Att åldras med värdighet

Nog kan man väl kanske tycka att tjugo år är lite väl ungt för att börja reflektera över sitt liv, men jag har i alla fall kommit fram till att jag tycker om att bli äldre. Jag har själv alltid haft större respekt för de äldre, och jag känner att ju äldre man själv blir, desto mer lyssnar människor på en. Man har fått mer "livserfarenhet". Egentligen tycker jag inte alls om ordet, och speciellt inte när det missbrukas av vuxna i diskussioner med barn eller ungdomar, för det finns olika sorters livserfarenhet, och alla är inte desamma.
Men nog kan jag erkänna att ordet har en starkare mening än jag först trodde.

När jag var fjorton - femton, så trodde jag att jag redan var vuxen och visste allt. Jag hade tillräckligt mycket "livserfarenhet" för att kunna hålla diskussioner om saker jag inte hade den blekaste aning om, och jag hade rätt i allt. Nu vet jag att det inte alls var så. Nu kan jag se tillbaka på mig själv, och skratta, samtidigt som jag skäms. Men alla är vi barn i början.

Nu är jag tjugo år, och jag känner mig inte direkt äldre, men jag vet att jag är det. Jag vet att jag nu har lämnat mina tonår bakom mig, och jag vet nu att jag har fått en helt annan status i samhället. Nu kommer inte folk längre rynka på pannan på en arbetsplats när man nämner sin ålder, för nu passar man in. Man kanske fortfarande är i det yngre laget, men man passar in. Nu har ju jag aldrig riktigt varit mycket för att just passa in, men jag tycker att det är ganska skönt att kunna luta sig tillbaka och inte längre måsta slåss med näbbar och klor för att visa världen att man faktiskt har en hjärna, för nu är man "vuxen"; nu har man hjärnan på papper, officiellt.

Kan knappt vänta på att bli ännu äldre.

Men, nog kan jag förstå de människor som känner ångest inför att bli gammal; ungdomsdagarna är över, och man blir klassad som först "medelålders" och sedan "äldre" människa. Man ser alla som är yngre än en själv, gå igenom samma glasdagar som en själv, och man önskar att man hade varit kvar i den tiden för evigt, då man var som snyggast, som livligast och som intensivast.
Men å andra sidan så anser jag att man bör tänka igenom hur mycket man har i sin ryggsäck, hur mycket livserfarenhet man har samlat på sig under livets gång, och hur intressant man kan vara i en konversation. En yngling har ingenting i ryggsäcken i jämförelse med en åttioårig människa.
Tänker bara tillbaka till förra sommaren jag spenderade i Strömstad hos min mormors syster och hennes man, där båda är över nittio. Varje kväll fylldes med berättelser om deras spännande äventyr, och jag kände att jag nog inte respekterat en människa lika mycket som jag respekterade dem just då.

Men (för det kommer alltid ett "men"), trots att jag hyser denna respekt för vuxna och äldre, så anser jag också att det är väldigt viktigt att de vuxna och äldre lyssnar på ungdomar. Även om de inte har lika mycket livserfarenhet, så har de ändå livserfarenhet, och man kan ju bara gå ifrån sig själv. Man kan ju inte förvänta sig att alla människor ha lika stor ryggsäck som en själv, men faktum kvarstår att alla har varsin ryggsäck.

Om jag hade haft makten att förändra samhället med ett fingerknäpp, så skulle jag göra så att de äldre fick den respekt de förtjänar, och jag skulle se till att människor ändrar sina syner om åldring, rynkor, grått hår, och så vidare.
Det är så många som är rädd för detta, att de till och med lägger sig under kniven för att få det ändrat. De väljer att ta bort det där som inger så mycket respekt, vilket, enligt mig, resulterar i att man helt enkelt inte respekterar sig själv.
Det är ju sådant som visar att man levt, så varför ändra det?!

Jag avslutar detta eviga rabblande med en fundering: Vi ska åldras med stil, men inte med värdighet?