Jag känner mig bitter.

Jul. Det är den tiden på året… varje år, samma sak. Och även om det är ett faktum att jul faktiskt kommer varje år, så blir jag fortfarande lika förvånad över hur lite jag egentligen tycker om julen. Självklart är det underbart att se lyckan i barnens ögon när de får öppna sina julklappar, och maten är god och stämningen är mysig. Men jag tycker egentligen inte om julen.

Mestadels kanske det beror på att jag har mått dåligt just över jul under många år, och att situationen med stress, pengar som slängs iväg på onödiga julklappar, krav och oväsen inte har gjort det hela så mycket bättre. Men jag tycker egentligen inte om julen. Eller, det vet jag inte om jag egentligen kan säga. Varje år när det närmar sig december så längtar jag till jul. Jag sjunger julsånger, jag känner sug efter julmat, glögg, pepparkakor och lussekatter. Det suger i magen av förväntan dagen innan, även om det var länge sedan jag var tillräckligt ung för att få leksaker och annat roligt under julen. Men när jag väl kliver upp på julaftonsmorgonen och sitter vid bordet för att äta julgröt, så känner jag alltid att det inte är så speciellt som jag kom ihåg att det var. Det konstanta väntandet präglar dagen, och istället för att folk ska umgås för att de vill, tvingas de nästan in i en gemenskap.

Varför ska det vara så viktigt med traditioner? Varför ska det alltid vara på ett speciellt sätt, och varför är det helt oacceptabelt att göra på ett annat sätt? Varför är man tråkig om man väljer att avstå från vissa saker, eller inte är lika entusiastiska som andra? Jag tycker inte att det är roligt att köpa julklappar åt folk endast för anledningen att köpa julklappar, och även om jag självklart tycker att det är trevligt att få julklappar (jag kan ju inte ljuga) så känns det bara så onödigt att få saker som man inte behöver och som man får bara för att man ska få öppna en julklapp. Och stressen och stöket för en (möjligtvis tre dagar) dag är helt oproportionerligt. Pengarna som spenderas, maten som lagas och sedan äts i en veckas tid, och spektaklet med tomte och julgran och Kalle Anka. Jag kanske är cynisk, men varför är traditionen så viktig? Självklart är det trevligt att träffa släkt och vänner, men måste vi ha en orsak att träffas? Måste det vara tradition att träffas en gång om året som vi gör? Att lysa upp den mörka vintern är en vacker gest, tycker jag, men varför kan vi inte bara träffas och umgås och lysa upp varandras mörka vardag av ren vilja istället för att det är tradition? Måste vi konsumera som om det vore vår sista dag i livet, och måste våra hem se ut som i en möbelkatalog?

Överlag har jag kommit fram till att jag helt enkelt ogillar ordet tradition. Det är ett ord fyllt av förväntningar, krav, missförstånd och konservatism. Vi gör si och så, bara för att det är jul. Men varför? Många av oss gör det inte av en religiös anledning, utan för att det är något vi alltid gjort den 24:e december, men hur många har faktiskt stannat upp och ifrågasatt hela jippot?

Jag har gjort det, och har kommit fram till att jag inte längre tycker om det—i alla fall inte lika mycket och på samma sätt som jag gjorde då jag var liten. Kanske är det dags för mig att skaffa mig egna sätt att fira högtider som denna? Endast döda fiskar följer strömmen.

Jag känner mig bitter.