Att dansa i det ensamma

Tonight, we are young, so let’s set the world on fire, we can burn brighter than the suuuun! Det vrålas med i texten medan jag kastar armar och ben runt mig i en frenetisk dans som jag önskar att världen kunde se men är samtidigt glad att den inte gör det.

Det är söndag förmiddag i 15 minuter till när detta författas, och jag sitter och reflekterar över min oproduktiva helg. Kanske är det därför min kropp vill springa, dansa, hoppa, skutta? För att jag varit oproduktiv och passiv? Eller kanske det beror på skiftet i mig—våren är snart här, trots det plötsliga snöfallet efter den omtalade solförmörkelsen jag aldrig fick bevittna.

Det kastar mig tillbaka till våren 2009. Det var sista terminen på första gymnasieåret och jag hade orangea haremsbyxor. Etanol med Urga strömmade ut ifrån högtalarna i vårt stora vardagsrum i Sollefteå. Jag var ensam hemma och dansade som om det vore på liv eller död. Den orientaliska mattan brände mina bara fötter då jag igen och igen stampade i takt med musiken. Jag skrek med i texten som jag inte kunde, men ljudvolymen var så hög att den dränkte mina fullkomligt värdelösa försök att sjunga rätt ord (på ett påhittat språk, dessutom). Jag såg sommaren vid horisonten och ville möta den halvvägs; ljuset, dofterna, gräset, grilla, myggen, bada, Urkult. Jag kände mig desperat efter sommaren och ljuset, som en blomma som sträcker sig efter dagens första strålar.

Även om jag är annorlunda idag, är längtan densamma. Jag längtar efter sommaren, efter solen, efter dofterna, gräset, grilla, myggen, bada, Urkult. Jag längtar efter den gemenskap som varmare väder för med sig. Jag vill röra på mig—jag vill resa; jag vill vara ute hela natten och kravla hem klockan sex på morgonen utan att veta om den verkligen är klockan sex på morgonen eller klockan sex på eftermiddagen; jag vill sitta i gräset med mina vänner och äta picknick och grilla; jag vill dricka kaffe på min balkong; jag vill ta bilen och bara köra dit jag känner för; jag vill ut till Aspsjön och fiska.

Jag vet att det kommer komma. Jag kan se sommaren vid horisonten, men jag vill möta den halvvägs. Så jag dansar i det ensamma, som om det vore på liv eller död, med ett stort leende på läpparna och inväntar den träningsvärk jag vet lurar bakom hörnet, och medan skriker jag med i texten som jag inte kan:

”Etanool asibr adjöö, etanol asibr adjöö!”

Och så var det det där med tvivel...

Tvivlet. Den där lilla, lilla rösten i bakhuvudet som säger åt en att en inte räcker till, att en inte duger som en är, att en inte gjorde det bra nog, att en sade något dumt eller gjorde något dumt. Tvivlet finns alltid hos oss, oavsett om vi vill eller inte. Tvivlet är en del av vår existens, och utan tvivel existerar vi nog inte.

När jag gick tredje året i gymnasiet läste jag filosofi. Där pratade vi om René Descartes och hans ”cogito ergo sum”—”jag tänker, därför finns jag”. Vi pratade även om Descartes teorier om drömmar: att vi inte ska lita på våra sinnen att tala om för oss vad som är verkligt och inte, för i drömmar känns det lika verkligt som i verkligheten. Därför måste vi själva komma fram till vad som är dröm och vad som är verklighet, och om allt känns lika verkligt i både dröm och verklighet, hur ska vi då kunna veta?  

Då räckte jag upp handen och frågade, ”men tvivel då?”

Resten av klassen tittade på mig och läraren bad mig att förklara. ”Vad menar du med tvivel?”

”Jo”, sade jag, ”i drömmar tvivlar en inte. I drömmar är det helt normalt att kaninen är rosa med lila prickar och det är helt självklart att ens följeslagare byter ansikte var tredje sekund. Vi tvivlar aldrig. I alla fall inte på om det är verkligt eller inte.”

Jag har nämligen den teorin, att vi enbart ifrågasätter verkligheten i just verkligheten. Där finns Tvivlet, denna bottenlösa avgrund som aldrig blir mätt, som aldrig får nog. Denna bottenlösa avgrund som kan spy ur sig hur mycket som helst och som en måste kämpa för att säga emot.

Ibland är tvivlet det bästa vi har. Tvivlet är ofta det som får oss att ifrågasätta vårt samhälle, ifrågasätta oss själva och som får oss att växa som människor. Tvivlet får oss att jobba hårdare och att prestera bättre. Vilka skulle vi vara om vi inte tvivlade?  

Men ibland finns det inget värre än tvivel. Ibland finns det inget värre än tanken att en inte är bra nog, att en inte duger. Ibland blir vi tagna på sängen av tvivlet och vi vet inte längre vad som är vad eller vem som är vem—

Är det du, Längtan? Eller är det Ångesten?

Ibland tvivlar vi för mycket. Ibland tvivlar vi för mycket utan ens någon reson i vårt tvivel. Ja, ibland tvivlar vi så mycket att tvivlet blir det enda sanna; tvivlet blir till slut säkerhet, och vi blir alldeles säkra på att vi inte duger, eller att vi inte gjorde bra nog ifrån oss, eller att vi gjorde något dumt.

Jag tvivlar alltid. Även när jag gör saker, tvivlar jag på om jag borde. Det finns där hela tiden, ibland på gott och ibland på ont. Jag önskar ofta att jag inte tvivlade så mycket på mig själv, att jag kunde vara mer säker och mer övertygad om att jag duger, att jag gör tillräckligt bra ifrån mig och att jag oftast inte gör dumma saker, för jag vet ju att det är den verkliga sanningen.

Men detta önskar nog alla då och då. Det viktiga vi måste komma ihåg är att vi existerar tillsammans med Tvivlet.  

Cogito ergo sum. Jag tänker, därför finns jag.