När allt man vet av är krig

Jag sitter och tänker på de våldsamma demonstrationerna i mellanöstern om nidfilmen om profeten Muhammed. 

Att många muslimer känner sig kränkta av filmen är ett faktum, och när någon känner sig kränkt så måste man utgå ifrån att personen i fråga har blivit kränkt, eftersom en kränkning inte är objektiv. Att man sedan, rent personligen, kan tycka att det är en löjlig sak att reta upp sig på, är en annan sak. Men man måste även komma ihåg att det kan vara mycket känsligt för någon/några. 

Att demonstrationerna i mellanöstern varit våldsamma är det inget snack om. Att många tycker att demonstranterna har gått för långt är det inte heller något snack om. Att många muslimer runt om i världen skäms för att ha samma religion som många av de våldsamma extremisterna, är det inte heller något snack om. Idag såg jag också på nyheterna, att fredliga demonstrationer har uppstått i flera länder runt om i Europa, bland annat i Sverige. Dessa demonstranter är muslimer, och de demonstrerar mot våldet i mellanöstern – och mot nidfilmen om profeten Muhammed. De har alltså en fredlig demonstration där de talar om för allmänheten att, "nej, vi tycker inte att det är okej att ni gör narr av vår religion; vi känner oss kränkta."

Min reflektion över det hela är; kan man ha en fredlig demonstration i ett land som varit krigshärjat i nära tjugo år? Kan man hävda sig utan våld? Vet man hur man gör? 

I Sverige vet vi hur man gör för att ha en fredlig demonstration. Vi vet vad demokrati innebär, och vi vet vad yttrandefrihet är. Vi behöver inte ta till våld för att hävda oss. Vi vet hur man ska göra för att folk ska lyssna. Men vet man det när allt man vet av är krig? 

Jag kan tänka mig att människor i min ålder som bor i Afghanistan knappt kommer ihåg vad fred innebär. För dem är det en dröm, en utopi som är långt borta. Många av dem kommer inte ihåg hur det känns att gå på en gata utan att vara orolig. Många av dem har kanske inte ens varit med om en dag utan våld. Vad vet jag? För allt jag någonsin vetat av är fred. Men alla är inte lika privilegierad som jag.  

Nej, jag ska inte gå så djupt in i detta. 

Jag ville mest bara ge er en tankeställare; vi som är vana vid fred, demokrati, jämställdhet, yttrandefrihet... kan vi sätta oss in i deras situation, och har vi verkligen rättigheten att döma dem? Om vi hade vänt på kakan, så det vore fred i mellanöstern och krig här; hade saker och ting varit annorlunda då?