En trend att vara oförskämd?

Varför cyklar jag alltid i motvind?! (bokstavligt, alltså...) Det spelar ingen roll vare sig jag cyklar till stan eller hem, så cyklar jag likt förbannat i motvind! 

Nåja.

Nu har jag arbetat på en högstadieskola i Sollefteå i snart fem månader, och jag kan ärligt säga att jag är orolig. Jag är orolig för dagens ungdomar, och jag tänker inte räkna in mig i den skaran. Jag ser mig själv som minst tjugo år äldre även om jag är bara fyra år äldre. 

Varför? 

Därför att det är tydligt att vi är på helt olika plan vad gäller utveckling, respekt och moral.

Det känns så ledsamt att behöva tala om för en sextonåring, "sådär säger man inte", och sedan få svaret, "men jag skiter väl i vad du säger!"

Det känns så ledsamt att även om alla inte beter sig så omoget, så är det ingen som sätter ner foten och visar att det inte är okej att bete sig på det sättet. Det bevisar bara att de andra inte tar det på lika stort allvar som jag gör. Men jag tänker inte låta en spydig och respektlös kommentar som, "Pratade jag med dig, eller?" gå förbi obemärkt. Jag har minsann tillräckligt mycket integritet för att kunna säga att jag inte tar den kränkningen och jag är då inte rädd för att tillrättavisa den eleven och säga att sådär gör man inte.  

Men vad gör man när man inte når fram?

Jag kan inte banka in en lärdom i huvudet på en annan människa; lärdomen måste komma av sig själv.

Är det en trend att vara oförskämd? Jag vill gärna minnas att när jag gick i högstadiet (och för att inte tala om gymnasiet!) så var det inte tal om att vara respektlös mot en lärare/vikarie. Jag har den självdistansen att kunna säga att vi inte alltid var änglar och att vi nog gjort vår del av djävulskap, men aldrig i denna skala. Jag kan inte minnas att någon av mina klasskamrater under högstadiet tittade en lärare i ögonen, höjde på ögonbrynen och spottade så giftigt man kunde, "Pratade jag med dig, eller?!" utan att inse felet och be om ursäkt. 

Jag har gjort mycket i mina dagar; tjafsat, fått en lärare att gråta, ifrågasatt läraren etc. Men jag har alltid strävat efter att vara så artig och rättvis som möjligt och alltid bett om ursäkt för mina misstag. 

Efter fem månader på en skola, och efter ett x antal lektioner med minst en respektlös kommentar på varje, så har jag fått en ursäkt, och den ursäkten kom från där jag minst anade det.

Det värsta jag vet är när folk försöker förklara detta fenomen genom att säga, "Ja men, du är annorlunda! Du var mycket mer mogen då än vad de är nu!" för jag tycker inte det är ett hållande argument! 

En sextonåring ska kunna ta att en äldre person säger att det sextonåringen just gjorde inte är accepterat. 

En sextonåring ska vara gammal nog att kunna ta ansvar och kunna se konsekvenserna av sitt handlande. 

En sextonåring ska snart börja gymnasiet, och om den tror att respektlöshet, spydighet, arrogans och nonchalans funkar på gymnasiet kommer de få sig en rejäl kalldusch och en fet käftsmäll. 

Jag blir arg. Egentligen helt utan anledning, för vad är det att bli arg över? Det är inte mitt problem att de är respektlösa. Men jag blir arg. Varför? För att jag bryr mig. En tråkig kliché, jag vet, men jag bryr mig om dem och jag vill inte att de ska möta en massa mottugg i sina liv. 

Men tyvärr tror jag att om de inte ställer om snarast, så kommer de också cykla i motvind, och denna gången menar jag det inte bokstavligt.