Jag
borde egentligen plugga. Men snart ska jag koka mig lite kaffe, dra på mig min
morgonrock och sätta mig ner med min kurslitteratur.
Jag ville bara dela med mig av
veckans upplevelser, av hopp och drömmar, svek och förtvivlan (även om det inte
var lika dramatiskt som jag kanske skulle vilja få er att tro).
Det började i onsdags, när jag skulle
åka från Skövde till Stockholm. Tåget skulle gå 13.20, och jag var i god tid på
stationen. Jag hade läst på SJs hemsida att där skulle bli lite förseningar, på
grund av en riven elledning, men jag tänkte att jag lika gärna kunde sitta nere
på stationen och läsa lite medan jag väntade.
Väntetiden blev längre än vad jag
någonsin kunnat tro.
Inte förrän 18.00 rullade första
tåget, och på Skövde Centralstation rådde det anarki. Människor hoppade på
första bästa tåg, och då det första snabbtåget äntligen anlände till stationen,
blev det en anstormning på perrongen. Alla var trötta, sena, frustrerade och
ville inget annat än att komma till sin slutdestination. Men jag måste ändå på
något vis slå ett slag på situationer som dessa, situationer som får vilt
främmande människor att komma samman i en gemenskap. I onsdags var den
gemenskapen fångenskapet på tågstationen (i och med att SJ hela tiden försenade
med en timma åt gången var det ju ingen som kunde vara säker på om tåget
verkligen skulle komma eller inte). Folk hjälpte varandra, hittade
resesällskap, stöttade varandra och kunde dela varandras frustrationer. Det var
kaos överallt, men i kaoset bildades en ganska fin stämning ändå, även om den
var kryddad med stress, frustration och ovisshet. Jag hittade en äldre dam och
en kille i min egen ålder som resesällskap. Vi höll ihop i många timmar—vaktade
varandras packning, hjälptes åt att hitta information, höll ihop ifall något
skulle gå fel. Vi stöttade varandra, helt enkelt, tre främlingar som bara råkat
hamna i samma situation precis samma dag.
Den yngre killen valde att hoppa på
första bästa tåg, och uppmanade oss att göra samma sak. För mig hade det inte
spelat någon roll, men den äldre damen skulle inte till Stockholm och kunde
därför bara ta ett tåg som med säkerhet gick förbi dit hon skulle. Då snabbtåget
rullade in på stationen, och anstormningen kom, reste sig killen upp och
tittade smått hoppningsfullt på oss. Han skulle med tåget, och även om han inte
kände oss, fanns där en känsla av att han gärna åkt med oss hela vägen. Men den
äldre damen ville vänta; snabbtågen gick inte förbi där hon skulle av. Hon hade
inte åkt tåg på tjugo år, så jag bestämde mig för att stanna och vänta
tillsammans med henne.
Killen tackade för sällskapet,
önskade oss lycka till och skyndade sig sedan för att få en plats.
Jag följde honom med blicken, och vi
utbytte talande blickar när han väl stod precis innanför tågdörrarna; han
skulle få åka med, men de som kom precis efteråt fick ingen plats. Damen var i
alla fall mycket tacksam för att jag valde att stanna kvar, och hennes
tacksamhet för att jag höll henne sällskap, för att jag hjälpte henne med
packningen och för att jag slapp uppleva detta kaos i min ensamhet, gjorde det
hela så mycket bättre.
Jag vet inte något av deras namn, och
de vet inte mitt, men vi var resekompisar.
På
fredagen var det festival. Metallica stod som dragplåster till över femtiotusen
människor som alla trängdes på Gärdet i Stockholm. Jag och Theez konstaterade
att det var dubbelt så mycket människor på den lilla gräsplätten än vad det är
i hela Sollefteå kommun. Bara kön för att komma in till själva festivalen var
kilometerlång, och trots att där egentligen inte fanns några som helst
instruktioner till hur det hela skulle gå till, så ställde sig tusentals
människor i kö, trofast och lojalt, för att visa hänsyn till varandra. Många
ifrågasatte sina egna, hänsynsfylla handlingar, men jag njöt av tanken av att
kön hade bildats av sig själv, som ett resultat av vetskapen om att anarki inte
direkt leder någon vart.
Det var kallt, det var regnigt, men
när det började dra ihop sig till att Metallica skulle börja spela, tog jag och
Theez plats i publikhavet. Vi tog oss så långt fram vi kunde, och vi fick
förhållandevis bra platser. Vi stod som inklämda i en sardinburk, jag, Theez
och över femtiotusen andra, och trots att alla försökte få sig en glimt av
jättarna på scenen, fanns där en gemytlighet som gjorde folk ödmjuka och
vänliga.
Till och med världsstjärnorna på
scenen var ödmjuka och visade kärlek till havet av människor. Grymma
vibrationer låg i luften, mer ofta än sällan stod medlemmarna i Metallica
med stora leenden på sina läppar medan de tog in havet av människor, sin ”Metallica
Family”, och inte
ens regnet kunde dämpa energin och humöret. Det blev en magisk kväll, trots
ömmande fötter och rygg, fylld kissblåsa och hungrande mage. När sedan över
femtiotusen människor sedan skulle ta sig bort från Gärdet, in mot staden, blev
jag nästan överväldigad över alla dessa människor, hur de bara vällde fram på
gatorna och vandrade omkring, i lycka och extas, och skötte sitt. Fast, det är
klart… en person av över femtiotusen kan
ju inte ha koll på allt—där var nog vissa som inte var så underbara och härliga
som jag vill tro. Men det jag såg, det jag upplevde, var gemytlighet och
gemenskap.
Nu har jag rabblat på om hur vacker mänskligheten kan vara ibland, så nu åker morgonrocken på,
kaffet står klart att pressas, James Hetfields underbara röst strömmar ur mina
högtalare, mina kursböcker ligger på bordet, och jag gör mig redo för en lång
natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar