Det jag gör, mer än något annat, är att skriva. Det är mitt sätt att fly från verkligheten och få utlopp för min fantasi. Jag skriver både på svenska och på engelska, och hade jag kunnat ett annat språk, hade jag nog skrivit på det, med. När jag vill skriva på svenska, vill jag skriva om svenskar, och när jag vill skriva på engelska, vill jag skriva om engelsktalande personer, mest för att skapa bättre trovärdighet. Men då kommer vi till mitt problem; om jag nu vill skriva om, exempelvis amerikanare, fast på svenska? Hur går det då ihop?
Efter många år med pennan i handen har jag kommit fram till att den typiska svenska vardagen är väldigt grå och trist. Det må vara bara fördomar från min sida, men känslan av att svensken är blek i jämförelse till den extravagante amerikanaren går inte att förbise.
När jag tänker svenskt ser jag framför mig en man i en grå långrock, med en portfölj i ena handen och med ett paraply i det andra, väntandes på bussen i en småstad någonstans i Sverige. Det finns inget som riktigt sticker ut och inget som riktigt är mindre eller större än det andra. Det är Lilla Landet Lagom, där alla färgstarka karaktärer är så svåra att skriva om så att folk kan relatera, att det nästan vore ett självmordsförsök att ens försöka. När jag känner mig melankolisk kan jag relatera, men inte om jag känner mig... färgstark.
Men nu ska jag inte vara så pessimistisk att det gränsar till bittert. Nej, Sverige kan vara färgglatt också! Men när jag tänker Sverige i färger, tänker jag grönt, gult, blått... sofistikerade färger i en blandning som endera passar en midsommarnatt eller en kväll med kulturvetare som dricker vin och diskuterar konst. En oerhörd snäv syn, jag vet, men vissa bilder är svåra att ändra.
Om man då jämför med Amerika, ett land som fascinerar mig endast för den stora kompott människor och kultur som finns, så ser jag också en man i en grå långrock som väntar på bussen, men bredvid honom står en kvinna med vampyrdrömmar som hon lever ut genom sin klädsel, och bredvid henne står där en man i vit kostym, stora solglasögon och en rosa scarf, och vars ring på fingret kostade mer än själva bussbolaget. Kön fortsätter i samma stil med människor i olika färger, med olika kulturer och olika, färgstarka bakgrunder.
Om jag skulle tänka USA i färger, skulle jag tänka chockrosa, glitter, blanksvart, blodrött, brandgult, och turkos. Varför? För att det känns med livligt.
Å andra sidan, om man ska ställa dessa båda bredvid varandra märker man snabbt att de svenska färgerna är mer jordnära, mer stadgade, medan de amerikanska är mer "all over the place", så att säga.
Så, för att sammanfatta; borde jag tänka över vad jag vill skriva? Ar svensken verkligen blekare än amerikanaren? Eller är svensken bara mer... odefinierad? Har svensken fler undertoner än amerikanaren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar