Såhär i uppvaknandet av 2016 så sitter jag återigen och
reflekterar över mitt gångna år, såsom en brukar göra en torsdagskväll medan
maten står på spisen och tvättmaskinen går. Vem är jag? Vem var jag igår? Vem
var jag förra året? Den ständiga frågan om vem jag är återkommer ofta, och
aldrig känns det som att jag riktigt får något svar.
Det kan kännas som om jag är på
rätt väg men så plötsligt händer något som slungar mig tillbaka flera mil; någon
säger något, en annan missförstår. Någon tycker något, en annan tycker
annorlunda. Någon visar något, en annan ser något annat. Så står jag där och
tvivlar på mig själv, på den jag är. Och så om igen. Det är en ständig
iteration som gång på gång filar ner mig, som ett slipband som bara går runt
och runt på en träbit. Till slut finns det inget kvar.
Nåja, fullt så dramatiska ska vi
inte vara. Men metaforen kvarstår. Det tar mycket energi att försöka stå stadigt
i ens åsikter om en själv när en ständigt blir påmind om att andra också har
åsikter om en själv och precis som alla andra åsikter så är det ju ens egna som
räknas––eller hur? Vilket alla andra också säger, om sina egna åsikter (om mig
och alla andra).
Fan också, nu blev det för mycket
vitlök i maten och jag som ska till tandläkaren i morgon.
Det enda som är konstant är förändringen, var det en gammal filosof
som en gång sade och det stämmer nog. Vi går alltid igenom förändringar,
somliga beroende på miljö och somliga beroende på situation. Iterationen är
ändlös och konstant, år ut och år in. Det är som en kniv i hjärtat men
samtidigt en lättnad: det är inte bara jag.
Jag är inte densamma som jag var
förra året, på gott och ont. Igår var jag en
människa, idag en annan. Vem är jag i morgon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar