Innan jag går och lägger mig så måste jag lätta mitt hjärta.
Debatten som har blommat upp i dagarna om kroppshets och kroppsideal går mig på
nerverna.
Katrin Zytomierska hånar Stina
Wollter och alla tjocka kvinnor i tv. Hon skrattar på vår bekostnad. Hon tycker
det är oattraktivt med stora kroppar och köper inte att tjocka människor kan
vara lyckliga. Då har jag en fråga till dig, Katrin Zytomierska, och till dig
som sympatiserar med henne: är din kroppsvikt avgörande för din lycka? Är allt
som är bra med ditt liv knutet till din vikt? Om så är fallet så tycker jag
synd om dig, för jävlar vilket oerhört tomt liv du måste ha.
Men visst, många tjocka människor
är säkert olyckliga. De är säkert olyckliga för att samhället inte accepterar
dem. De är säkert olyckliga för att kommersiella klädaffärer inte har kläder i
deras storlekar. De är säkert olyckliga för att det bara är smala människor som
får synas i media. De är säkert olyckliga för att sådana som du skrattar år
dem. Men tror du inte att det är just det
som gör dem olycklig? Inte att de inte är smala?
Har du aldrig tänkt på att det är
sådana som du som gör tjocka
människor olyckliga? Har du aldrig tänkt på att det är sådana som du som driver många människor—särskilt många
unga människor, tjocka som smala—till att ta sitt liv, för att sådana som du talar om för dem att de inte räcker
till?
Hela mitt liv har jag kämpat för
att bli accepterad. Jag har alltid varit tjock, sedan jag var tre år gammal,
men vet du vad? Jag har aldrig varit olycklig. Eller jo, jag har varit riktigt
jävla deprimerad. Jag har varit så deprimerad att jag har velat ta mitt eget
liv. Jag har velat dö. Varför? För att jag inte var den smala tjejen. Jag har
sett mig själv i spegeln och hatat mig själv. Men vet du vad? Det har många av
mina smala vänner också gått igenom. De har varit så smala att de fått på sig
kläder i storlek 36, men de har ändå tyckt att de varit för tjocka. Det handlar
alltså inte om vikt: det handlar om självbild, om självförtroende och om
kärleken och förhållandet till sig själv och sin kropp.
Det är svårt att älska sig själv när
en inte blir accepterad i samhället. Det är svårt att älska sig själv när folk
som du gång på gång uttrycker hur
fula vi är, tjock som smal. Det handlar inte om kroppen i dina ögon—det handlar
om kroppen i mina ögon. Det handlar
om hur jag ser på min egen kropp och
jag tänker då inte gå ner i vikt för din skull, för att du ska tycka att jag är
mer attraktiv. Jag struntar i vad du tycker om mig och min kropp, men tro inte
att jag struntar i det du har sagt. Om det du har sagt inspirerar mig till något,
så är det att visa upp mig mer, att stå för den jag är, att stå för min tjocka,
vackra kropp. Jag är sjukt snygg. Jag är jävligt sexig. Jag är tjock, och jag är lycklig.
Jag är diktator för min kropp. Du
har ingen rätt att tillrättavisa mig om min kropp. Du har ingen rätt att säga
att min hela existens är fel. Jag finns.
Jag är tjock och jag finns. Om det är
jobbigt för dig, så vill jag bara säga dig:
men grina då.
Till alla er vars hela existens kritiseras av samhället: ni
finns också. Ni har rätt att finnas. Ni har rätt att få se ut hur ni vill, att
få älska vem ni vill, att få tro vad ni vill och att få tycka vad ni vill. Låt
inte människor som Katrin Zytomierska tala om för er huruvida ni är hälsosamma
eller inte, för vet ni vad? Det har inte hon ett jävla skit med att göra. Hon
vet ingenting. Hon vet inte hur många av dina kilon som är muskler och hur
många av dina kilon som är ren lycka. Hon vet inte vad du äter om dagarna, hon
vet inte hur ofta du motionerar, hon vet inte vilka gener du har eller vilken
livssituation du befinner dig i.
Men det ska inte heller spela
någon roll, egentligen. Inget av det ska spela någon roll, för du är du, och du
är älskad, precis som du är. Även om det många gånger inte känns så, så tro
mig: du är älskad, precis som du är.
Det är du också, Katrin Zytomierska,
och du som tycker som henne. Jag förstår att det inte alltid känns som så, och
att det är lättare att hitta fel hos andra än att ta itu med sina egna problem,
men en dag kommer du också dit. En dag kan du också älska dig själv utan att
trycka ner någon annan. En dag kommer du också få bekräftelse från den enda
person som räknas – dig själv.
Mvh,
en lycklig tjockis
