För lite självkritik och för mycket egoism

Jag blir så ledsen när jag ser hur människor—vanliga människor, som du och jag—uttrycker sitt mittnöje över den nya regeringen, och tar sedan ut detta missnöje över oss andra genom att uttrycka sin lättnad över att SD finns, och att detta missnöje gynnar dem.

Varför är det ingen av dessa som förstår att missnöjet de talar om till slut inte blir missnöje—det blir revolt? Och varför är det så viktigt att vara obstinat, rebellerande och motsträvig till den grad att det är bättre att rösta för främlingsfientlighet än för avskaffande av kärnkraft? Hur ser er moral ut, om ni hellre ser att flygen till er Thailandresa förblir lika billiga som innan, än ser att en ensam liten pojke, som sett sina föräldrar bli mördade och måste resa över halva jordklotet för att söka fristad i ett främmande land, blir accepterad av detta främmande land och mottagen som en av dem? En del menar att Miljöpartiet är det farligaste partiet för Sverige, men hur kan ett parti som värnar för miljön vara sämre än ett parti som föder ett främlingsfientligt samhälle?

Folk är själviska. Där är svaret. De vill inte betala högre skatt för att staten ska göra miljösatsningar—då får de ju inte råd till viktigare saker, som en ny, fin bil från 2012, eller en vårjacka à la senaste modet. De vill inte att deras skattepengar ska gå till människor som bara kommer hit och tror att allt är gratis, och sedan tar deras jobb (dem där jobben som de egentligen inte vill ha, för de tycker att de är bättre än så, fast det talar en inte högt om)! De vill ju inte förändra sig, för det är ju jobbigt.

Det finns för lite självkritik och för mycket egoism i vårt samhälle idag. Ibland kan jag komma på mig själv med att använda uttrycket ”fattig student” för att beskriva min situation, men jag kunde inte ljuga mig mer blå. Jag är inte fattig. Tvärt om, jag har det galet bra. Det enda jag handskas med, egentligen, är lyxproblem. Självklart har inte alla bara lyxproblem, och de lever faktiskt i ett enda stort missnöje. Men är det verkligen värt att rikta sig till SD för detta? Tror ni verkligen att SD är svaret på ert missnöje, när Hitler uppenbarligen inte var svaret på tyskarnas missnöje? Ja, jag vet: en del tycker att det är helt befängt att använda nazistpartiet och Andra Världskriget som en parallell till SD, men folk måste börja se dem fundamentala likheterna. Förliknar jag Jimmie Åkesson till Adolf Hitler? Nej. Menar jag att Sverigedemokrater vill utrota en hel folkgrupp? Nej. Det jag menar när jag drar en parallell till nazistpartiet och Andra Världskriget är att det också var ett missnöjesparti, ett missnöjesparti som växte och som gick över styr. Detta betyder att många som anslöt sig till dem inte nödvändigtvis trodde på deras politik, men tyckte att det skulle vara som en käftsmäll till andra politiker och deras politik. De var så upptagna med att räcka finger åt de andra politikerna, i ilska och frustration, att de inte riktigt tänkte på vad de gjorde. Detsamma gäller dem som röstar på SD enbart för att de inte tyckte att det fanns något annat parti att rösta på. En del börjar till och med att ropa ”nyval”, och hoppas att ett sådant skulle gynna SD ännu mer. När de får frågan om vad SD står för, vet de knappt en fjärdedel av vad partiet står för.

Folk är för själviska, helt enkelt, för att ens ta reda på vad som skulle gynna oss som samhälle. Istället tittar de på vad som kommer att gynna dem och deras närmsta, och bara dem, och inga andra.   

Det är precis som Pippis pappa: folk hetsar upp sig för att material blir omredigerade på grund av att tiderna förändras, och folk tycker att detta är skamligt då det ska vara så som det alltid har varit. Varför kan inte Pippis pappa vara ”negerkung”? Vad är det för fel med det? Det är ju bara ett ord.

Ja, det är bara ett ord, oavsett om det är skrivet eller uttryckt. Men då återstår frågan: om det är ”bara ett ord”, varför är det då så viktigt att behålla det? Just det, det är meningen bakom ordet, det är kontentan av ordet, av uttrycket ”negerkung”. Pippis pappa var ”negerkung”, så är det bara. Varför ska ordet ändras, när det alltid har varit så? Varför ska vi ta hänsyn till de som lever bland oss, vars mening av ordet ”neger” inte samstämmer med vår? Det är vår kultur, de måste ändra på sig! Så resonerar många av de som är emot SVT:s klippning. Det ropas ”censur” och ”skändande av svensk kultur”, medan det samtidigt vrålas att folk är för ”lättkränkta”. Motsägelsen i motståndarnas argument gör så jag inte vet om jag vill skratta eller gråta, och den enda förklaring jag kan falla tillbaka på är: egoism—oviljan och oengagemanget att ändra sig. 

Det är jobbigt att inse att en är egoistisk. Det är jobbigt med självkritik när det handlar om saker som faktiskt kan påverka andra. Det vill vi inte veta av, och det är lättare att skylla ifrån sig på någon annan. Men vi måste alla börja ta ansvar och sluta vara själviska, oavsett om att det handlar om att förstå skillnaden mellan missnöje och sympati, eller att värdera vems innebörd av ett ord som väger tyngst.