När en inser att en inte var huvudakten

Känner ni till den känslan, när en inser att en inte var huvudakten? När det fanns något mer intressant runt hörnet? När gräset faktiskt var grönare på andra sidan? Det kan handla om allt ifrån att det fanns någon snyggare tre meter bort, till att bara vara uppvärmningen innan den riktiga stjärnan anlände. Givetvis ser jag mig inte själv som en stjärna—det var en metafor.

Men känslan är fortfarande densamma, oavsett var det handlar om. Det värsta är nog de gångerna en inte visste om att det skulle bli på det sättet, då en tror att en är lika uppskattad som huvudakten, tills huvudakten själv dyker upp. Jag kanske är lite väl dramatisk, men i all enkelhet så kan en säga att detta är exakt samma känsla som att inte vara riktigt lika bra som någon eller något annat. Ni vet, den känslan. Den är inte rolig. Men jag blir inte ledsen eller arg; jag blir bitter.

Det spelar ingen roll hur soligt det är på min balkong eller hur mysigt jag hade det hos Kim och Kaj i helgen, så är det de där små, negativa tankarna som tar över allt och gör mig bitter. På ett stort, vitt ark syns alltid den lilla, svarta pricken, och när du väl sett den, kan du inte glömma den, och ser den alltid först.

Kanske är det inte ens så som jag tror att det är; kanske är det helt annorlunda. Så mycket kan vara annorlunda, såsom situation, humör, ja, till och med väder. Det kanske inte ens handlar om mig som person, om mig som ”akt” utan snarare kanske om den andra personens sinnestillstånd, om vad hen behöver, om vad hen vill ha för stunden. Men även om jag vet allt detta, även om jag är fullt medveten om den mänskliga hjärnans komplexitet, så kan jag inte släppa tanken om att jag helt enkelt inte är bra nog. Jag duger inte, för jag har liksom insett att jag inte var huvudakten.