Att dansa i det ensamma

Tonight, we are young, so let’s set the world on fire, we can burn brighter than the suuuun! Det vrålas med i texten medan jag kastar armar och ben runt mig i en frenetisk dans som jag önskar att världen kunde se men är samtidigt glad att den inte gör det.

Det är söndag förmiddag i 15 minuter till när detta författas, och jag sitter och reflekterar över min oproduktiva helg. Kanske är det därför min kropp vill springa, dansa, hoppa, skutta? För att jag varit oproduktiv och passiv? Eller kanske det beror på skiftet i mig—våren är snart här, trots det plötsliga snöfallet efter den omtalade solförmörkelsen jag aldrig fick bevittna.

Det kastar mig tillbaka till våren 2009. Det var sista terminen på första gymnasieåret och jag hade orangea haremsbyxor. Etanol med Urga strömmade ut ifrån högtalarna i vårt stora vardagsrum i Sollefteå. Jag var ensam hemma och dansade som om det vore på liv eller död. Den orientaliska mattan brände mina bara fötter då jag igen och igen stampade i takt med musiken. Jag skrek med i texten som jag inte kunde, men ljudvolymen var så hög att den dränkte mina fullkomligt värdelösa försök att sjunga rätt ord (på ett påhittat språk, dessutom). Jag såg sommaren vid horisonten och ville möta den halvvägs; ljuset, dofterna, gräset, grilla, myggen, bada, Urkult. Jag kände mig desperat efter sommaren och ljuset, som en blomma som sträcker sig efter dagens första strålar.

Även om jag är annorlunda idag, är längtan densamma. Jag längtar efter sommaren, efter solen, efter dofterna, gräset, grilla, myggen, bada, Urkult. Jag längtar efter den gemenskap som varmare väder för med sig. Jag vill röra på mig—jag vill resa; jag vill vara ute hela natten och kravla hem klockan sex på morgonen utan att veta om den verkligen är klockan sex på morgonen eller klockan sex på eftermiddagen; jag vill sitta i gräset med mina vänner och äta picknick och grilla; jag vill dricka kaffe på min balkong; jag vill ta bilen och bara köra dit jag känner för; jag vill ut till Aspsjön och fiska.

Jag vet att det kommer komma. Jag kan se sommaren vid horisonten, men jag vill möta den halvvägs. Så jag dansar i det ensamma, som om det vore på liv eller död, med ett stort leende på läpparna och inväntar den träningsvärk jag vet lurar bakom hörnet, och medan skriker jag med i texten som jag inte kan:

”Etanool asibr adjöö, etanol asibr adjöö!”