, kulturella arvet, förskingras då andra människor använder sig av en kultur, är det såklart en nackdel. Det är självklart att de som faktiskt känner djup samhörighet med den använda kulturen, känner sig utnyttjade och förlöjligade. Men hur långt ska vi dra känslan av förlöjligande? Har en ensam person rätt att utropa kollektivt förlöjligande, enbart på grund av att olika kulturer anammas, används och beblandas med och av folk av andra kulturer? Ska inte delningen och spridningen av den specifika kulturen hyllas, och sedan kompletteras med kunskap? Är det inte viktigare att lära ut betydelsen av just den symbolen, eller berätta historien om just det klädplagget eller just den huvudbonaden, istället för att utropa ”kulturellt beslagtagande”?

Trots att det förflutna är betydelsefullt, kan vi inte låta det prägla vår samtid. Kulturellt beslagtagande är, i sig, en negativ benämning på kulturell expansion, och menar på att de privilegierade lägger anspråk på kulturer som inte är deras egna. Men vem ska bedöma vad som tillhör vem, och vem som har rätten att utöva vad? Är det etnicitet som ska styra? I så fall går vår sociala utveckling tillbaka flera steg genom att begränsa och omringa, för att inte tala om att nonchalera de multikulturella samhällen som finns idag, med multietniska familjer, gränsöverskridande trosuppfattningar och fördjupad kulturell och religiös kunskap som finns vidspritt över världen med hjälp av vårt växande, digitala samhälle. Att fördöma någon annan på grund av att hen har anammat en bit av en kultur som hen inte verkar tillhöra, rent stereotypiskt, är lika farligt som att förminska någon på grund av hens hudfärg, oavsett hudfärg, oavsett kultur.

Äganderätt på något som är så fundamentalt för människans existens som kultur, utgör samma grund för konflikt som ägandet av land har gjort under tusentals år. Ägandet av kultur gynnar därför inte jämställdhet och rättvisa, utan hämmar det. Att tycka att det är vidrigt med en ”vit” kvinna som tatuerat in kontinenten Afrika på skuldran är inte att försvara en kultur—det är att diskriminera en kvinna, bara för att hon är ”vit”. Frågan är; hade det varit lika provokativt om kvinnan i fråga härstammat från Asien?  

En plats för alla—men inte för dig

Det är en vecka sedan nu, då jag anlänt för årets upplaga av Urkultfestivalen, vid Nämforsen i Näsåker. Urkult har alltid varit, i mina ögon, en plats för acceptans, fred och kärlek, och aldrig har jag upplevt bråk och osämja under denna ljuvliga helg som för mig har kommit att bli årets höjdpunkt.

I år var inget undantag, och medan jag stod i regnet och lyssnade på det irländska bandet Kíla, medan värmen från de dansande människorna runt mig fick regnet att kännas uppfriskande, kände jag hur mycket jag älskade friheten, älskade hela känslan av Urkult och vad Urkult står för. Till en början tänkte jag hur lustigt det var att så många kämpade för att passa in; för nog finns det folk som har sina ”Urkultkläder” i sin garderob, undanstoppade för just detta tillfälle, och nästan otänkbara att ha på sig under resten av året, och nog finns de folk som aldrig skulle vilja beblanda sig med den sortens människor som tenderar att dra sig mot Urkult, som ibland får stämpeln, ”hippies”. Men sedan slog det mig, som en blixt från en klar himmel, att är det någonstans där en måste få vara som en är, så är det Urkult. Må det då vara den en är, hela tiden, dygnet runt, eller då en försöker passa in. Folk får dansa hur de vill, klä sig hur de vill, tycka vad de vill och vara som de vill, så länge freden, harmonin och hänsynen till andra människor står i fokus.

Alla är inte som jag, som går med haremsbyxor till jobbet och som tränar på att poia på fikapausen. Men till Urkult är alla välkomna.

Det var inte förrän efteråt jag insåg att alla inte tyckte som jag. Det är tråkigt att där alltid ska finnas något att klaga på, att det alltid ska finnas något som någon annan tycker ska förbättras, och som tycker att just denna någon såklart har rätt.

Första diskussionen handlade om kött. För att vara personlig så hade jag inte dött av att äta veganskt i tre dagar, men det handlar inte om mig, det handlar om alla. På Urkults område finns något för alla; för köttätare, för vegetarianer och för veganer. Diskussionen blommade upp där vissa argumenterade för att där inte ska finnas kött (eller egentligen något från djurriket) på området, för att detta skulle vara ett fredligt ställningstagande till djurens rätt. Jag kan förstå tänket, jag kan förstå att där finns en intressekrock vad gäller inställningar och definitioner. Men vem bestämmer vad som är rätt och vad som är fel? Vem har befogenhet att vara moralpolis i det hela och bestämma vem som är ond och vem som är god? När många skenheliga argument kastades runt (och i ärlighetens namn, mest från de som förespråkade en köttfri festival) såsom ”kött är mord” och ”ekologiskt, närproducerat kött är värre än oekologiska bönor från Ecuador”, så kände jag att detta inte var i Urkults anda. Varför exkludera en viss typ av mat, bara för att det går emot en viss typ av livsstil? Om de som argumenterade för en köttfri festival hade vänt på steken (pun intended) och se det som att alla matstånd varit tvungna att servera kött, hade absurditeten varit absolut.

Ett ställningstagande som säger att ”kött är mord” är lika inskränkt som att säga att ”alla vegetarianer och veganer käkar bara morötter”. Det finns en fördomsfullhet som hämmar öppenheten och acceptansen bland människor som är oliktänkande. Varför ska där inte få finnas ekologiskt kött till de som äter kött och som inte anser att kött är mord? Varför ska där antas att det enda rätta är att vara vegan och inte äta något från djuren? Vem bedömer om vad som ska räknas som kärlek och respekt, både till människor och djur? Jag har vuxit upp med viltkött i frysen och jägare i familjen, och med älgar utanför farstubron. Ja, jag äter kött, men fördömer inte dem som inte gör det.

Självklart är frågan om djurens förhållanden en viktig fråga där Urkults ställningstagande gällande miljön spelar in. Ekologiskt kött från schyssta förhållanden är det som har serverats. Hur ekologiskt, närproducerat kött kan vara sämre än oekologiska bönor från Ecuador, förstår jag inte.  

Med det är inte bara köttfrågan som har kommit på tal i Urkults kölvatten; även notisen om extrem rasism och kritik mot festivalens ”skenmultikulturella framtoning” har uppdagats. För tydligen är inte kultur för alla. Tydligen är kultur bara till för de som kommer från den del av världen där kulturen startades. Enligt kritiken ska ”vita” inte gå omkring i klädesplagg som kan förknippas med Indien, för då har de ”stulit kulturen” från indierna. Hur kan en stjäla kultur, är då min fråga? Är inte kultur till för alla? Är inte kultur det som förenar människor, det som överskrider alla gränser? Folk kallar sig själva för ”rasifierade” och definierar alltså sig själva som stereotyperna för vissa etniciteter, och klagar över att de känner sig kränkta för att det finns människor som klär sig som dem, men som inte har samma hudfärg. Bara själva ordet ”rasifierad” får mig att rysa, och faktumet att folk definierar sig själva som rasifierade gör det hela ännu värre; de ser sig själva som offer, som de utsatta grupperna som kanske inte alls är med om mer rasism per dag bara för att de har en viss hudfärg, än exempelvis den sexism kvinnor får utstå varje dag just för att de råkar vara födda till kvinnor (och jag vet inte hur kränkta så många kvinnor känner sig för att där finns män som klär sig som kvinnor)…

Självklart måste folk få känna sig kränkta om de nu känner så, men att skylla den vardagsrasism som tyvärr härjar i världen på Urkult, känns mer som ett desperat försök att hävda sig, än en tanke som gått längre än dit näsan räcker. För det är ju inte Urkults fel att samhället i sig ser ut som det gör, att samhället i sig i dagsläget fortfarande tillåter vardagsrasismen och normaliserar det som inte ens längre kan beräknas som fenomen då det förekommer alldeles för ofta.

För att återgå till de kläder som ”vita” inte får ha på sig på grund av att det inte är ”de vitas kultur”, så kan jag personligen kasta mig i denna grav på en gång. Jag går dagligen klädd i kläder och färger som ofta förknippas med Afrika, Indien och Mellanöstern. Jag spelar musik som härstammar från Irland, Skottland, England, samt Balkanländer, och övriga platser på jorden som jag inte ens själv vet om. Jag äter pizza och kebab och tacos och vårrullar, och äter choklad och gillar att dansa till rytmer från folkmusik från olika länder. Min poäng är att jag anser mig ta för mig av kultur från hela världen, och trots att jag är ”vit” så anser jag mig inte på något sätt oförtjänt att faktiskt ta del av dessa kulturer, på samma sätt som jag inte missunnar folk från andra länder att ta del av min kultur, vad nu det är. Varför kan då inte Urkult få vara ett paradis för dem som gillar att ta del av många kulturer, samtidigt?

(Om jag ska slänga in en lite cynisk—och kanske en gnutta elak—kommentar, så tror jag att de som klagade på ”vita som stjäl vår kultur”, bara kände sig mindre speciella då de inte längre stack ut från mängden, för på Urkult är alla unika.)  

Detta blev ett väldigt långt inlägg. Summa summarum så tycker jag att Urkult borde vara den plats där alla ska känna sig välkomna, så länge de själva förespråkar harmoni och respekt, oavsett syn och åsikt.

På Urkult är det dags att lägga övertygelser, raser, religioner och politik på hyllan och bara le åt förbipasserande och dansa till de magiska rytmerna ända tills natt har blivit dag, för Urkult är en plats för alla.

Även för dig.

Mer ofta än sällan — femtiotusen laxar i en laxask

Jag borde egentligen plugga. Men snart ska jag koka mig lite kaffe, dra på mig min morgonrock och sätta mig ner med min kurslitteratur.

Jag ville bara dela med mig av veckans upplevelser, av hopp och drömmar, svek och förtvivlan (även om det inte var lika dramatiskt som jag kanske skulle vilja få er att tro).

Det började i onsdags, när jag skulle åka från Skövde till Stockholm. Tåget skulle gå 13.20, och jag var i god tid på stationen. Jag hade läst på SJs hemsida att där skulle bli lite förseningar, på grund av en riven elledning, men jag tänkte att jag lika gärna kunde sitta nere på stationen och läsa lite medan jag väntade.

Väntetiden blev längre än vad jag någonsin kunnat tro.

Inte förrän 18.00 rullade första tåget, och på Skövde Centralstation rådde det anarki. Människor hoppade på första bästa tåg, och då det första snabbtåget äntligen anlände till stationen, blev det en anstormning på perrongen. Alla var trötta, sena, frustrerade och ville inget annat än att komma till sin slutdestination. Men jag måste ändå på något vis slå ett slag på situationer som dessa, situationer som får vilt främmande människor att komma samman i en gemenskap. I onsdags var den gemenskapen fångenskapet på tågstationen (i och med att SJ hela tiden försenade med en timma åt gången var det ju ingen som kunde vara säker på om tåget verkligen skulle komma eller inte). Folk hjälpte varandra, hittade resesällskap, stöttade varandra och kunde dela varandras frustrationer. Det var kaos överallt, men i kaoset bildades en ganska fin stämning ändå, även om den var kryddad med stress, frustration och ovisshet. Jag hittade en äldre dam och en kille i min egen ålder som resesällskap. Vi höll ihop i många timmar—vaktade varandras packning, hjälptes åt att hitta information, höll ihop ifall något skulle gå fel. Vi stöttade varandra, helt enkelt, tre främlingar som bara råkat hamna i samma situation precis samma dag.

Den yngre killen valde att hoppa på första bästa tåg, och uppmanade oss att göra samma sak. För mig hade det inte spelat någon roll, men den äldre damen skulle inte till Stockholm och kunde därför bara ta ett tåg som med säkerhet gick förbi dit hon skulle. Då snabbtåget rullade in på stationen, och anstormningen kom, reste sig killen upp och tittade smått hoppningsfullt på oss. Han skulle med tåget, och även om han inte kände oss, fanns där en känsla av att han gärna åkt med oss hela vägen. Men den äldre damen ville vänta; snabbtågen gick inte förbi där hon skulle av. Hon hade inte åkt tåg på tjugo år, så jag bestämde mig för att stanna och vänta tillsammans med henne.

Killen tackade för sällskapet, önskade oss lycka till och skyndade sig sedan för att få en plats.

Jag följde honom med blicken, och vi utbytte talande blickar när han väl stod precis innanför tågdörrarna; han skulle få åka med, men de som kom precis efteråt fick ingen plats. Damen var i alla fall mycket tacksam för att jag valde att stanna kvar, och hennes tacksamhet för att jag höll henne sällskap, för att jag hjälpte henne med packningen och för att jag slapp uppleva detta kaos i min ensamhet, gjorde det hela så mycket bättre.

Jag vet inte något av deras namn, och de vet inte mitt, men vi var resekompisar.  

På fredagen var det festival. Metallica stod som dragplåster till över femtiotusen människor som alla trängdes på Gärdet i Stockholm. Jag och Theez konstaterade att det var dubbelt så mycket människor på den lilla gräsplätten än vad det är i hela Sollefteå kommun. Bara kön för att komma in till själva festivalen var kilometerlång, och trots att där egentligen inte fanns några som helst instruktioner till hur det hela skulle gå till, så ställde sig tusentals människor i kö, trofast och lojalt, för att visa hänsyn till varandra. Många ifrågasatte sina egna, hänsynsfylla handlingar, men jag njöt av tanken av att kön hade bildats av sig själv, som ett resultat av vetskapen om att anarki inte direkt leder någon vart.

Det var kallt, det var regnigt, men när det började dra ihop sig till att Metallica skulle börja spela, tog jag och Theez plats i publikhavet. Vi tog oss så långt fram vi kunde, och vi fick förhållandevis bra platser. Vi stod som inklämda i en sardinburk, jag, Theez och över femtiotusen andra, och trots att alla försökte få sig en glimt av jättarna på scenen, fanns där en gemytlighet som gjorde folk ödmjuka och vänliga.

Till och med världsstjärnorna på scenen var ödmjuka och visade kärlek till havet av människor. Grymma vibrationer låg i luften, mer ofta än sällan stod medlemmarna i Metallica med stora leenden på sina läppar medan de tog in havet av människor, sin ”Metallica Family”, och inte ens regnet kunde dämpa energin och humöret. Det blev en magisk kväll, trots ömmande fötter och rygg, fylld kissblåsa och hungrande mage. När sedan över femtiotusen människor sedan skulle ta sig bort från Gärdet, in mot staden, blev jag nästan överväldigad över alla dessa människor, hur de bara vällde fram på gatorna och vandrade omkring, i lycka och extas, och skötte sitt. Fast, det är klart… en person av över femtiotusen kan ju inte ha koll på allt—där var nog vissa som inte var så underbara och härliga som jag vill tro. Men det jag såg, det jag upplevde, var gemytlighet och gemenskap.

 

Nu har jag rabblat på om hur vacker mänskligheten kan vara ibland, så nu åker morgonrocken på, kaffet står klart att pressas, James Hetfields underbara röst strömmar ur mina högtalare, mina kursböcker ligger på bordet, och jag gör mig redo för en lång natt.

 

Jag vänder mig bort

Jag vänder mig bort

från världens hörn och kanter i din favör

för vem vill se en kvidande gris

iklädd rosenskrud och påhittad självbelåtenhet?

Det går rykten på stan

om den nya revolutionen

om ett förändrat samhälle

men allt är bara en cirkel som börjar på nytt.

 

Pöbeln, skingra er!

Det är ingen ny revolution i luften

och samhället är inte ändrat från grunden

och cirkeln är inte bruten

för en illusion är bara en illusion

och vi önskar att vi vore bättre människor

så vi låtsas att vi källsorterar

och förändrar världen via twitter

och klär oss alternativt

även om vi allt vi äger kommer från H&M

och vi är toleranta och omtänksamma

så jag vänder mig bort

från världens hörn och kanter i din favör

för vem vill se en kvidande gris

iklädd rosenskrud och påhittad självbelåtenhet?

Jag har inte delat poesi här förut, men någon gång måste ju vara den första, eller?

Trevlig helg.

När en inser att en inte var huvudakten

Känner ni till den känslan, när en inser att en inte var huvudakten? När det fanns något mer intressant runt hörnet? När gräset faktiskt var grönare på andra sidan? Det kan handla om allt ifrån att det fanns någon snyggare tre meter bort, till att bara vara uppvärmningen innan den riktiga stjärnan anlände. Givetvis ser jag mig inte själv som en stjärna—det var en metafor.

Men känslan är fortfarande densamma, oavsett var det handlar om. Det värsta är nog de gångerna en inte visste om att det skulle bli på det sättet, då en tror att en är lika uppskattad som huvudakten, tills huvudakten själv dyker upp. Jag kanske är lite väl dramatisk, men i all enkelhet så kan en säga att detta är exakt samma känsla som att inte vara riktigt lika bra som någon eller något annat. Ni vet, den känslan. Den är inte rolig. Men jag blir inte ledsen eller arg; jag blir bitter.

Det spelar ingen roll hur soligt det är på min balkong eller hur mysigt jag hade det hos Kim och Kaj i helgen, så är det de där små, negativa tankarna som tar över allt och gör mig bitter. På ett stort, vitt ark syns alltid den lilla, svarta pricken, och när du väl sett den, kan du inte glömma den, och ser den alltid först.

Kanske är det inte ens så som jag tror att det är; kanske är det helt annorlunda. Så mycket kan vara annorlunda, såsom situation, humör, ja, till och med väder. Det kanske inte ens handlar om mig som person, om mig som ”akt” utan snarare kanske om den andra personens sinnestillstånd, om vad hen behöver, om vad hen vill ha för stunden. Men även om jag vet allt detta, även om jag är fullt medveten om den mänskliga hjärnans komplexitet, så kan jag inte släppa tanken om att jag helt enkelt inte är bra nog. Jag duger inte, för jag har liksom insett att jag inte var huvudakten.    

Ingenting för mig

Precis som alla andra fredagar när jag är på väg hem ifrån Kim och Kaj och passerar Kårhuset, ställer jag mig alltid frågan varför jag går där, iklädd en plufsig vinterjacka, mjukisbyxor och en senapsgul mössa, när jag istället hade kunnat vara där inne, uppklädd och sminkad.  

Frågan dyker upp på en sekund, men svaret grubblar jag på hela vägen hem.

Egentligen är svaret enkelt; det är ingenting för mig. Ända sedan allra första gången jag var ute bland folk, på ett särskilt ställe, en särskild kväll—en kväll på Hullsta när jag var femton år—så har jag insett att nöjet med att gå ut på krogen aldrig varit ett nöje för mig. Jag kan knappt förstå hur det kan vara ett nöje för andra.

Jo, visst förstår jag hela tanken med att klä upp sig, känna sig snygg, åtråvärd och kanske till och med något mallig någon gång ibland, för att sedan gå ut och visa upp sig bland folk. För det är ju just det en gör; visar upp sig. Varför skulle en annars gå igenom hela garderoben innan en hittar de rätta kläderna? Varför spenderar en annars två timmar i badrummet, istället för två minuter? Det är en strategi. En strategi som vissa människor går flera dagar och planerar och förbereder—en strategi för att skina lite starkare än alla andra. Problemet är bara att där är trehundra andra personer som tänker exakt likadant. Det blir en tävling, om vem som kan vara vackrast, bäst och mest intressant. Alla vill vinna, och alla gör sitt yttersta för att ta hem segern. Det finns ingen plats för de som inte tar plats.  

Men jag förstår även tanken med att gå ut för att träffa människor, för att ha intressanta samtal med främlingar och att skapa nya kontakter. Jag förstår tanken med att gå ut med vänner för att umgås på neutral mark, över en öl eller ett glas vin.

Jag kan till och med förstå tanken med att ibland bara vilja gå ut för att dansa, känna musiken pulsera från golvet genom kroppen, glömma alla vardagliga bekymmer och bara vara, här och nu, i just denna stund, i just denna låt. Kanske förstår jag detta allra mest.

Men jag kan ändå inte släppa den bild som sitter så djupt rotad i mig, bilden av människor som går på krogen för att de i deras vardag inte får ta plats, eller får någon uppmärksamhet, eller helt enkelt känner sig fastklämd eller vilsen. Bilden av människor som lägger ut pengar de egentligen inte har för att köpa drink efter drink efter öl efter shot, som sedan vinglar omkring bland en massa människor och gör bort sig, och dagen efter är kvällen bara en dimma som ligger och trycker innanför pannbenet, som spänner och sträcker på sig, som vill komma ut, och som endast går att lugna ner med otaliga glas med treo och större delen av dagen tillbringandes i soffan framför teven. Är det värt det? Är smärta och illamående ett rimligt pris, för en kväll som en inte ens kommer ihåg, för ett kort ögonblick av flyktigt nöje, ett kort ögonblick av tillfällig uppmärksamhet, som ändå försvinner i mängden av de trehundra andra som gör samma sak?

För är det inte så, att vissa gånger slutar kvällen i katastrof? Kanske ångrar du att du ens köpte den där sista drinken, eller så ångrar du att du någonsin gick fram till den där personen som du velat tala med så länge, för det enda som kom fram från dina läppar, var inget annat än osmakliga kommentarer?

Min ståndpunkt är inte den, att de som finner nöje i att klä upp sig, gå på krogen, dansa till musiken, träffa nya människor, dricka sig full, glömma bort sin vardag och göra bort sig är vanvettiga. Min ståndpunkt är endast den, att det är ingenting för mig.

Det är inte så att jag aldrig har gjort det, eller att jag aldrig kommer göra det igen. Ibland kan även jag tycka att det är roligt med att irra runt bland en massa folk jag aldrig träffat, uppklädd och prålig. Däremot uppskattar jag mer intima sammanträden, med en liten grupp människor som trivs ihop, som har roligt tillsammans och som sedan går skilda vägar, med ett leende på läpparna. 

(Och framför allt, så uppskattar jag det mer där ljudnivån är mänsklig, där en faktiskt kan prata med en annan människa utan att skrika, och där en slipper lyssna på samma dunka-dunka flera timmar i sträck. Kanske är jag utomordentligt tantig, men det sticker jag inte under stolen med. )

Det andra livet

Någonstans sitter säkert någon, på samma sätt som jag själv, och reflekterar över det korta liv hen har levt. Vilka livsavgörande beslut har hen gjort? Vad går att ändra och vad är för evigt skrivet i sten? Tanken kittlar, samtidigt som den skrämmer; har jag redan valt vilket håll jag vill gå i det mest betydande vägskälet? Jag tittar ibland ut genom fönstret, ut på gatan, och tänker att jag kanske hellre velat vara någon av de som går förbi. Hur ser deras liv ut? Vad gör de? Hur mår de?

Har jag kommit till en kritisk punkt i mitt snart tjugotvååriga liv? (Eller har jag alltid befunnit mig här, på ett eller annat sätt?)

Många gånger kan jag titta mig själv i spegeln och säga till mig själv, att jag duger som den jag är, att mitt liv har en mening, att jag kommer komma någonvart, att någon kommer älska mig, att något bra kommer hända, någon gång i framtiden. Men ibland när jag ser mig själv i spegeln, känner jag mig så falsk. Jag undrar vad människor någonsin sett hos mig. Jag undrar vad det är hos mig som får människor att ens vilja se på mig.

Ibland önskar jag att jag hade det där andra livet. Ni vet, det där livet som alla har i fantasin, där en gör det en alltid velat. Jag vill resa, jag vill se världen. Jag vill träffa nya människor, binda livslång kamratskap, skaffa mig kunskap och förståelse. I mitt andra liv vill jag vara öppen, lycklig, ödmjuk, bekväm.

Det är inte meningen att vara självömkande. Jag har en svag stund. Alla har svaga stunder, på gott och ont. I morgon kommer jag vakna med en annan syn på saker och ting. I morgon kommer vara i morgon, men ändock ligger känslan kvar. Att ta så stor plats, men ändå känna sig så liten, så obetydlig. Bör jag kasta mig ut? Bör jag kliva utanför min komfortzon och börja göra saker som jag inte skulle göra, under normala omständigheter? Vart skulle det ta mig?

Det är över midnatt, och min hjärna går på högvarv genom sirap. Hade jag haft en bil hade jag kört iväg. Vart, vet jag inte. Hade jag varit hemma i Sollefteå, hade jag åkt upp till Hallstaberget. Jag hade ställt mig vid utkikstornet och tittat ut över staden, begrundat mitt liv, min dåtid, min framtid. Men nu får jag nöja mig med att sitta i soffan i min lägenhet i Skövde och titta ut på min balkongbelysning.

I det andra livet sitter jag på en uteservering någonstans i världen, och njuter av friden, av mitt sällskap och av känslan av att inte leva detta livet.    

Den bittra lilla tanten inom mig

Livserfarenheter med olika bakgrunder och olika åsikter ska inte blandas ihop och inte jämföras. Speciellt inte när alkohol är med i mixen. Och speciellt inte när man inte känner varandra, när man inte känner till varandras olika definitioner av saker och ting, såvida inte dessa definitioner kan förklaras på plats och få plats i de oändliga diskussionerna som skapas då människor med starka och olika åsikter möts i en enda stor explosion.

Ingen har egentligen rätt att döma, men ändå gör vi det. Ingen har rätt att kritisera, men ändå gör vi det. Det är som en inbyggd försvarsmekanism som säger åt oss att fälla taggarna utåt så fort vi möter motstånd, istället för att möta motståndet med öppna armar och göra något konstruktivt av det.

Jag själv lever inte som jag lär, det gör nog ingen—förutom kanske Dalai Lama. Jag försöker, och när jag träffar på någon jag vet inte innehar samma åsikt som jag själv så försöker jag att helt enkelt undvika dessa samtalsämnen. När detta inte längre fungerar, försöker jag att avsluta diskussionen.

Men ibland lyckas jag inte hålla mig själv tillbaka.

Ibland slinker hon ut, den där bittra lilla tanten som tycker att allt är jävligt och hatar världen och vill sparka folk mellan benen. Ibland slinker hon ut, den där lilla satkärringen som jag har kommit att älska—hon, den där som har lite jävlar anamma i sig och som kan säga vad hon tycker och sätta ner foten och hojta till när hon tycker något är fel, utan att bry sig om stämningen förstörs eller om folk blir irriterade på henne.

Jag försöker trycka undan henne så gott det går, för jag vet att hon är en svårhanterlig liten tant för många människor (inklusive mig själv) och kan ibland bli väldigt intensiv. Jag tar fram och matar henne ibland, när ingen annan är i närheten, eller ger henne utrymme att storma runt som hon vill då jag pratar med människor som känner denna lilla satkärring lika väl som de känner mig. Då brukar hon må bättre och till slut krypa tillbaka till sitt lilla näste djupt inne i mig, ta en kopp te och lägga sig under filten och muttra lite smått.