Ibland när jag inte har något att göra och har massor av tid
att slå ihjäl så kan jag ställa mig i mitt badrum och dra på mig den mest
glamorösa sminkningen jag någonsin gjort, med lösögonfransar, läppstift och
hela kittet. Ibland har jag teman, som nittiotal eller åttiotal. Ibland testar
jag mina kunskaper och skicklighet. Sedan tar jag säkert tjugo bilder, tvättar
av mig sminket och fortsätter leva mitt liv. Vad händer med de tjugo bilderna?
99.9% av dem får aldrig se dagens ljus i sociala medier. Varför? För att
bilderna är bara för mig.
Men herregud, tänker ni nu, usch
så självcentrerat och löjligt! Vad ska jag ha bilderna till? Att titta på mig själv? Ja, faktiskt.
Det är ingen hemlighet att många
av oss lever under det konstanta trycket från samhällsnormen att vara
attraktiv. Vi måste vara snygga, för
av någon outgrundlig anledning så är det just det som definierar oss idag i
samhällets ögon—skönheten. Inte våra intellekt, inte vår moral… vår skönhet.
Det är bara det att den norm som finns idag, speciellt för kvinnor, är så
absolut ouppnåelig. Hur vet jag det? Hur kan jag sitta här och skriva att det
är så? För att bilder vi ser i media, i film, i allt annat än verklighet, är
retuscherade. De på bilderna ser inte ens ut så. De förlänger halsarna,
förstorar ögonen, skjuter ner axlarna och nyckelbenen, tar bort stora delar av
kroppsfettet med en liten penna i ett dataprogram… det är inte på riktigt.
Något som är på riktigt, å andra
sidan, är mina bilder på mig själv.
Jag vet vad många tänker. Många
tycker säkert att selfies är löjligt
och absurt, att det bara är osäkra och töntiga människor som tar selfies och
att alla bara gör sig till på sina bilder. Jag har många gånger tyckt att
selfies, det är bara töntigt. Jag har varit en av dem som faktiskt tyckt så.
Varför måste vi ha sådant bekräftelsebehov? Men sedan förstod jag att det många
gånger inte handlar om att få bekräftelse från andra, utan från sig själv. Det
är nu vi kommer till kärnan, mina vänner; självbekräftelse. Känslan av att duga. När jag har mina
dåliga stunder, då jag hatar mig själv och tycker att jag är fulast i världen, då
kan jag gå in i mitt album på min telefon och scrolla igenom alla de bilder jag
tagit på mig själv som jag tycker ser fantastiska ut och så mår jag lite
bättre. Det handlar inte ens om hur jag ser ut på bilderna, det handlar om känslan jag hade när jag tog dem. Det
handlar om det faktum att det bara är jag som ser dessa bilder och att det är
jag som bestämmer hur, när och varför de kommer upp till ytan. Det handlar om
att ta tillbaka makten över ens egen kropp och bli den enda som dömer. När jag
lägger upp en bild på sociala medier så har jag redan genomgått processen med
att själv döma bilden och därför har det blivit oviktigt för mig hur många likes bilden får eller hur många som
kommenterar. Bilden jag lägger upp brukar oftast vara den bild av mig som jag
tycker representerar mig själv bäst för stunden. Många av de bilderna jag
tycker ser allra bäst ut, dem lägger jag inte ens ut. Dem behåller jag för mig
själv, och vet ni vad? För mig har det stärkt mitt självförtroende oerhört. Jag
har aldrig haft så bra självförtroende som jag har idag.
Oavsett om en lägger ut sina
bilder eller inte, om en lägger ut alla eller någon enstaka, så finns det ingen
som har rätt att döma personen för att hen har hittat en bild som hen är så
nöjd med att hen väljer att frivilligt lägga upp för alla att se. Vi måste
sluta titta på självförtroende och självacceptans som något fult och ovärdigt,
speciellt för kvinnor. Jag tar inte selfies för andras skull, utan för min
egen. Jag tar selfies för att jag vill skaffa mig ett vapen mot mina dåliga
tankar. Jag tar selfies för att jag vill ta tillbaka makten över min kropp och
mitt eget värde.
Varför tar ni selfies?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar