Jag gråter endast när ingen ser

Jag har alltid försökt att hålla mig avskalad. Jag har alltid försökt att låta de saker som gör mig ledsen, som gör mig arg, bara sjunka ner, i ett bottenlöst hål, och försvinna. 

     Jag brukar säga att jag måste få vara sur när jag är sur, och då är jag sur och sen är jag inte sur längre. Så enkelt är det. Men så enkelt är det inte. Inte när man är som jag, inte när man slänger ner allt i ett bottenlöst hål, för det finns inget bottenlöst hål. Det finns ett slut, en botten, där det börjar samlas på hög, alla de saker jag tror jag slängt bort för alltid. 

     Och när högen växt sig så stor, när den börjar titta fram över kanten, så börjar jag känna en orolig känsla, som om där är något som inte borde vara där. Och sedan kommer det, den där incidenten, som inte får plats, som jag inte kan slänga i mitt bottenlösa hål, som ramlar över kanten och ställer till kaos i mitt inre harmoniska. 

Men, tårar är ju bara till för de fega, eller hur? Tårar är bara till för de svaga, visst var det så? Gråter du? Nej, så kan vi inte ha det! Någon måtta får det vara! När blev du så känslig? När blev du så fjantig? 

     Så jag gråter alltid i hemlighet, då ingen annan är där. Jag gråter endast när ingen ser. 

     Får någon måtta får det vara, visst var det så? 

Nåja, det är lätt att få andra att verka som de känslolösa, de kalla, när det egentligen handlar om mig själv. Jag tillåter mig inte att känna, jag tillåter mig inte att visa vad jag känner. Det är klart att personer får en viss syn av mig—perception, kallas det visst—och när jag helt plötsligt tillåter mig själv att känna, när jag plötsligt tillåter mig själv att visa och uttrycka vad jag känner så ställs allt plötsligt på tvären, för det är ju inte likt mig att vara så ”känslig”—enligt alla andra. 

     Det är dock mycket sällan detta händer. Endast ytterst få av mina närmsta har sett mig gråta på riktigt, sett mig gråta över saker som spelar roll, som känns, och detta ytterst få gånger. Jag vill väl inte påstå att de flesta tycker det är lätt att gråta inför andra—tvärtom så tror jag att de flesta tycker det är oerhört svårt att gråta inför andra—men jag tror att de flesta ofta ser mig som en sådan som kanske gråter, men de flesta gångerna biter jag ihop och bara blundar för det som gör mig illa. 

     Till och med detta inlägg är ovanligt öppenhjärtligt för att vara jag. Detta brukar vara sådant som ingen eller ytterst få vet om mig, även om jag är helt övertygad om att jag inte är den enda som känner såhär. Jag vet inte hur många det är som läser detta som egentligen behöver veta det, och hur många det är som läser detta som inte ens känner mig, men jag skriver det egentligen inte för er skull. Jag skriver det egentligen, för min skull. 

     Som man ofta hör i filmer, ”it just got personal”.

Och sen kan mycket bero på att jag inte har fått i mig ett dugg att äta idag. Kanske.