I valets kölvatten

Det finns ett slags mörker som ligger tungt över Sverige nu. I alla fall över min del av Sverige, över min syn på Sverige, över mitt Sverige. Regeringsbytet satt där det skulle—Stadsminister Lövfen låter inte så tokigt—men trots detta, trots röd vinst, har vi ändå inte vunnit; ca 13% av Sveriges befolkning röstade på ett parti vars värdegrunder står så långt ifrån mina egna, och många andras, samt ett parti som under flera år visat sitt sanna ansikte genom näthat och våldshot. En del kanske inte tycker att 13% är så mycket, men det är var tionde du möter på gatan, var tionde du möter på bussen, var tionde du träffar på jobbet. Det kan vara personer som du och jag, våra grannar, våra vänner, vår familj.

Men det som gör mig mest ledsen är inte deras sympatisörer; det är de människor som inte tagit sig tid till att faktiskt läsa om partiet och satt sig in i vad partiet vill i andra frågor än sin kärnfråga; det är de människor som tycker att alla andra partier bara pratar strunt och vill, på något vis, vara rebelliska och visa sitt missnöje; det är de människor som inte vet vilket parti de vill rösta på, och röstar på något annat, bara för att inte behöva välja block. Det är vad som gör mig mest ledsen—det är ju trots allt Sveriges framtid vi röstar om.

Det som skrämmer mig, däremot, är de som vet vad partiet står för, och ändå röstar på dem. Dessa människor skrämmer mig mer än vad jag egentligen vill erkänna. En person som, på riktigt, sympatiserar med Sverigedemokraterna, är inte en person jag vill möta i en mörk gränd. Jag har ingenting att frukta på grund av hudfärg, men jag har något att frukta på grund av att jag är kvinna, på grund av att jag är feminist, och på grund av att jag inte sympatiserar med dem. Titta på partimedlemmarnas brottsregister. Titta på bara det senaste årets avslöjanden kring hot och hets mot folkgrupp. För några år sedan ville en av de som nu ska sitta i regeringen, slå ner folk med järnrör, kallade en kvinna för ”hora” och sade till Soran Ismail att ”detta är inte ditt land”. De människor som sympatiserar med dessa, skrämmer mig. Människor som kommer att sitta, eller redan sitter, i riksdagen länkar till rasistiska hemsidor, uttrycker sig homofobiskt och rasistiskt, hyllar nazister, kränker kvinnor och hånar folk som tycker annorlunda. Hur kan sådana människor bli framröstade av folket till att sitta i Sveriges riksdag?

Det måste vara okunskap. Jag vill inte ens tänka på möjligheten att var tionde person jag möter på gatan känner till Sverigedemokraternas värdegrund, och sympatiserar med den. Jag vill inte det. Jag vågar inte det.

Nog fick vi en ny statsminister, en röd statsminister, men såhär i valets kölvatten vill jag ännu inte hurra. Feministiskt Initiativ kom inte över 4%, Vänsterpartiet kommer inte ens ingå i regeringen, och Sverigedemokraterna har fått vågmästarrollen. Det är inte bara höstvindar som blåser nu; hela Europa känner av högervindarna som har blåst sedan Europavalet i maj. Någonstans på vägen, trodde jag att Sverige skulle ha vetat bättre.

Kanske går detta i vågor, och när högervågen kulminerar, börjar vänstervågen växa? Frågan är bara: hur mycket måste vi offra, innan vänstervågen har tagit över?