Det obeboeliga, det obeständiga och det oberäkneliga

Jag har hittills hållit mig något utanför debatten om nedläggningen av Sollefteå BB (samt avvecklingen av hela landsbygden, egentligen) helt enkelt på grund av att jag inte känner mig tillräckligt insatt. Men ibland känner jag verkligen hur irritationen och ilskan väller upp inom mig.

De största skälen till nedläggningen av BB verkar vara besparingar samt okunskap och oerfarenhet på själva Sollefteå BB. Här någonstans känner jag hur ilskan väller upp. Allt prat om besparingar: absolut, prata på—det är nog inte direkt ovanligt att landsbygdslandsting tar besparingsbeslut som betyder avveckling—och visst, fortsätt att dra paralleller till människor längre norr, som inte klagar, som måste åka tio till tjugo mil på dåliga vintervägar för att komma till en förlossningsklinik. Men när det talas om okunskap och oerfarenhet på Sollefteå BB på grund av att det föds i snitt ett barn om dagen… då kastas jag tillbaka lite till när Kinnberg-Batra sade att lantisar är lite dummare än stadsmänniskor, när Fredrik Reinfeldt sade att människor i Sollefteå helt enkelt bor på fel ställe och till alla de gånger jag själv fått frågan om jag verkligen har fått godkänt i svenska eftersom jag pratar grammatiskt dåligt. Det är elitistiskt och fult att använda stereotyper om landsbygdsmänniskor som grund för ett sådan stort och ödesdigert beslut som att stänga ner en fullt fungerande förlossningsklinik i Norrlands inland. Jag må vara dramatisk, men i mitt huvud blir det som en känga till alla som bor på landsbygden, ungefär som att de diskuterar det hela med avsmak i munnen; det blir som ett stilla förakt mot småstaden som omringas av skog, skog och åter skog i nästan tio mil.

De förblindar sig med statistik och tanken om urbanisering och struntar i att det faktiskt bor människor i dem områden de vill avveckla. Det bor människor där. Med liv, tankar, hopp och drömmar. En gång i tiden, så vitt jag förstår, var Sollefteå BB en förlossningsklinik som kvinnor gärna åkte till även om Sollefteå inte var deras hemkommun. Så vitt jag förstår så har Sollefteå BB bland den bästa statistiken i landet vad gäller lyckade förlossningar. Men så var det ju det där med att det föds för få barn där… vilket tydligen betyder att the end doesn’t justify the means. Så då väljer de att stänga och skicka gravida kvinnor i Sollefteås upptagningsområde till Sundsvall istället, som redan verkar ha problem med överbelastning. Ja, så ser verkligheten ut i Sverige idag. Pengar går före välmående. Besparingar går före folket. Men en del menar ändå att pengar och besparingar är välmående till folket.

I en debatt på SVT sade Göran Greider att det egentligen handlade om en avveckling av välfärdssystemet, att skatterna successivt har sänkts sedan Alliansens styre, och det tycker jag verkar som en ganska rimlig förklaring. Nu har jag inte källor, inga siffror på hur det verkligen ser ut, men det enda jag vet är att så många i detta land är helt villiga till att gnälla på skatten—men välfärden vill de ha gratis. Och samtidigt som de tycker att välfärden ska vara gratis så tycker de att den arga befolkningen i Sollefteå kommun minsann ska hålla tyst och sluta upp med fasonerna, för det kostar för mycket—även om de som bor i Sollefteå kommun har en av Sveriges högsta skattesatser… jag har även hört vissa argument som menar att det minsann kan vara lika lång restid för en gravid kvinna i Stockholm, men se, här är skillnaden: Stockholm är en stad. Det finns byggnader, människor, poliser, ambulanser, värme, vatten och allt som ett samhälle betyder, vart en än vänder sig. Skulle komplikationer ske vintertid i en bilkö i Stockholm är chansen betydligt större att kvinnan i fråga skulle kunna ta sig till ett varmt hus där det finns rena lakan, vatten och värme. Troligtvis skulle det även gå ganska så snabbt för en ambulans att ta sig fram. I Sollefteå, däremot, på den olycksbådande vägen rätt över skogen och bergen, mitt i vintern, finns inget annat än mörk skog, snö, kyla och tystnad i tiotals mil. Det finns knappt mottagning till telefonen. Det må vara samma restid, men premisserna är inte ens i närheten av varandra.  

Vi måste nog börja bli mer solidariska, helt enkelt. Finns det verkligen inget annat val än att avveckla sjukhuset? Finns det ingenting annat som landstinget kan göra besparingar på? Måste något så viktigt som sjukvården vara det som kläms åt? Men det är alltid så, eller hur? När det ska göras besparingar hos kommuner och landsting så är det just sjukvården och skolan som kläms åt först, och kanske hårdast. Om så inte är fallet så är det i alla fall det som märks mest, och kanske just också på grund av att det är två av samhällets grundpelare som det hackas från.

Snart finns det ingenting kvar.