Det andra livet

Någonstans sitter säkert någon, på samma sätt som jag själv, och reflekterar över det korta liv hen har levt. Vilka livsavgörande beslut har hen gjort? Vad går att ändra och vad är för evigt skrivet i sten? Tanken kittlar, samtidigt som den skrämmer; har jag redan valt vilket håll jag vill gå i det mest betydande vägskälet? Jag tittar ibland ut genom fönstret, ut på gatan, och tänker att jag kanske hellre velat vara någon av de som går förbi. Hur ser deras liv ut? Vad gör de? Hur mår de?

Har jag kommit till en kritisk punkt i mitt snart tjugotvååriga liv? (Eller har jag alltid befunnit mig här, på ett eller annat sätt?)

Många gånger kan jag titta mig själv i spegeln och säga till mig själv, att jag duger som den jag är, att mitt liv har en mening, att jag kommer komma någonvart, att någon kommer älska mig, att något bra kommer hända, någon gång i framtiden. Men ibland när jag ser mig själv i spegeln, känner jag mig så falsk. Jag undrar vad människor någonsin sett hos mig. Jag undrar vad det är hos mig som får människor att ens vilja se på mig.

Ibland önskar jag att jag hade det där andra livet. Ni vet, det där livet som alla har i fantasin, där en gör det en alltid velat. Jag vill resa, jag vill se världen. Jag vill träffa nya människor, binda livslång kamratskap, skaffa mig kunskap och förståelse. I mitt andra liv vill jag vara öppen, lycklig, ödmjuk, bekväm.

Det är inte meningen att vara självömkande. Jag har en svag stund. Alla har svaga stunder, på gott och ont. I morgon kommer jag vakna med en annan syn på saker och ting. I morgon kommer vara i morgon, men ändock ligger känslan kvar. Att ta så stor plats, men ändå känna sig så liten, så obetydlig. Bör jag kasta mig ut? Bör jag kliva utanför min komfortzon och börja göra saker som jag inte skulle göra, under normala omständigheter? Vart skulle det ta mig?

Det är över midnatt, och min hjärna går på högvarv genom sirap. Hade jag haft en bil hade jag kört iväg. Vart, vet jag inte. Hade jag varit hemma i Sollefteå, hade jag åkt upp till Hallstaberget. Jag hade ställt mig vid utkikstornet och tittat ut över staden, begrundat mitt liv, min dåtid, min framtid. Men nu får jag nöja mig med att sitta i soffan i min lägenhet i Skövde och titta ut på min balkongbelysning.

I det andra livet sitter jag på en uteservering någonstans i världen, och njuter av friden, av mitt sällskap och av känslan av att inte leva detta livet.