Högskoleångest

Alltså, jag är så sjukt nervös inför antagningsbeskedet från högskolan, som närmar sig med stormsteg. 12 juli smäller det. Det ligger liksom som ett sug i magen, oroligt och hånfullt, samtidigt som det är förväntansfullt och nästan lite hoppfyllt. Jag vet att jag har bra betyg, jag vet att jag är med i spelet, men likt förbannat sitter jag och tvivlar på mig själv och intalar mig själv om att jag är medelmåttig och att alla andra som sökt är bättre än mig och vill det mer än jag. 

      Egentligen var det inte detta som jag hade riktat in mig på då jag gick ut gymnasiet. Jag hade nog inte riktat in mig på något alls, men Dataspelsutveckling med kreativt skrivande som inriktning fanns inte ens i åtanken. När idén planterades blev den däremot prio ett och det enda valet, egentligen. Så, ett halvår har jag alltså bekantat mig med Skövde och läst Matematik 3c. Jag har tagit Högskoleprovet och fått över medel i betyg på mitt första försök. Jag har högsta betyg i princip 75% av mina ämnen, och jag ställde mig i bostadskön på startdatumet. Jag har gjort allt rätt.

     Men tänk om allt går fel? 

Tänk om jag inte kommer in på mitt förstahandsval och måste nöja mig med mitt andrahandsval? Trots att Medvetandestudier inte låter så pjåkigt, och kanske till och med är det smartare valet, rent taktiskt, så har jag ändå ställt in mig på Dataspelsutveckling och vill alltså gå Dataspelsutveckling. 

     Tänk om jag inte får en lägenhet? Även om jag vet att jag inte kommer måsta bo på gatan om jag inte får det, att jag har någonstans att bo i värsta fall, så vill jag ju så gärna ha en egen lägenhet, ett ställe som jag kan kalla mitt eget. Jag vill kunna bestämma själv, ha mina egna gardiner, ha min egen ordning på saker och ting, kunna bjuda in mina vänner utan att behöva ta hänsyn till folk jag bort med... jag vill kunna ha det där egna livet. En egen lägenhet i Skövde skulle också vara så perfekt, för jag skulle ha ett eget ställe, jag skulle skaffa mig en ny umgängeskrets på högskolan, plus att jag skulle ha Kim och Kaj på gångvägs avstånd och majoriteten av mina käraste vänner max 3 timmar bort med tåg. Det skulle vara perfekt.

     Men det är just det; det är nästan för perfekt för att det skulle kunna bli verklighet. Jag vet att man måste vara positiv och tro på sig själv, men samtidigt så sitter jag och tvivlar på min egen tur. 

Jag vill komma in. Jag vill få en egen lägenhet. Jag vill skaffa mig ett nytt och eget liv. Jag vill!