Det låter nästan som en titel på en bok.. men en bok vi inte behöver vända bland för att läsa; vi lever i den. Vi är själva sidorna.
Ibland vill jag helst bara krypa under en sten och stanna där tills världen har gått under. Ibland kan jag faktiskt tycka att det var lite synd att världen inte gick under 21 december 2012. Men, tänker vissa, så fruktansvärt! Nej, det är inte så fruktansvärt. Cyniskt kanske, ja, men inte så fruktansvärt. Jag vet inte om jag levt i en bubbla i 20 år, men bara under de senaste månaderna har jag insett hur fruktansvärt ful världen kan vara ibland. Den värld vi skapat.
Det kanske är för att jag intresserat mig så mycket för dystopier på senaste tiden, och ju mer jag läser om olika dystopier och ju mer jag själv skapar dem, ju mer inser jag, att det går nästan inte att skapa en alldeles ny dystopi; den finns alltid någonstans på denna jord, eller har funnits, eller är stadigt på väg ditåt.
För er som är obekant med begreppet dystopi kan jag för er berätta att dystopi är motsatsen till utopi. Och vad är då en utopi; jo, en utopi är det fullständiga idealsamhället. Det är dit vi försökt att ta oss de senaste 10 000 åren, men på något sätt har vi bara lyckats att ta oss åt andra hållet. Eller ja, det kanske är lättare att säga, att det är väldigt, väldigt lätt att ta ett felsteg någonstans på vägen. Och felsteg, ja, det vet vi ju att det funnits gott om under historiens lopp.
Bara av att följa nyheterna, läsa nyhetsflödet på facebook eller höra vad folk pratar om på gatan, så förstår man att den värld vi lever i är övervägande ful. Det finns inte tillräckligt mycket antimateria för att slå ut materian. Men, eftersom det var så universum kom att bli såsom den är idag, så kanske det ska vara så.
Men jag bryr mig inte; jag ska ju lägga mig under min sten och vänta på domedagen.
Nej, nu ska jag gå och klippa ner naglarna och börja om på nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar