Ingenting för mig

Precis som alla andra fredagar när jag är på väg hem ifrån Kim och Kaj och passerar Kårhuset, ställer jag mig alltid frågan varför jag går där, iklädd en plufsig vinterjacka, mjukisbyxor och en senapsgul mössa, när jag istället hade kunnat vara där inne, uppklädd och sminkad.  

Frågan dyker upp på en sekund, men svaret grubblar jag på hela vägen hem.

Egentligen är svaret enkelt; det är ingenting för mig. Ända sedan allra första gången jag var ute bland folk, på ett särskilt ställe, en särskild kväll—en kväll på Hullsta när jag var femton år—så har jag insett att nöjet med att gå ut på krogen aldrig varit ett nöje för mig. Jag kan knappt förstå hur det kan vara ett nöje för andra.

Jo, visst förstår jag hela tanken med att klä upp sig, känna sig snygg, åtråvärd och kanske till och med något mallig någon gång ibland, för att sedan gå ut och visa upp sig bland folk. För det är ju just det en gör; visar upp sig. Varför skulle en annars gå igenom hela garderoben innan en hittar de rätta kläderna? Varför spenderar en annars två timmar i badrummet, istället för två minuter? Det är en strategi. En strategi som vissa människor går flera dagar och planerar och förbereder—en strategi för att skina lite starkare än alla andra. Problemet är bara att där är trehundra andra personer som tänker exakt likadant. Det blir en tävling, om vem som kan vara vackrast, bäst och mest intressant. Alla vill vinna, och alla gör sitt yttersta för att ta hem segern. Det finns ingen plats för de som inte tar plats.  

Men jag förstår även tanken med att gå ut för att träffa människor, för att ha intressanta samtal med främlingar och att skapa nya kontakter. Jag förstår tanken med att gå ut med vänner för att umgås på neutral mark, över en öl eller ett glas vin.

Jag kan till och med förstå tanken med att ibland bara vilja gå ut för att dansa, känna musiken pulsera från golvet genom kroppen, glömma alla vardagliga bekymmer och bara vara, här och nu, i just denna stund, i just denna låt. Kanske förstår jag detta allra mest.

Men jag kan ändå inte släppa den bild som sitter så djupt rotad i mig, bilden av människor som går på krogen för att de i deras vardag inte får ta plats, eller får någon uppmärksamhet, eller helt enkelt känner sig fastklämd eller vilsen. Bilden av människor som lägger ut pengar de egentligen inte har för att köpa drink efter drink efter öl efter shot, som sedan vinglar omkring bland en massa människor och gör bort sig, och dagen efter är kvällen bara en dimma som ligger och trycker innanför pannbenet, som spänner och sträcker på sig, som vill komma ut, och som endast går att lugna ner med otaliga glas med treo och större delen av dagen tillbringandes i soffan framför teven. Är det värt det? Är smärta och illamående ett rimligt pris, för en kväll som en inte ens kommer ihåg, för ett kort ögonblick av flyktigt nöje, ett kort ögonblick av tillfällig uppmärksamhet, som ändå försvinner i mängden av de trehundra andra som gör samma sak?

För är det inte så, att vissa gånger slutar kvällen i katastrof? Kanske ångrar du att du ens köpte den där sista drinken, eller så ångrar du att du någonsin gick fram till den där personen som du velat tala med så länge, för det enda som kom fram från dina läppar, var inget annat än osmakliga kommentarer?

Min ståndpunkt är inte den, att de som finner nöje i att klä upp sig, gå på krogen, dansa till musiken, träffa nya människor, dricka sig full, glömma bort sin vardag och göra bort sig är vanvettiga. Min ståndpunkt är endast den, att det är ingenting för mig.

Det är inte så att jag aldrig har gjort det, eller att jag aldrig kommer göra det igen. Ibland kan även jag tycka att det är roligt med att irra runt bland en massa folk jag aldrig träffat, uppklädd och prålig. Däremot uppskattar jag mer intima sammanträden, med en liten grupp människor som trivs ihop, som har roligt tillsammans och som sedan går skilda vägar, med ett leende på läpparna. 

(Och framför allt, så uppskattar jag det mer där ljudnivån är mänsklig, där en faktiskt kan prata med en annan människa utan att skrika, och där en slipper lyssna på samma dunka-dunka flera timmar i sträck. Kanske är jag utomordentligt tantig, men det sticker jag inte under stolen med. )