Som ett barn på julaftonsmorgon vaknar jag tidigt den
lördagen, den 22 augusti, och redan innan klockan slagit nio sitter vi på tåget
till Göteborg, Manda, Tuldus och jag. När vi går igenom staden bär nästan var
tredje person vi stöter på en Metallicatröja i något utförande. Vädret kunde
inte ha varit bättre. Gassande sol, stilla vind och hela Göteborg kryllandes av
entusiastiska människor från hela Sverige (och Europa) som väntar på den
största hårdrockshändelsen i Sverige 2015: Metallica på Ullevi.
Klockan fyra sätter vi oss på en
spårvagn på väg till Ullevi. Solbrillorna är på, humöret är på topp och det
spritter av förväntan i våra kroppar. Om mindre än fyra timmar ska konserten
vara igång.
Vid Ullevi är det fullt med folk,
men vi lyckas ändå komma långt fram i kön och hamnar till slut bara några meter
från staketet vid den första barrikaden, bakom the Golden Circle. Jag hamnar på
en höjd, på den breda skåra som skyddar kablarna till ljudbordet, och det ger
mig en perfekt plats. Här ser jag allt jag vill och behöver se. Människor
börjar packas runt oss, tätare och tätare för varje minut som går. När
förbandet dragit igång håller stadion fortfarande på att fyllas. Stämningen är
något annorlunda idag mot för vad den var förra året, på STHLM Fields. Nu känns
den extra laddad, extra elektrisk. Detta är en hårdrockskonsert. En riktig
sådan. Ingen festival. Inte ens i närheten. Här har alla ett mål: att se
Metallica. På ett sätt är den laddade stämningen berusande—på andra är den
skrämmande.
Meshuggah har hunnit bli varma i
kläderna. Jag vet inte om det fortfarande är deras andra låt, eller om det är
deras femte. Jag hör ingen skillnad. Någonstans strax bakom oss ropar någon, ”mosh
pit!” Sekunden senare har vi förvandlats till bollplank för levande
studsbollar. I huvudet mässar jag för mig själv, det
är en hårdrockskonsert. Det är en hårdrockskonsert. Tanten i mig börjar bli
irriterad, att folk inte kan bete sig?! Men det hela räcker i kanske tio
minuter. När Meshuggah har spelat klart lägger sig åter lugnet.
Vi väntar.
Minuterna känns som år, och snart
har det gått en timme. Ska de inte börja spela snart? Det börjar alla runt oss undra. Plötsligt är det som om en murbräcka träffar mig i sidan och vi
får lov att kämpa för våra liv (läs: vår värdighet och våra platser) när ett
gäng medelålders till äldre män tror sig ha rätten att klämma sig fram som
fettet ur en klämd pormask. Men vart är de tänkt att ta vägen? Fem huvuden
framför oss finns ett stängsel. Längre än så tar de sig inte. Men fram ska de,
till vilket pris som helst.
Tanten i mig vaknar till liv och
bryter sig fram. Jag ställer mig som en sköld mellan mig och mina kamrater och
puttar ettrigt tillbaka mot den trängande folkmassan. Kan de, kan jag. De
kallar mig för ”lilla gumman”, så jag trycker ännu mer. Jag pressar med hela
min tyngd, hela min kropp. Tanten i mig är förbannad, och förbi mig tar de sig i
alla fall inte. Jag tar smällarna för många—se, nu kommer självömkan fram. Men
skadan är gjord, pormasken är klämd. Nu står jag obehagligt intryckt i hopen av
testosteronstinna män med en armbåge knappa centimetern från min näsrygg.
Vilken sekund som helst, fruktar jag, kommer jag få den där armbågen i ansiktet,
och innehavaren av armbågen kommer inte by sig ett uns. Han ska ju ”skalla
varenda en” tills han kommer dit han vill. Jag blir räddad av Manda och Tuldus
som drar mig bort från massan, och en annan man låter mig smidigt ansluta mig
till mina vänner. Åter igen står vi något tryggt.
Vi väntar en timme till. Scenen
har börjat fyllas av en folksamling, alla klädda i vita tröjor. Är det en kör?
Kommer de framföra Ecstasy of Gold med
en kör? Ja. Ja, så måste det vara. Flera gånger utropar människor runt mig, ”nu!
Nu är det dags!”, men ingenting händer. Så vi väntar.
I massan av pormaskfett står nu en
kvinna. Hon står där länge. Jag ser inte vad som händer, men jag ser när hon
försvinner och plötsligt blir jag puttad på en gång till. Denna gång är det
inte för att någon vill tränga sig fram, utan för att flera vill ta sig så
långt ifrån den plats där kvinnan stått. På marken står nämligen ett glas fyllt
av en gulaktig vätska. Är det öl? Eller… är det där… urin? Folket fastställer på sätt jag inte vet att glaset mycket
riktigt innehåller urin. Vart glaset tar vägen senare vill jag inte veta. Jag
tar ett steg närmare Manda och Tuldus. Klockan är närmare halv tio. Tålamodet
håller på att tryta. Mina fötter gör ont, min höft värker efter den våldsamma
kampen och jag är kissnödig (borde jag kissa i en mugg?).
Konserten får väldigt gärna börja
nu.
Väntetiden blir väldigt lång, nästan så att en börjar
fundera över huruvida det verkligen är värt det. Jag menar, jag har ju faktiskt
sett Metallica förut. Men när Ecstasy of
Gold drar igång (förövrigt utan någon körsång, utöver publikens
öronbedövande vrål) är alla tvivel som bortblåsta, och de följande två timmarna
spenderas i absolut eufori, från första sång till sista. Svetten rinner och
fötter ömmar, men det spelar ingen roll. Med beundrande ögon försöker jag få en
glimt av dem på scenen. Jag skriver och vrålar så att det river och skär i
halsen på mig.
James Hetfield lovordar publiken
och sprider lite kärleksfulla visdomsord om hur musiken för oss alla samman,
som en enda stor familj, som Metallicafamiljen. En efter en spelas klassiker, publiken vrålar med och trots att de ändå är i femtioårsåldern, rockar de som om de vore trettio; Kirks gitarrsolon sitter som en smäck, Rob krabbar sig
fram på scenen som bara han kan göra, Lars trummar sig fram som en ettrig
terrier bakom trummorna och James låter precis som han gjorde då jag först
började avguda hans röst. Detta är mödan värd. Utan tvekan.
Så plötsligt är allt över. Extralåtarna
är färdiga och stadion lyser upp. Det är dags att gå hem, trött och uttömd,
sliten men nöjd.
Det var den störta rockkonserten i Sveriges historia, fick
jag veta. Över sextiotretusen besökare hade klämts in på Ullevi—slutsålt. De
lyckades förvisso inte slå Håkan Hellströms rekord på över sextioniotusen
besökare, men vem kunde egentligen ha räknat med att slå Sveriges vemodshjärta
på hemmaplan? Inte ens Metallica besitter svaret på den gåtan. De var
emellertid inte långt därifrån. De slog fjolårets konsert i Stockholm med över
tiotusen, och jag måste ändå säga att trots att förra året var en speciell
upplevelse just för att det var min första Metallicakoncert och för att
stämningen var festival och inte hårdrockskonsert, så var det ändå något
helt oförglömligt med den där kvällen på Ullevi, den 22 augusti 2015.
