Drottningen på schackbrädet

Jag skrev en lång text om dagens hets om utseende och första intryck, men raderade det hela. Det kändes blasé, som om jag skrivit om samma sak så många gånger förut. Jag kom till den insikten att jag tycker att vi borde förstå vid detta laget att människan är så mycket mer än bara ett utseende.

     Vi är individer. Vi är medvetanden. Vi är filosofer. Vi är drömmare.

     Vi är oändliga.

Det betyder inte att vi lever för evigt eller att vår själ lever vidare (det kanske den gör, vem vet?) utan det betyder helt enkelt att vi är så mycket mer än vårt yttre. Vi har rädslor, vi har drömmar, vi har åsikter, vi har tankar, och vårt yttre visar inte vårt inre alla gånger.

     Förut blev jag arg så fort jag träffade en ytlig människa, men på senare tid har jag insett att vi alla är ytliga på ett eller annat sätt. Att jag tycker att någon verkar korkad och fåfäng bara för att personen ser ut på ett speciellt sätt, gör att jag i själva verket också är ytlig och fördomsfull.

     Det enda jag egentligen vill, är att alla ger insidan en möjlighet att skina igenom. En del brukar hävda att ”utsidan ger insidan en chans”, men vi måste börja vända på det, att insidan ger utsidan en chans.

Jag kan redan nu höra i mitt huvud hur vissa resonerar kring detta: ”det är bara fula personer som tänker så” och ”självklart tycker du det om ditt yttre aldrig skulle ge ditt inre en chans”.

     Det skrämmande är att jag vet att det faktiskt finns de som tänker på detta sätt. Men vad skulle hända om vi baserar vårt samhälle på utseende istället för intellekt och kunskap? Oj, men förlåt! Det gör vi ju redan! Och hur ser vårt samhälle ut?

     Tja, ungdomar mår sämre än någonsin på grund av trycket från media, sexismen är så integrerad i vårt dagliga liv att vi inte känner igen den när den stirrar på oss i ansiktet, bilden av homosexualitet blir genast två män då två kvinnor sedan länge varit accepterat i vår sexuella kultur tack vare den gigantiska porrindustrin (som förresten tåls att skylla på gällande mycket av dagens ideal), vårt samhälle bygger på fientlighet mot folk som ser annorlunda ut, hur drägligt vårt dagliga liv är beror på hur mycket vi tjänar och det enda som egentligen betyder något är hur snygga vi kommer vara på stranden eller på krogen.

     Det, mina damer och herrar, är det samhälle vi lever i idag, där utseendet är Drottningen på schackbrädet.

Hur skulle det då vara om vi skulle basera vårt samhälle på intellekt och kunskap?

     Vi skulle väl troligtvis vara mer välutbildade, skolorna skulle vara bättre, våra arbeten skulle utföras bättre, vi skulle kommit längre i vår vetenskapliga utveckling, vi skulle lägga fokus på andra saker, vi kanske skulle hittat en botemedel för sjukdomar som cancer och HIV/aids, media skulle kanske ha någon bra att komma med för omväxlingens skull, religion skulle inte längre vara en ursäkt för krig, utseende skulle inte längre vara en ursäkt för främlingsfientlighet, sexismen skulle kanske försvinna då vi inser att den inte tillför något till samhället utan snarare förhindrar utvecklingen, vi skulle troligtvis hittat ett bättre ekonomiskt system för samhället och utseendet skulle snarare vara konstanten än variabeln i en ekvation.

     För er som inte förstod referensen till ekvationen, så är det lätt förklarat: variabeln är alltså siffran som förändrar hela ekvationens värde, medan konstanten är just det, konstant, och är helt och hållet beroende av variabeln. Så tänk er om utseendet var konstanten och kunskapen och intellektet var variabeln? Det vore inte så dumt, va?

Ett ypperligt exempel på hur vårt samhälle idag är baserat på utseende är fallet med WM3 (West Memphis Three). Jag rekommenderar er alla att titta på någon utav de tre Paraside Lost-dokumentärerna, eller bara lyssna på när Marilyn Manson pratar, så förstår ni vad jag menar.  

För att summera: vi är alltså så mycket mer är vårt yttre, så börja se igenom skalen, rakt in i vårt inre.

Vi är så oändliga som vi tillåter oss själva att vara.