Kanske behöver jag Norrland

För första gången denna höst känner jag hur jag sakta börjar sjunka in i en svacka. Jag vet inte varför, men jag känner att jag är på väg neråt. Det kanske bara är de mörka höstkvällarna, det trista vädret och de kluriga kurserna, men jag sitter nu och gnisslar tänder ångestfyllt utan någon egentlig anledning. Jag är trött hela tiden, omotiverad, oinspirerad. Jag antar att man inte kan ligga på topp hela tiden, att där måste vara några motgångar, några uppförsbackar.

Men jag förbannar höstdepressionen.

Känslan av att vilja gråta utan anledning är bland de värsta känslor som finns. Man känner sig så patetisk, så löjligt sårbar. Ska man vara ledsen, ska man vara ledsen över något speciellt, känns det som. Jag är inte ens ledsen, jag är bara… känslosam. Jag tror jag behöver något att gräva ner mig i, en bok eller liknande. I andra fall brukar jag alltid ha något skrivarprojekt jag kan dyka ner i, men jag har ju ingen inspiration till det. Det är nästan det värsta, avsaknaden av inspiration. Den äter upp mig inifrån. Det är den värsta känslan jag vet, att inte kunna få ner något på papper. Inga tankar, inga idéer, ingenting.

Det jag behöver nu, är julen. Jag behöver vintern, med snö och med varma skor och halsdukar och vantar och mössor. Jag behöver varm choklad och samtal, jag behöver stickat och filtar. Jag behöver värme, inte bara fysiskt, utan även mentalt. Jag behöver den där vinterstimulansen, och framför allt behöver jag ljuset från snön.

Kanske behöver jag Norrland.

Darret som går upp från skorna, genom benen och armarna, och ut i fingrarna när man går på nyfallen snö. Tystnaden som mjukt pressas mot öronen, och röken som bildas vid varje andetag. Ingen vind, inget regn. Snö. Varm vinterkyla. På kvällspromenaden behöver jag kunna se ett norrsken, eller ett stjärnfall. Jag vill kunna kliva in i skogen, och bara lyssna på tystnaden av den dämpade snön. 

Men det är ju alltid övergångsperioder som man måste gå igenom. Hösten är en övergångsperiod, men den känns nu ovanligt lång, och jag vill inte falla längre.