En midsommarnattsdröm

Så var det åter igen den där tiden på året, den där dagen, då man samlas familj och vänner och firar. Vad man firar, vet jag inte, och har faktiskt inte orkat läsa mig in på ämnet. Det jag vet är att man firade det i förkristen tid, och vi firar det än. 

     Men vad ska det vara bra för? Ja, om jag då visste det. 

Nej, jag ska inte vara bitter. Midsommarafton har sin charm, och det finns ju något vackert i att träffas allihop och ha trevligt tillsammans. Jag antar att jag helt enkelt hamnat utanför den cirkeln. När jag var mindre, när midsommar var något man längtade till, för man fick sitta uppe länge och lyssna på när de vuxna pratade strunt, så var jag mitt i klicken, mitt i cirkeln. Jag ville aldrig att det skulle bli morgon. Men ju äldre jag blev, desto mindre tyckte jag att de vuxnas struntprat var något att lyssna på. Ju äldre jag blev, desto lättare kunde jag urskilja vad som var allvar, vad som var skitsnack och vad som var fylleprat, och ju mer jag började urskilja allt, ju mindre tyckte jag att det var intressant och ju längre ut mot kanten av cirkeln hamnade jag.

     Nu när jag är tjugoett år, när jag inte längre är en tonåring, när det inte längre är coolt att sitta uppe och diskutera med fulla vuxna när man själv är nykter, så känner jag mig så distanserad från allt. Utanför cirkeln. Det känns som om jag bara är en åskådare som sitter på första parkett och tittar på något som mer och mer börjar likna en film jag sett alldeles för många gånger. Jag vet precis vad som kommer hända och hur det kommer sluta. Det känns som en skiva som hakat upp sig, en låt fast på repeat, och jag kan knappt vänta tills jag skaffat mig egna traditioner, egna firanden. 

     Nu ska jag inte säga att jag inte har några egna traditioner, för det måste jag ändå säga att jag har. Eller ja, traditioner och traditioner, men jag har mina vänner som jag mer än gärna spenderar högtider som denna med. Just i år, dock, var jag väldigt splittrad. Jag hade två familjer, två fester, två skyldigheter (inte i en negativ benämning), och jag lyckades missa båda. Mitt i mitt hektiska planerande missade jag den där lilla detaljen att faktiskt hinna vara med. Jag var så upptagen med att hinna, att jag missade det jag planerade att hinna. 

     Visst hann jag vara med lite på båda festerna, men det var ju uppenbart att min tajming aldrig kunnat vara sämre, men man lär sig så länge man lever. Det är ju så det måste vara.

Det som dock slog mig bara för en liten stund sedan, var att jag gått omkring hela kvällen och frågat om alla andra haft det trevligt, utan att stanna upp en enda sekund och frågat mig själv samma fråga. Så har jag det? Haft det trevligt, alltså? Mitt svar är både ja och nej. 

     Jag har haft det jättetrevligt med mina vänner, men det var uppenbart att festen gled mot sitt slut, att jag kommit i nedförsbacken, och det fanns inget någon kunde göra åt saken. Jag kom försent, helt enkelt. 

     Detsamma gäller min familj, då jag åkte precis som festen skulle till att börja, och kom tillbaka precis då festen egentligen slutade.

Om jag kunde vrida tillbaka klockan hade jag kanske prioriterat annorlunda. Jag säger ”kanske” för att jag inte vet. Av personliga själ (för personliga för att skylta med på nätet, oavsett hur ”personlig” min blogg än må vara) valde jag som jag gjorde, men i det stora hela vet jag inte om det var värt det. 

Summa summarum hade min midsommar kunnat vara bättre, men felet ligger egentligen inte hos någon annan än mig själv. 
     Jag ska försöka att inte vara bitter.