Jag känner mig bitter.

Jul. Det är den tiden på året… varje år, samma sak. Och även om det är ett faktum att jul faktiskt kommer varje år, så blir jag fortfarande lika förvånad över hur lite jag egentligen tycker om julen. Självklart är det underbart att se lyckan i barnens ögon när de får öppna sina julklappar, och maten är god och stämningen är mysig. Men jag tycker egentligen inte om julen.

Mestadels kanske det beror på att jag har mått dåligt just över jul under många år, och att situationen med stress, pengar som slängs iväg på onödiga julklappar, krav och oväsen inte har gjort det hela så mycket bättre. Men jag tycker egentligen inte om julen. Eller, det vet jag inte om jag egentligen kan säga. Varje år när det närmar sig december så längtar jag till jul. Jag sjunger julsånger, jag känner sug efter julmat, glögg, pepparkakor och lussekatter. Det suger i magen av förväntan dagen innan, även om det var länge sedan jag var tillräckligt ung för att få leksaker och annat roligt under julen. Men när jag väl kliver upp på julaftonsmorgonen och sitter vid bordet för att äta julgröt, så känner jag alltid att det inte är så speciellt som jag kom ihåg att det var. Det konstanta väntandet präglar dagen, och istället för att folk ska umgås för att de vill, tvingas de nästan in i en gemenskap.

Varför ska det vara så viktigt med traditioner? Varför ska det alltid vara på ett speciellt sätt, och varför är det helt oacceptabelt att göra på ett annat sätt? Varför är man tråkig om man väljer att avstå från vissa saker, eller inte är lika entusiastiska som andra? Jag tycker inte att det är roligt att köpa julklappar åt folk endast för anledningen att köpa julklappar, och även om jag självklart tycker att det är trevligt att få julklappar (jag kan ju inte ljuga) så känns det bara så onödigt att få saker som man inte behöver och som man får bara för att man ska få öppna en julklapp. Och stressen och stöket för en (möjligtvis tre dagar) dag är helt oproportionerligt. Pengarna som spenderas, maten som lagas och sedan äts i en veckas tid, och spektaklet med tomte och julgran och Kalle Anka. Jag kanske är cynisk, men varför är traditionen så viktig? Självklart är det trevligt att träffa släkt och vänner, men måste vi ha en orsak att träffas? Måste det vara tradition att träffas en gång om året som vi gör? Att lysa upp den mörka vintern är en vacker gest, tycker jag, men varför kan vi inte bara träffas och umgås och lysa upp varandras mörka vardag av ren vilja istället för att det är tradition? Måste vi konsumera som om det vore vår sista dag i livet, och måste våra hem se ut som i en möbelkatalog?

Överlag har jag kommit fram till att jag helt enkelt ogillar ordet tradition. Det är ett ord fyllt av förväntningar, krav, missförstånd och konservatism. Vi gör si och så, bara för att det är jul. Men varför? Många av oss gör det inte av en religiös anledning, utan för att det är något vi alltid gjort den 24:e december, men hur många har faktiskt stannat upp och ifrågasatt hela jippot?

Jag har gjort det, och har kommit fram till att jag inte längre tycker om det—i alla fall inte lika mycket och på samma sätt som jag gjorde då jag var liten. Kanske är det dags för mig att skaffa mig egna sätt att fira högtider som denna? Endast döda fiskar följer strömmen.

Jag känner mig bitter. 

En till pungspark, rakt i kronjuvelerna (och jag har stålhättade skor)

Det är snart den femte december 2013. Jag är snart tjugotvå år och har fortfarande inte förstått varför samhället ska baseras på ytliga faktorer.

Hur mycket väger du?

Vad har du i bh-storlek?

Hur mycket tar du i bänkpress, då?

Har du mer än bara hakfjun då?

Hur stor är din buske?

Är du sexuellt attraktiv?

Är du attraktiv?

Du, jag ser att du har kort hår… är du flata?

Fan, varför plockar du ögonbrynen? Är du bög, eller?!

Är du rakad?

Är du rakad?!

Är du rakad?!

Tyvärr, du är rakad. Du klarade inte av att bära manligheten.

Usch, är du inte rakad?! Fan vad vidrigt!  

Män och kvinnor utsätts för en oerhörd press i samhället; de ska vara manliga, de ska vara kvinnliga, de ska vara sexuella, de ska vara villiga… när får vi människor bara vara människor? Och kom nu inte och säg att det är att vara människa att ställa alla dessa krav, för det går jag inte med på.

Media idag presenterar en bild av de olika könen som resten av mänskligheten ska följa, där mannen aldrig ler och alltid ser mystisk och tuff ut, och där kvinnan alltid är smal och petit med långt hår, överspacklat ansikte och minimala kläder. Männen måste ta kontroll och kvinnorna måste vika sig. Det är normen i media. Det är så de lär sig kommunicera i mediala kommunikationsmedel.  

’Hur stora är dina bröst? Får jag bröstknulla dig hårt?’

Nej, det får du inte.

’Oj, blev du sur nu? Din åsikt är ointressant, stumpan.’

Jaså? Men vet du vad? Då kan du gärna få känna hur det känns att få en hård, jävla spark i pungen. Psst, jag har stålhättade skor… hoppas det inte gör något? Äsch, vet du vad? Din åsikt är ointressant.  

Böckerna som legat högst uppe på försäljningslistan under året handlar om förvrängda syner på kön och genus, debatterna som förs i media handlar om förvrängda syner på kön och genus… fan, hela samhället tycks handla om förvrängda syner på kön och genus!

Ordet hen är fortfarande debatterat, att kalla sig feminist får fortfarande folk att lyfta på ögonbrynet, folk frågar fortfarande vad tjejen hade på sig kvällen hon blev våldtagen, folk retar fortfarande den tjugoårige killen som aldrig har varit full, folk undrar fortfarande hur tjejen tänkte när hon sträckte på armarna och visade sina håriga armhålor.

Jag är så jävla less nu på allt detta, så jävla förbannad och så jävla anti mot allt som har med allt att göra. Tvinga din dotter att ha på sig rosa kläder och leka med dockor, gör det bara! Säg sedan åt henne att hon inte får klä sig som hon vill, för hon kan ju bli våldtagen, det vet hon väl? Och hon måste skaffa en kille som kan skydda henne! Hon får ju inte komma hem med någon nördig liten kille med finnar och glasögon, nej! Säg åt din son att han bara får hålla på med sådant som killar ska hålla på med, sådant som är grönt och blått och svart och grått, gör det bara! Ge honom en stadig klapp på axeln den dagen han kommer hem med sin sjätte flickvän, som denna gång är en söt lite tjej i rosa kläder som inte säger ett knyst och som troligtvis blev tvingad att leka med dockor när hon var mindre.

Jag förstår att jag är osammanhängande, att jag är aningen rabiat och att många inte kommer hålla med och tycka att jag drar alla över en kam. Jag förstår att folk tycker jag verkar cynisk, och jag är cynisk. Det förstärks för var dag som går, och allt jag kan göra är att fortsätta muttra innan jag har hittat ett sätt att förändra världen.

Förändra världen… to infinity and beyond, liksom.

Det är snart femte december 2013. Jag är snart tjugotvå år gammal och har fortfarande inte förstått varför samhället ska baseras på ytliga faktorer.

Finns det någon där ute som kan förklara det för mig? Som kan få mig att förstå?

Jag utmanar dig.

Kanske behöver jag Norrland

För första gången denna höst känner jag hur jag sakta börjar sjunka in i en svacka. Jag vet inte varför, men jag känner att jag är på väg neråt. Det kanske bara är de mörka höstkvällarna, det trista vädret och de kluriga kurserna, men jag sitter nu och gnisslar tänder ångestfyllt utan någon egentlig anledning. Jag är trött hela tiden, omotiverad, oinspirerad. Jag antar att man inte kan ligga på topp hela tiden, att där måste vara några motgångar, några uppförsbackar.

Men jag förbannar höstdepressionen.

Känslan av att vilja gråta utan anledning är bland de värsta känslor som finns. Man känner sig så patetisk, så löjligt sårbar. Ska man vara ledsen, ska man vara ledsen över något speciellt, känns det som. Jag är inte ens ledsen, jag är bara… känslosam. Jag tror jag behöver något att gräva ner mig i, en bok eller liknande. I andra fall brukar jag alltid ha något skrivarprojekt jag kan dyka ner i, men jag har ju ingen inspiration till det. Det är nästan det värsta, avsaknaden av inspiration. Den äter upp mig inifrån. Det är den värsta känslan jag vet, att inte kunna få ner något på papper. Inga tankar, inga idéer, ingenting.

Det jag behöver nu, är julen. Jag behöver vintern, med snö och med varma skor och halsdukar och vantar och mössor. Jag behöver varm choklad och samtal, jag behöver stickat och filtar. Jag behöver värme, inte bara fysiskt, utan även mentalt. Jag behöver den där vinterstimulansen, och framför allt behöver jag ljuset från snön.

Kanske behöver jag Norrland.

Darret som går upp från skorna, genom benen och armarna, och ut i fingrarna när man går på nyfallen snö. Tystnaden som mjukt pressas mot öronen, och röken som bildas vid varje andetag. Ingen vind, inget regn. Snö. Varm vinterkyla. På kvällspromenaden behöver jag kunna se ett norrsken, eller ett stjärnfall. Jag vill kunna kliva in i skogen, och bara lyssna på tystnaden av den dämpade snön. 

Men det är ju alltid övergångsperioder som man måste gå igenom. Hösten är en övergångsperiod, men den känns nu ovanligt lång, och jag vill inte falla längre. 

Katatonisk

Jag tror att jag har hamnat i något slags katatoniskt läge, tror jag. Jag vet varken vad jag ska göra eller vad jag har kvar att göra, vad jag har packat och vad som är kvar. Vad ska med och vad ska vara kvar? Jag har hamnat i något slags katatoniskt läge, och kan knappt röra mig. Flytten går snart. Jag åker på torsdag morgon, och flyttlasset går på lördag. Det kännas som om allt egentligen är ordnat, men jag oroar mig ändå, för de mest absurda sakerna. 

     Vart ska vi parkera, med bil och släp? Kommer allt komma med? Kommer jag glömma något viktigt? Kommer allt få plats i min lägenhet? Är min lägenhet mycket mindre än jag tror? Har jag ens en balkong, även om jag vet att jag har det? Tankar, tankar, tankar... oro, oro, oro. 

     På söndag, så allt är ordnat, kommer jag kunna sätta mig ner och andas och ta det lugnt. På söndag kommer jag veta hur mycket jag behöver ha, hur mycket jag har glömt, hur allt ser ut och hur jag kommer trivas. På söndag ska jag träffa några av mina nya klasskamrater på en fika nånstans i stan, och det kommer kännas bra. Lite pirrigt, visst, men jag litar på min egen sociala förmåga (om inte något har förändrats drastiskt). Det är ju inte första gången jag börjar i en ny klass, i en ny skola, i en ny stad. Jag har ju gjort det några gånger innan. Visserligen har jag alltid känt någon, men inte denna gången. Däremot är vi alla vuxna människor nu, plus att jag har Kim och Kaj i samma stad, vilken är en lättnad. 

Jaja, jag kommer oroa mig tills i oktober, då jag har anpassat mig. Kanske tidigare, om jag har tur. Innan dess kommer det fortsätta ploppa upp saker som oroar mig. Det kommer komma moment som jag inte förutspått och så vidare, och så vidare. Men, hur brukar man säga, 

     "Att oroa sig idag tar inte bort morgondagens problem, utan dagens frid." 

     Ja, det är väl så det är.     

Ikväll hägrar ro i själen

Ikväll hägrar ro i själen, men ändock finns där en gnagande oro. Jag vet inte varför, och den känns inte mycket, men jag vet att den ligger där, gnagandes. 

     Egentligen bör jag inte känna oro—jag kom in på Dataspelsutvecklingen, jag har redan fått tag på en lägenhet, jag har fått godkänt studiemedel från CSN—men den finns fortfarande där. 

Kanske står jag på kanten, kanske befinner jag mig i slutet av ett livskapitel. I september börjar en ny del av mitt liv, då jag börjar högskolan, då jag flyttar hemifrån på riktigt. I september börjar en treårsperiod av studier, och efter det vet jag inte. 

     Kanske läser jag vidare, fördjupar mig i olika ämnen, nischar in mig på småsaker. Kanske söker jag mig utomlands, till Storbritannien eller USA. Ja, det är nog säkert att säga att detta är slutet på det som varit och början på något helt nytt. Det är spännande, såklart, att inte riktigt veta vad som kommer hända. Det är spännande att sitta och fundera ut hur jag ska inreda min lägenhet, hur jag ska leva mina dagar. Hur jag ska lägga upp min ekonomi, hur jag ska laga min mat, hur jag ska göra ditt och hur jag ska göra datt. Det är klart att det är spännande. 

     Oron, den ligger dock kvar. 

Men ikväll hägrar ro i själen.  

Jag gråter endast när ingen ser

Jag har alltid försökt att hålla mig avskalad. Jag har alltid försökt att låta de saker som gör mig ledsen, som gör mig arg, bara sjunka ner, i ett bottenlöst hål, och försvinna. 

     Jag brukar säga att jag måste få vara sur när jag är sur, och då är jag sur och sen är jag inte sur längre. Så enkelt är det. Men så enkelt är det inte. Inte när man är som jag, inte när man slänger ner allt i ett bottenlöst hål, för det finns inget bottenlöst hål. Det finns ett slut, en botten, där det börjar samlas på hög, alla de saker jag tror jag slängt bort för alltid. 

     Och när högen växt sig så stor, när den börjar titta fram över kanten, så börjar jag känna en orolig känsla, som om där är något som inte borde vara där. Och sedan kommer det, den där incidenten, som inte får plats, som jag inte kan slänga i mitt bottenlösa hål, som ramlar över kanten och ställer till kaos i mitt inre harmoniska. 

Men, tårar är ju bara till för de fega, eller hur? Tårar är bara till för de svaga, visst var det så? Gråter du? Nej, så kan vi inte ha det! Någon måtta får det vara! När blev du så känslig? När blev du så fjantig? 

     Så jag gråter alltid i hemlighet, då ingen annan är där. Jag gråter endast när ingen ser. 

     Får någon måtta får det vara, visst var det så? 

Nåja, det är lätt att få andra att verka som de känslolösa, de kalla, när det egentligen handlar om mig själv. Jag tillåter mig inte att känna, jag tillåter mig inte att visa vad jag känner. Det är klart att personer får en viss syn av mig—perception, kallas det visst—och när jag helt plötsligt tillåter mig själv att känna, när jag plötsligt tillåter mig själv att visa och uttrycka vad jag känner så ställs allt plötsligt på tvären, för det är ju inte likt mig att vara så ”känslig”—enligt alla andra. 

     Det är dock mycket sällan detta händer. Endast ytterst få av mina närmsta har sett mig gråta på riktigt, sett mig gråta över saker som spelar roll, som känns, och detta ytterst få gånger. Jag vill väl inte påstå att de flesta tycker det är lätt att gråta inför andra—tvärtom så tror jag att de flesta tycker det är oerhört svårt att gråta inför andra—men jag tror att de flesta ofta ser mig som en sådan som kanske gråter, men de flesta gångerna biter jag ihop och bara blundar för det som gör mig illa. 

     Till och med detta inlägg är ovanligt öppenhjärtligt för att vara jag. Detta brukar vara sådant som ingen eller ytterst få vet om mig, även om jag är helt övertygad om att jag inte är den enda som känner såhär. Jag vet inte hur många det är som läser detta som egentligen behöver veta det, och hur många det är som läser detta som inte ens känner mig, men jag skriver det egentligen inte för er skull. Jag skriver det egentligen, för min skull. 

     Som man ofta hör i filmer, ”it just got personal”.

Och sen kan mycket bero på att jag inte har fått i mig ett dugg att äta idag. Kanske.       

Högskoleångest

Alltså, jag är så sjukt nervös inför antagningsbeskedet från högskolan, som närmar sig med stormsteg. 12 juli smäller det. Det ligger liksom som ett sug i magen, oroligt och hånfullt, samtidigt som det är förväntansfullt och nästan lite hoppfyllt. Jag vet att jag har bra betyg, jag vet att jag är med i spelet, men likt förbannat sitter jag och tvivlar på mig själv och intalar mig själv om att jag är medelmåttig och att alla andra som sökt är bättre än mig och vill det mer än jag. 

      Egentligen var det inte detta som jag hade riktat in mig på då jag gick ut gymnasiet. Jag hade nog inte riktat in mig på något alls, men Dataspelsutveckling med kreativt skrivande som inriktning fanns inte ens i åtanken. När idén planterades blev den däremot prio ett och det enda valet, egentligen. Så, ett halvår har jag alltså bekantat mig med Skövde och läst Matematik 3c. Jag har tagit Högskoleprovet och fått över medel i betyg på mitt första försök. Jag har högsta betyg i princip 75% av mina ämnen, och jag ställde mig i bostadskön på startdatumet. Jag har gjort allt rätt.

     Men tänk om allt går fel? 

Tänk om jag inte kommer in på mitt förstahandsval och måste nöja mig med mitt andrahandsval? Trots att Medvetandestudier inte låter så pjåkigt, och kanske till och med är det smartare valet, rent taktiskt, så har jag ändå ställt in mig på Dataspelsutveckling och vill alltså gå Dataspelsutveckling. 

     Tänk om jag inte får en lägenhet? Även om jag vet att jag inte kommer måsta bo på gatan om jag inte får det, att jag har någonstans att bo i värsta fall, så vill jag ju så gärna ha en egen lägenhet, ett ställe som jag kan kalla mitt eget. Jag vill kunna bestämma själv, ha mina egna gardiner, ha min egen ordning på saker och ting, kunna bjuda in mina vänner utan att behöva ta hänsyn till folk jag bort med... jag vill kunna ha det där egna livet. En egen lägenhet i Skövde skulle också vara så perfekt, för jag skulle ha ett eget ställe, jag skulle skaffa mig en ny umgängeskrets på högskolan, plus att jag skulle ha Kim och Kaj på gångvägs avstånd och majoriteten av mina käraste vänner max 3 timmar bort med tåg. Det skulle vara perfekt.

     Men det är just det; det är nästan för perfekt för att det skulle kunna bli verklighet. Jag vet att man måste vara positiv och tro på sig själv, men samtidigt så sitter jag och tvivlar på min egen tur. 

Jag vill komma in. Jag vill få en egen lägenhet. Jag vill skaffa mig ett nytt och eget liv. Jag vill!

Diktatorisk demokrati

Jag har alltid tyckt att ju mer som är statligt, desto bättre, och att våra höga skattesatser inte gör så mycket, då vi får så många privilegier på grund av dem.

     Men radio- och tvlicensen tar ändå priset!

Jag förstår syftet med att ta betalt för att kunna sända kvalitetsprogram och nyheter utan reklamavbrott, och att i samma veva slänga in radio tills du spyr. Det har jag inget som helst problem med. Mitt problem är bristen på valfrihet.

    Varför ingår SVT i alla tv-paket? Det spelar ingen roll vad du har: Canal Digital, Boxer, Viasat—du har ändå alltid SVT. Att du inte har något annat val när du skaffar radio, är väl sin sak (om du inte skulle kunna välja ett radiopaket där du bara har reklamkanaler, dvs), men att du inte får välja bort SVT från ditt tv-paket är, tycker jag, samma sak som att diktera över människor. Vi kan ju välja och ta bort alla andra kanaler, så varför inte SVT? Varför ska public service vara fastspikade i allas tvapparater? 

Men okej. Att vi betalar när vi har en tv för att vi inte kan välja bort SVT, det är ändå så pass etablerat (även om det är konstigt och frihetsberövande), men nu ska vi alltså måsta betala samma avgift om man bara har en dator?

     Anledningen är att vi har idag fri tillgång till public service via nätet, och okej, det har vi ju! Men vi har även tillgång till miljoner andra sidor, som inte är public service, som är helt gratis, som vi alltså inte behöver betala för. 

    Åter igen kommer ju bristen på valfrihet in i bilden; varför måste vi betala för en tjänst som vi kanske inte ens använder? Bara för att möjligheten finns, måste vi alltså betala för den? Varför inte göra SVT till en betalsajt istället? Då man måste betala för att få se det som finns utlagt? Eller så får man ett login då man betalar sin licens, så man får ta del av det som läggs ut på nätet?
     Ja, för varför ska vi behöva betala för något som vi inte använder? Jag tycker det är fult att utnyttja det faktum att nästan alla äger en dator, vare sig man jobbar på en dator eller har en dator endast i underhållningssyfte. Om det skulle vara så att man faktiskt använder sig av svtplay eller att man faktiskt lyssnar på radio via nätet, så kan man ju lika gärna betala, men det finns ju de dataägare som går i dagar och år utan att ens skriva in så mycket som "www.svtp..." i adressfältet. Varför ska då just den personen tvingas betala för en tjänst hen inte använder? 200 kr i månaden för en tjänst man klart skulle kunna klara sig utan är mycket pengar för en fattig student som endast har CSN att försörja sig på, samtidigt som en har hyra på cirkus 4000 kr och köper mat för 1500 kr i månaden, samt andra småkostnader. Hur kan man i sina studier klara sig utan dator i dagens samhälle, då så mycket blivit digitaliserat? Och nu ska vi alltså bli tvingade att betala 200 kr i månaden, eller 2000 kr om året, bara för att vi råkar äga en dator? 

För att leva i en demokrati så känns detta märkligt diktatoriskt, måste jag säga. 

En midsommarnattsdröm

Så var det åter igen den där tiden på året, den där dagen, då man samlas familj och vänner och firar. Vad man firar, vet jag inte, och har faktiskt inte orkat läsa mig in på ämnet. Det jag vet är att man firade det i förkristen tid, och vi firar det än. 

     Men vad ska det vara bra för? Ja, om jag då visste det. 

Nej, jag ska inte vara bitter. Midsommarafton har sin charm, och det finns ju något vackert i att träffas allihop och ha trevligt tillsammans. Jag antar att jag helt enkelt hamnat utanför den cirkeln. När jag var mindre, när midsommar var något man längtade till, för man fick sitta uppe länge och lyssna på när de vuxna pratade strunt, så var jag mitt i klicken, mitt i cirkeln. Jag ville aldrig att det skulle bli morgon. Men ju äldre jag blev, desto mindre tyckte jag att de vuxnas struntprat var något att lyssna på. Ju äldre jag blev, desto lättare kunde jag urskilja vad som var allvar, vad som var skitsnack och vad som var fylleprat, och ju mer jag började urskilja allt, ju mindre tyckte jag att det var intressant och ju längre ut mot kanten av cirkeln hamnade jag.

     Nu när jag är tjugoett år, när jag inte längre är en tonåring, när det inte längre är coolt att sitta uppe och diskutera med fulla vuxna när man själv är nykter, så känner jag mig så distanserad från allt. Utanför cirkeln. Det känns som om jag bara är en åskådare som sitter på första parkett och tittar på något som mer och mer börjar likna en film jag sett alldeles för många gånger. Jag vet precis vad som kommer hända och hur det kommer sluta. Det känns som en skiva som hakat upp sig, en låt fast på repeat, och jag kan knappt vänta tills jag skaffat mig egna traditioner, egna firanden. 

     Nu ska jag inte säga att jag inte har några egna traditioner, för det måste jag ändå säga att jag har. Eller ja, traditioner och traditioner, men jag har mina vänner som jag mer än gärna spenderar högtider som denna med. Just i år, dock, var jag väldigt splittrad. Jag hade två familjer, två fester, två skyldigheter (inte i en negativ benämning), och jag lyckades missa båda. Mitt i mitt hektiska planerande missade jag den där lilla detaljen att faktiskt hinna vara med. Jag var så upptagen med att hinna, att jag missade det jag planerade att hinna. 

     Visst hann jag vara med lite på båda festerna, men det var ju uppenbart att min tajming aldrig kunnat vara sämre, men man lär sig så länge man lever. Det är ju så det måste vara.

Det som dock slog mig bara för en liten stund sedan, var att jag gått omkring hela kvällen och frågat om alla andra haft det trevligt, utan att stanna upp en enda sekund och frågat mig själv samma fråga. Så har jag det? Haft det trevligt, alltså? Mitt svar är både ja och nej. 

     Jag har haft det jättetrevligt med mina vänner, men det var uppenbart att festen gled mot sitt slut, att jag kommit i nedförsbacken, och det fanns inget någon kunde göra åt saken. Jag kom försent, helt enkelt. 

     Detsamma gäller min familj, då jag åkte precis som festen skulle till att börja, och kom tillbaka precis då festen egentligen slutade.

Om jag kunde vrida tillbaka klockan hade jag kanske prioriterat annorlunda. Jag säger ”kanske” för att jag inte vet. Av personliga själ (för personliga för att skylta med på nätet, oavsett hur ”personlig” min blogg än må vara) valde jag som jag gjorde, men i det stora hela vet jag inte om det var värt det. 

Summa summarum hade min midsommar kunnat vara bättre, men felet ligger egentligen inte hos någon annan än mig själv. 
     Jag ska försöka att inte vara bitter. 

Tant Kuf

Nu blev det helt plötsligt så, att jag bytte namn. Jag kände mig inte så vild längre, utan mer kufisk. Och jag har ju längre hävdat att jag är en tant, so there you have it; Tant Kuf.

(Förresten är det ett rätt bra namn på en blogg, tycker ni inte det? Udda och unikt, om inte annat! Vilddjur kändes lite.. kliché!) 

Drottningen på schackbrädet

Jag skrev en lång text om dagens hets om utseende och första intryck, men raderade det hela. Det kändes blasé, som om jag skrivit om samma sak så många gånger förut. Jag kom till den insikten att jag tycker att vi borde förstå vid detta laget att människan är så mycket mer än bara ett utseende.

     Vi är individer. Vi är medvetanden. Vi är filosofer. Vi är drömmare.

     Vi är oändliga.

Det betyder inte att vi lever för evigt eller att vår själ lever vidare (det kanske den gör, vem vet?) utan det betyder helt enkelt att vi är så mycket mer än vårt yttre. Vi har rädslor, vi har drömmar, vi har åsikter, vi har tankar, och vårt yttre visar inte vårt inre alla gånger.

     Förut blev jag arg så fort jag träffade en ytlig människa, men på senare tid har jag insett att vi alla är ytliga på ett eller annat sätt. Att jag tycker att någon verkar korkad och fåfäng bara för att personen ser ut på ett speciellt sätt, gör att jag i själva verket också är ytlig och fördomsfull.

     Det enda jag egentligen vill, är att alla ger insidan en möjlighet att skina igenom. En del brukar hävda att ”utsidan ger insidan en chans”, men vi måste börja vända på det, att insidan ger utsidan en chans.

Jag kan redan nu höra i mitt huvud hur vissa resonerar kring detta: ”det är bara fula personer som tänker så” och ”självklart tycker du det om ditt yttre aldrig skulle ge ditt inre en chans”.

     Det skrämmande är att jag vet att det faktiskt finns de som tänker på detta sätt. Men vad skulle hända om vi baserar vårt samhälle på utseende istället för intellekt och kunskap? Oj, men förlåt! Det gör vi ju redan! Och hur ser vårt samhälle ut?

     Tja, ungdomar mår sämre än någonsin på grund av trycket från media, sexismen är så integrerad i vårt dagliga liv att vi inte känner igen den när den stirrar på oss i ansiktet, bilden av homosexualitet blir genast två män då två kvinnor sedan länge varit accepterat i vår sexuella kultur tack vare den gigantiska porrindustrin (som förresten tåls att skylla på gällande mycket av dagens ideal), vårt samhälle bygger på fientlighet mot folk som ser annorlunda ut, hur drägligt vårt dagliga liv är beror på hur mycket vi tjänar och det enda som egentligen betyder något är hur snygga vi kommer vara på stranden eller på krogen.

     Det, mina damer och herrar, är det samhälle vi lever i idag, där utseendet är Drottningen på schackbrädet.

Hur skulle det då vara om vi skulle basera vårt samhälle på intellekt och kunskap?

     Vi skulle väl troligtvis vara mer välutbildade, skolorna skulle vara bättre, våra arbeten skulle utföras bättre, vi skulle kommit längre i vår vetenskapliga utveckling, vi skulle lägga fokus på andra saker, vi kanske skulle hittat en botemedel för sjukdomar som cancer och HIV/aids, media skulle kanske ha någon bra att komma med för omväxlingens skull, religion skulle inte längre vara en ursäkt för krig, utseende skulle inte längre vara en ursäkt för främlingsfientlighet, sexismen skulle kanske försvinna då vi inser att den inte tillför något till samhället utan snarare förhindrar utvecklingen, vi skulle troligtvis hittat ett bättre ekonomiskt system för samhället och utseendet skulle snarare vara konstanten än variabeln i en ekvation.

     För er som inte förstod referensen till ekvationen, så är det lätt förklarat: variabeln är alltså siffran som förändrar hela ekvationens värde, medan konstanten är just det, konstant, och är helt och hållet beroende av variabeln. Så tänk er om utseendet var konstanten och kunskapen och intellektet var variabeln? Det vore inte så dumt, va?

Ett ypperligt exempel på hur vårt samhälle idag är baserat på utseende är fallet med WM3 (West Memphis Three). Jag rekommenderar er alla att titta på någon utav de tre Paraside Lost-dokumentärerna, eller bara lyssna på när Marilyn Manson pratar, så förstår ni vad jag menar.  

För att summera: vi är alltså så mycket mer är vårt yttre, så börja se igenom skalen, rakt in i vårt inre.

Vi är så oändliga som vi tillåter oss själva att vara.  

Kaffestopp på en evighet

När man inte har så mycket annat för sig, så tenderar man att tänka lite för mycket. I mitt fall har jag börjat fundera (även om det är långt ifrån första gången, såklart) på livet, döden, det okända, om det finns något efter detta, om det finns något vi inte ser. 

     Jag har många gånger kommit fram till den slutsatsen att jag tror på spöken. Eller, spöken och spöken... jag tror att våra energier finns kvar. Nu vet jag att det låter som humbug och grässnack, men om man går lite djupare in på det hela, rent filosofiskt och vetenskapligt, så finns det mycket som skulle kunna, på ett eller annat sätt, styrka det övernaturliga. 

Min första fundering—och mitt första argument—är energiprincipen, den som säger att energi kan varken förstöras eller förnyas, bara omvandlas i olika former. Så låt oss nu säga att vi har en massa energi i våra kroppar (elektriska impulser i hjärnans synapser, energi med hjälp av värme, etc), energi som alltid är i rörelse. Vad händer med denna energi när vi dör? Försvinner den bara? Nej, enligt principen kan den inte bara försvinna, utan omvandlas till någon annan form av energi. Vad för slags energi?

     Jag har inga som helst svar på denna fundering, överhuvudtaget. Men det är detta som är så fint med funderingar; det behöver inte finnas några svar. En förklaring som jag har tutat i mig själv, som kanske är knasig, eller kanske helt befängd, är att vår energi kan etsa sig fast i material, och spelas om och om igen, som en gammal film. Residual energy. Kvarvarande energi, en spegel in i det förflutna om ni så vill. 

Min andra fundering är något mer filosofisk och saknar vetenskaplig assistans (men innehåller vetenskapligt bollocks). Men funderingen lyder helt enkelt; vad är själen? Är själen energi? Är själen något annat, något eget? Är det i själen vi förvarar våra minnen, våra känslor? Är själen ett slags magnetiskt fält som skapas då de elektriska impulserna går genom hjärnans synapser? Finns själen ens, eller är det bara något vi har hittat på för att försöka förklara minnet och känslor? 

     Om själen är någon annat, något vi inte kan förklara, något helt eget (ungefär som mitokondriens eget DNA), och vi förvarar minnen och det intelligenta tänkandet i den ”egna energin”, kan detta då styrka existensen av energier som fortfarande kan uppleva nuet, intelligent energy, som kan interagera med de levande? 

Min tredje fundering är helt och hållet filosofisk. Den handlar om frågan om jag vill, personligen, tro att livet bara slutar i och med döden, att vi faktiskt har ett absolut slut, eller om det kanske—bara kanske—finns något efter döden, att livet bara är ett kaffestopp på en evighet.

     På ett sätt vill jag tro att det bara tar stopp, att det bara blir svart, att det bara tar slut, att min ”lånade” energi helt enkelt hjälper till att bli en blomma eller ett träd eller vad som helst. På så sätt skulle ingenting riktigt spela roll; hur man lever, vad man gör i livet, hur man dör. Allt skulle upphöra att spela roll då man slår igen ögonen för sista gången. En del kanske tycker att det låter kallt och som att det då är onödigt att uppnå saker i livet då allt ändå bara försvinner då man dör, men då kan man se på livet som en underbar måltid; du gör ditt bästa för att laga en riktig festmåltid, och du sliter i köket flera timmar. När du äntligen får sätta dig ner och äta, njuter du av smakerna, av konsistensen och av känslan att det faktiskt var du som lagade maten. Men när du ätit upp, så är det över. Samma sak med livet.

     Men på ett annat sätt vill jag tro att det inte tar stopp, att det finns något annat i livet efter detta. Att det finns ett liv efter detta, att vi går vidare, till en annan dimension, eller vad som helst. Men inte att det bara blir svart. Självklart skulle detta betyda att det i så fall är väldigt tragiskt för dem fastnar i vår värld, som är rastlösa och oroliga, men det skulle även betyda att vi kan lägga på en helt ny nyans på vår värld, ett helt nytt djup, och allt blir genast mycket mer intressant.

Om man tänker på de olika religioner som finns/funnits runt om i världen, och om man läser in sig lite i ämnet (som jag faktiskt gjort, tro det eller ej!) så är det tydligt att livet efter detta har haft stor betydelse hos alla folkslag, i alla religioner. De som först kommer fram i mitt huvud är Himlen och Helvetet, Valhall och Nifelheim, Elysium och Hades dödsrike. Det finns många fler dödsriken, och i de flesta religioner var andar speciella, något man skulle hylla och respektera. 

     Det kommer alltid finnas människor som tror sig sett eller upplevt övernaturliga ting, om det så är skuggor, ljussken eller märkliga ljud. Själv har jag både hört och känt vissa saker, och även om jag brukar intala mig själv om att det mesta är min egen fantasi som spökar (haha, kul..) så finns ändå den där lilla rösten i mig som säger; men tänk om det faktiskt är så att—nej, där brukar jag hindra mig själv. Jag har tittat på alldeles för många skräckfilmer för att kunna vara tillfreds med tanken på att spöken finns, i alla fall på kvällen. 

     Varför man ska vara mer rädd på kvällen än dagen är dock fortfarande ett mysterium för mig.

Döden har alltså varit något som alltid fascinerat människan, så jag är ju inte ensam. Jag är inte religiös, för fem öre, och tror inte på någon högre makt (förutom möjligtvis Naturen), och jag är kluven om jag vill tro på ett liv efter detta eller inte. 

    När jag var liten så trodde jag att livet efter detta skulle bli det liv man alltid drömde om att ha i detta liv, och att livet efter livet efter detta, skulle bli det livet man ville ha i livet efter detta, och så vidare. Sedan hade jag självklart ett hopp om att döden skulle vara som i Bröderna Lejonhjärta, att man hamnade i Nangijala, och att man sedan fortsatte till Nangilima. 

Nej, varför sitter jag och filosoferar om döden?! Det är ju deprimerande... när jag tänker efter, så filosoferar jag om döden ganska mycket. Nej, inte på ett alarmerande sätt. Jag tycker bara det är intressant. Men det är på ett sätt bra; jag har hur mycket material som helst till skrivarprojekt! Toppen!

    (Frågan är bara vart allt kommer ifrån...)

Nej, nu ska jag fortsätta titta på Ghost Adventures! 

Fyra grattis och en pungspark

Grattis Sverige, kanske man ska säga. Inte för att landet riktigt fyller år, men har vi bara nationaldagen, så kanske vi måste säga grattis. Och grattis till Hasse, min styvfar, som fyller år idag! Och grattis till kusin Olivia som fyller 18 år idag! Och grattis Kungen på namnsdagen! Ja, grattis. 

Alla blir äldre, även vårt land, och man brukar ju säga ”gammal och vis”, men jag tycker vi utvecklas bakåt. JA, jag tjatar fortfarande om sexism och kampen om jämställdhet (att vi fortfarande måste kämpa för det, dvs). 

     Jag blir ärligt talat så förbannad när jag lyssnar på människor (kvinnor) som läser upp hatmeljen de fått (från män) då de yttrat sig om olika jämställdhetsfrågor, och jag blir så förbannad då jag lyssnar på konservativa jävla puckon som fortfarande är fast i tänket att det är mannen som ska försörja familjen och kvinnan ska stanna hemma, annars mår barnen dåligt. Vad fan är det för korkat påstående? Skulle barnen må sämre av att pappa är hemma och mamma jobbar istället för att både mamma och pappa är borta? Finns det något som säger att barn som växt upp med en hemmapappa mår sämre än barn som växt upp med en hemmamamma? Finns det något som tyder på att barnet mår sämre av att leva med ett lyckligt gift homosexuellt par än med ett olyckligt gift heterosexuellt par? 

     Jag har växt upp med mamma, som dessutom varit på resande fot väldigt mycket på grund av sitt arbete, och jag kan då minsann inte påstå att jag mått dåligt av det. Jag skulle snarare vilja påstå att det är tvärt om; jag hade inte varit samma ansvarsfulla, självständiga människa om jag växt upp i en kärnfamilj med en hemmamamma och en pappa som jobbar. 

     ÅH, så arg jag blir! Jag blir till och med så arg att jag inte ens ids vara resonabel i mitt skrivande! Jag vill bara drämma till dem alla i huvudet med en slägga och få tyst på dem! 

     Såg ett inslag idag om en kvinnogrupp i en fattig del av Indien som tagit till något extrema åtgärder för att skipa rättvisa mot de män som brukar våld mot kvinnor. Gulabi Gang, kallas de. Ashäftiga kvinnor. De klädde sig i rosa och gick omkring med bambukäppar. De lärde sig slåss och tågade genom byn då och då för att värva nya medlemmar och sätta skräck i männen. 

     Det skulle jag kunna tänka mig göra, för ibland blir jag så less så jag blir nästan en sån där überfeminist, en sådan som folk tror att alla feminister är som.  

Ibland vill jag bara ge alla jävla idioter en riktigt jävla pungspark (eller en käftsmäll om pungen skulle råka vara frånvarande) and be done with it.  

Andas—hur svårt kan det vara?!

Det kan hända att jag fått en släng av PMS, eller arg-på-världen-syndrom, eller något liknande, eller så är jag helt enkelt less på allt. 

Man sitter i väntan på svar från sommarjobbet—får man det eller blir man utan?—samtidigt som man väntar på svar ifrån högskolan—kommer jag in eller är mina framtidsplaner sabbade?—och medan allt detta händer (som om det inte skulle vara frustrerande nog) så blir man åter igen påmind om varför man hatar samhället. 

Det är mycket som blommar upp nu, mycket som har med sexism och feminism/jämställdhetskamp att göra. Lika gärna som jag vill vara aktiv i kampen, kämpa vid fronten, så vill jag gräva ner mig i marken och vänta på att mänskligheten ska dö ut så det får ett slut någon gång. 

    Jag menar, hur svårt kan det vara att inte se på kvinnor som ett stycke kött? Hur svårt kan det vara att låta människor se ut som de vill; tjocka, smala, långa, korta, brunhåriga, blonda, blåögda, brunögda? Hur svårt kan det vara att säga, "åh, men oj! En människa! Så trevligt!" istället för att döma utefter etnicitet, sexuell läggning, utseende, åsikter, drömmar, ambitioner, prestationer?

Hur svårt kan det vara att ha sunda syner på sex och samlevnad och veta att 9 av 10 gånger så är det inte okej att köra upp en vinflaska i en kvinnas underliv tills det börjar blöda? Hur svårt kan det vara att inse att om man säljer en unisex-skjorta så ska modellbilderna vara könsneutrala? (Och för övrigt borde de flesta inse att det inte är okej att sälja vardagskläder med hjälp av mjukporr—har vi verkligen så dålig fantasi att vi måste ta till sånt för att sälja?)

Hur svårt kan det vara (har jag frågat det förut, förresten?) av ett globalt socialt nätverk att ta bort kränkande gemenskapssidor, när det går jättebra att ta bort illustrerade bilder som delats i utbildningssyfte?

Ja, jag kan hålla på såhär hela natten. Det jag vill komma till är att jag är förbannat på att så många verkar totalt ha missat det där med sunt förnuft och ödmjukhet mot resten av världen. En del verkar ha missat hela det där grejen med att människor faktiskt mår dåligt på grund av dagens ideal, och att massmedia inte gör saken bättre. 

    Vi kommer tillslut ha hjärntvättat oss själva så att varenda människa skönhetsopererar sig, så vi tillslut inte ens kommer kunna skita själva utan att spräcka en söm som håller inne lite flabb. 

Jag vill nästan inte andas, för att det är som att andas in äckliga, jävla avgaser från makthavares fisar som lägger sig som tunga, jävla moln över vår kapacitet att tänka själva och skaffa oss egna åsikter, egna uppfattningar om vad som är vackert och värt att kämpa för. 

Nu ska jag arglyssna på Hollywood med The Cranberries och muttra ett tag innan jag går och lägger mig.

Ta hand om varandra.